Svininfluensan var inte så farlig som man trodde. Det var förmodligen onödigt att genomföra massvaccinationen.
Men tänk om en andra influensavåg kommit med en mer dödlig virusvariant? Den risken måste man ta med i beräkningen.
På Svenska Dagbladets nyhets- och opinionssidor diskuteras nu hur beslutet om massvaccination genomfördes. Exempelvis i granskningen, ”Läkarna måste inse att detta är politik och affärer.” I artikeln påpekas vad som ser ut att vara en mängd tveksamheter kring beslutet.
Till exempel:
- Att Sverige hade ett leveransavtal för vaccinet Pandemrix som aktiverades automatiskt när WHO bedömde att pandemifas 6 rådde.
- Att WHO fokuserar mer på spridningen än på dödligheten, och att pandemifas 6 därför inte nödvändigtvis behöver motivera massvaccination.
- Att företag som tillverkar vaccin drivit på för leveransavtal kopplade till WHO:s pandemibedömningar.
- Att man för att hinna få fram tillräckligt mycket effektivt vaccin var tvungen att tillsätta ett förstärkningsämne, som vissa misstänker kan ha narkolepsi som biverkan.
Det är bra att detta granskas så att beslutsprocessen blir bättre.
Men det finns ett fenomen här som fascinerar mig. Nämligen att vi mycket väl kunde ha bedömt dessa till synes ”obskyra fakta” helt annorlunda… om en andra influensavåg kommit.
Då hade det legat närmare till hands att vara tacksam över avtal som aktiveras automatiskt när en fullskalig pandemi konstateras av WHO. Då hade det legat närmare till hands att känna glädje över att läkemedelsföretag så snabbt kan leverera så många doser vaccin. – Vilken fantastisk beredskap!
Varför fascineras jag så djupt av detta? Jo, för det tycks betyda att många av våra värderande resonemang är rundgångar. De fakta som vänds mot massvaccinationen tycks fungera som invändningar bara om man redan anser att massvaccinationen var ett misstag.
I ett annat läge kunde uppräknandet av exakt samma fakta låta som ett enda långt hyllningstal.
Ja, det visade sig onödigt att massvaccinera. Det är då lätt att höja kraven på oklanderlighet till orimlighetens gräns, så att nästan varje detalj kring beslutsprocessen får ett konspiratoriskt skimmer.
Lite friare tycker jag att vi borde kunna tänka!
Personligen tar jag mig friheten att tänka att det var riktigt att massvaccinera, trots att det visade sig onödigt. Jag säger som Björn Olsen på SvD Opinion:
”Hellre vaccin utan pandemi än pandemi utan vaccin”.
Det är lätt att vara efterklok, när man har tillgång till den där backspegeln. För då vet man vad nyttan blev. I det här fallet vet man att pandemin ebbade ut, att ingen andra våg kom och att nyttan med vaccinationerna därför blev mindre än man trodde.
Men när man står där i stunden har man två alternativ att välja mellan: att vaccinera eller att inte vaccinera. Om nyttan vet man ännu inget. Det man vid det tillfället har att väga är risken med vaccination mot risken med icke-vaccination.
Och då kan det senare visa sig att pandemin ebbade ut eller att infektionen inte var så farlig (eller till och med att vaccinet var helt verkningslöst för att ampullerna var fyllda av koksaltlösning), utan att beslutet att vaccinera var fel i sig.
Det är naturligtvis tråkigt att människor har blivit sjuka av vaccinet, men det känns lite cyniskt att så mycket uppmärksamhet riktas mot att vaccinationen var ”onödig”. Hade det inte varit lika synd om dem som drabbats om inte bara sex utan sexhundra eller sextusen liv hade räddats?
Tack Joanna. I Läkartidningen skriver Martin Peterson att massvaccinationen var förnuftig, men att det är mer oklart om den var rätt:
http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=17939
Det tycks handla om ett tekniskt begrepp om ”rätt”, men det presenteras som en självklarhet.