Litteraturvetare tror inte att de blivit romanförfattare eller poeter för att de studerat sådana författare och sådan litteratur. De vet vad de blev: de blev forskare som lärt sig att producera vissa typer av kommentarer till litterära verk. Skillnaden mellan arbetena de producerar och arbetena de studerar är uppenbar och oftast omöjlig att förbise.
I filosofin är skillnaden inte lika uppenbar. Människor som studerar filosofiska författare, texter, idéer och begrepp, och som tar doktorsexamen i filosofi, brukar kalla sig filosofer.
De kunde också, ofta mer korrekt, kalla sig filosofivetare som lärt sig att producera vissa typer av kommentarer till filosofiska författare, texter, idéer och begrepp.
Har filosofin ätits upp av studiet av den? Det verkar finnas en tro att filosofin existerar i det lärda formatet av kommentarer till filosofiska författare, texter, idéer och begrepp, och att filosofin frodas och utvecklas genom utvecklingen av sådana kommentarer.
Ett problem med denna ”fasadkonception” av filosofin är att de betydande tänkarna i historien, som legitimerar studiet av filosofi, aldrig producerade den typen av lärd litteratur när de själva filosoferade.
Ett ännu större problem är att om du idag vill filosofera och tänka själv, som de gjorde, så kommer ditt arbete att anses ”mindre filosofiskt” eller ”sakna filosofiskt intressanta tankar”, eftersom det inte är skrivet på det lärda formatet av kommentarer till kanoniserade författare, texter, idéer och begrepp.
Tack gode Gud för att litteraturen inte lika lätt låter sig ätas upp av studiet av den. Ingen skulle kalla en roman ”olitterär” för att den inte producerats enligt normerna för litteraturvetenskapligt arbete.
Som ren amatörfilosof : filosoferat har man ju gjort sedan barnsben, tyvärr föddes man inte i en miljö där läsa filosofi på universitetet var ett alternativ. Så man gick med sina egna tankar, och det blev först då barnen vuxit upp lite, som man fick tid med att börja studera och läsa. Och det är då jag läst en hel del filosofi själv ( inkl 15 poäng idéhistoria på UU kvällstid) som jag börjar känna att jag får någon struktur i mitt tänkande.
I ditt inlägg riktar du dig naturligtvis till professionella filosofer, men är det verkligen så stor skillnad? Det är ju rätt sällan som snilleblixtar bara kommer till en. Vartefter man läser t.ex. Politisk filosofi som man parallellt bygger upp en egen bild. Det gäller ju förstås att formulera den bilden för sig, och kanske för andra. Årminstone försöker jag att alltid då jag läser filosofi, att sammanfatta och att försöka göra egna kommentarer till allt jag läser. Och förhoppningsvis bygger man då upp en egen bild vartefter. Hur arbetar en professionell filosof då han kommer fram till den ”egna filosofin”?
Tack för kommentaren. Jag gillade din beskrivning av att studera filosofi och parallellt med det försöka göra egna kommentarer, och på det viset utveckla det egna tänkandet. Risken är annars att det egna tänkandet äts upp av studiet. Man blir någon som vet mycket om filosofi, men man tänker inte egna tankar om angelägna frågor.