I somras försökte jag besvara frågan
genom att ange det vanligaste ordet när man filosoferar: den irriterande invändningen ”Men…”. Den envisa invändningen får mig att tänka på Sokrates och hur han presenteras av Platon i ”Sokrates försvarstal”.
Platon låter nämligen Sokrates berätta om sina svårigheter att tala och agera offentligt. Han säger att han hör en inre gudomlig röst, en demon, som mitt i en replik kan hindra honom från att tala varmt för sina idéer.
I stället för att agera som en tankens entreprenör, tycks rösten mana Sokrates att i enskildhet granska sina idéer, säger han: att ställa granskande frågor.
När Sokrates beskriver demonen som hindrar honom från att tala, kan man lätt tro att Sokrates led av någon sjukdom, ungefär som man spekulerat över om Heliga Birgittas syner kan förklaras av epilepsi (det finns de som menar att Sokrates var epileptiker).
Jag vågar föreslå en annan tolkning: Sokrates demon är den hyperuppriktiga röst som filosofer utmanas av, som ständigt kommer med invändningar – ”Men…”.
Den tankeaktivitet som ordet ”Men…” driver fram är inte monologisk, utan blir av naturliga skäl en dialog med sig själv: en självgranskning där man försöker hantera demonens oändligt varierande invändningar – en dialektik.
Man blir inte filosof om man inte är beredd att plåga sig själv med invändningar; om man inte, som Nietzsche skrev, har modet att utföra en attack på sina egna övertygelser.
I Platons dialoger granskar Sokrates sina egna och andras idéer. En möjlighet i mitt tolkningsförslag är att rösten som Platon framställer som Sokrates, kanske inte alltid är Sokrates själv, utan snarare hans demon som envist attackerar till synes riktiga idéer.
Sokrates frågar på ett maniskt sätt; ja som om han vore besatt en filosofisk demon.
Det finns i så fall ingen anledning att spekulera över hur Sokrates demon lät inuti hans skalle. Jag vågar nämligen hävda att Platon släppte lös demonen, i dialog efter dialog.
Lägg märke till vilken unik verksamhet filosofi är, hur den skiljer sig från vad vi förväntar oss av en offentlig debatt. Åsiktsdebatt är just den verksamhet som Sokrates demon hindrade honom från att delta i: att ställa sig upp som sina egna idéers advokat, och framföra dem som sanningar.
Filosofi är självkritik och därmed även samtidskritik. Glöm inte möjligheten av denna högre uppriktighet, som inte bara modigt står för sina idéer, utan som framförallt har modet att attackera dem.
Om sofister är sina egna advokater, så är filosofer är sina egna demoner.
I should like to add an aspect: The objection ”Men …” will often be based on knowledge from a field of expertise which was not considered before, and I have often become rather angry when reading some article by some supposed philosopher where the author was obviously not considering (or being unaware of) facts from other fields of knowledge than just philosophy in a very narrow sense; such resulted then in claims that, e.g., rights for animals were a threat to human rights … .
An idea from classical China which I think worth keeping in mind is the concept of ”Han Shan and Shi Te”, Han Shan (= ”the high mind”) usually being painted as a man with a book or just keeping his hands in his sleeves, while Shi Te (= ”the practical mind”) often being painted as a man with a broom in his hands; both of these are presented side-by-side in a diptych, or even in the same picture. The idea seems to be that both are needed. Examples from western literature would be the pair Don Quixote and Sancho Pansa, and more recently Frodo and Samwise in ”The Lord of the Rings”.
In philosophy, Han Shan ONLY may result in some progress in some near-esoteric field as, e.g., mathematical logics, but when considering more practical questions (e.g. in ethics) one should certainly allow practical experience and results from related fields of, e.g., natural science to contribute necessary doses of Shi Te. Without Shi Te there woukld otherwise be the danger that the only outcome of the discussion were very big and very empty claims.
Tack för vacker kommentar! Ursäkta om jag svarar på svenska, men jag håller helt med dig att en filosof bör vara i kontakt med tiden och därmed med samtida vetenskap… inte minst för att kunna invända mot sig själv! (Förresten, du har väl sett att vi har en engelsk blogg också: The Ethics Blog.)
Intressant! Det får mig att erinra mig en grottmålning jag en gång såg föreställande Gotama Buddhas upplysning (i Ajanta eller Ellora, Indien), den ena handen riktad framåt i brösthöjd med tummen och pekfinget mot varandra (intellectual argument – Vitarka Mudra) – den andra handen rörde vid marken (Bhumisparsa Mudra). Vad som sades var att detta skulle symbolisera att Buddha alltid såg till att ha kontakt med marken eller det ”lägre” – eller med alla delar av sig själv, till dess han nådde upplysning. Min stilla undran är nu, finns det någon liknande idé av balans inom den västerländska tanketraditionen? Visst talade Aristoteles om phronesis men inte så vitt jag vet som ett komplemant eller nyttig balans.
Jag tror du sätter fingret på en öm punkt i den filosofiska traditionen, som haft en klart intellektualistisk tendens. Möjligen kan man finna andra tendenser spira under 1800-talet hos exempelvis Nietzsche, men då också som en uppgörelse med traditionen. Själv ser jag begreppet ”filosofi” som öppet även för kritik av traditionen (och på just denna punkt). Men jag förstår viljan att hitta ett annat ord för verksamheten. Hur som helst, en öm punkt!