Jag hörde nyss en debatt om uppbyggandet av en stor biobank för att i framtiden kunna göra stora studier. Man vill identifiera genetiska och miljömässiga riskfaktorer för olika sjukdomar, och mycket mer. Detta kräver att man samlar in biologiska prover från stora delar av befolkningen, men också information om hälsa, livsstil m.m. Stora ambitioner på hälsoområdet väcker gärna bilder av övermänniskoideal förverkligade med vetenskap och teknik. Med andra ord: man tänker sig att forskningen styrs av – och kan komma att förverkliga – människoideal som sorterar människor inte bara som friska och sjuka utan också som önskvärde och icke önskvärda, normala och avvikande.
Jag vill föreslå ett annat sätt att förstå motorn bakom denna forskning. Liksom nästan all forskning idag, styrs forskningen om exempelvis folksjukdomar av sina praktiska tillämpningar, nu och i den nära framtiden. Man försöker inte definiera framtida patienter, för att förverkliga en avlägsen hälsoutopi. Patienter med olika sjukdomar finns redan idag. Det är deras aktuella problematik som motiverar forskningsprojekten. Man identifierar alltså forskningsfrågorna via kontakten med människor som redan är patienter och har en sjukdomsbild, inte genom drömmar om framtida supermänniskor.
En tanke bara: jag tror att det kan vara bra att fundera på om du vill använda benämningen patient i samband med befolkningsstudie inlägget. Jag tror inte att de flesta som deltar i en befolkningsstudie ser sig som patienter även om de har olika sjukdomar och åkommor.
Tack så mycket för synpunkten! Den där första bloggposten skrevs snabbt för att pröva mediet, så den var kanske inte helt genomtänkt. Hursomhelst tänkte jag att forskningsfrågan ofta har sina rötter i möten med patienter som redan uppfattas (och uppfattar sig själva) som sjuka. Men en befolkningsstudie som söker riskfaktorer för sjukdomen involverar givetvis inte bara patienter. Ska tänka på detta när jag återkommer till ämnet!