De senaste två blogginläggen, om moralisk övertygelse och om moralens grund, slutade i ett fyrverkeri av frågor. Nu är det dags att besinna sig!
Här är vad vi kom fram till:
- Övertygelse och skäl är på samma nivå.
- Övertygelse och skäl tillhör samma betraktelsesätt.
Detta förbryllar, för vi tycks innestängda i våra perspektiv. Hur kan vi ens tro oss ha rätt syn på saken, om vårt betraktelsesätt inte grundas i något verkligt? Varifrån kommer övertygelsen, om argumenten bara uttrycker perspektivet vi redan är i?
Jag vill göra två kommentarer, som jag hoppas gör allt klarare (inte minst för mig själv):
- (A) Ett perspektiv är inte som en dröm. Ett perspektiv är ett betraktelsesätt på företeelser vi ser, hör och tar på. Perspektivet är genomskinligt för verklighet; inte en andra rangens drömverklighet.
- (B) Att argumentera är inte att passivt uttrycka sitt synsätt (inte som att tala i sömnen). Det är att arbeta med sitt betraktelsesätt på något verkligt; att ordna, väga och värdera den erfarenhet vi ser genom perspektivet. Detta arbete får motstånd från den verklighet som perspektivet släpper igenom.
Moraliska perspektiv är inte som mänskliga drömvärldar. De tillhör vår vakenhet, vårt arbete med att ordna erfarenheten och ge den form.
Protagoras är ökänd i filosofin för sin lära att ”människan är alla tings mått”. Denna lära har förbryllat, ungefär som punkterna (1) och (2) förbryllar oss.
Jag tror att Protagoras hade en poäng. För att poängen inte ska förbrylla, måste vi hålla i minnet att den människa som är alla tings mått varken går eller pratar i sömnen, utan vaket arbetar med sitt sätt att se på saker och ting.
Hej!
Spännande det här! Tycker dock att det smyger sig in en för dig ovanlig subjektivism och rationalism i detta inlägg.
Säg att jag ser ett djur som tycka ha väldigt ont. Jag säger: Det måste avlivas. Jag får frågan: Varför då? Svarar: Man kan inte låta det ha sådan smärtor.
OK, låt gå för att man kan se det som att jag uttrycker ett perspektiv. Men inte är väl djurets smärta bara något som mitt perspektiv ”släpper igenom” och inte är jag i första hand i färd med att ”ordna, väga och värdera den erfarenhet jag ser genom perspektivet” när jag ger mitt svar. Jag är i första hand inte upptagen med mig och mitt perspektiv utan med hur *djuret mår*. Det finns en omedelbarhet i en sådan reaktion på djurets smärta som dina ord inte riktigt fångar.
Håller du med?
Stefan
Roligt att du kommenterar på detta!
Visst finns det en omedelbarhet i reaktionen du beskriver. Men anta att någon inte håller med dig. Kan inte omedelbarheten störas? Kan du inte börja fundera över rimligheten i din reaktion, och även ändra dig?
Vad som intresserar mig är moral som störs i sin omedelbarhet. Så att vi börjar rikta blicken mot oss själva på sätt som vi annars inte gör. Så du har rätt, mina ord fångar inte omedelbarheten, varken i övertygelsen att djuret måste avlivas, eller i skälet att vi inte kan låta det lida (som ju kommer som en andra, besläktad reaktion).
Mina funderingar om grunder handlar om situationen när våra vanliga moraliska reaktioner och deras ”verbala efterskalv” (skälen) sätts under press. En sorts extremsituation. Jag vet inte säkert varför jag fokuserar på denna extremsituation, snarare än på den mer normala situation som du beskriver.
Kanske delvis för att dessa extremsituationer inte är så ovanliga, trots allt. Jag tror till exempel att när vi talar om etiska PROBLEM, och det gör vi ju ganska ofta, så är moralen under press. Man tvingas arbeta med sitt synsätt. Frågan om det lidande djuret, som du så omedelbart svarade på, var i denna mening inget PROBLEM för dig?
Roligt att du kommenterar på min kommentar etc! 🙂
Men finns det inte något besvärande med att tänka sig att det jag bör fundera över när jag sätts under press på det sätt du beskriver – är min egen moral? Mitt synsätt? Är det inte *djuret* jag bör ta under större beaktande?
Vad jag reagerade på var att denna dimension så helt försvann i det du skrev. I övrigt är det säkerligen precis så som du säger och det är förstås inget fel i att brottas med sin egen moral – tvärtom! Men ibland undrar jag om inte lösningen är en större känslighet inför själva problemen snarare än en brottning med sina skäl…
Kan det vara så att ett fokus på skälen ibland fungerar avtrubbande? Kanske är det så och kanske sätter också det moralen under press? Fastän ett annat slags?
Tror egentligen vi är överens…men man måste ju hålla huvudet igång även på sommaren… 🙂
Jag vill bara tillägga: Det viktigaste skälet till att jag fokuserar på moralen satt under press – på extremsituationen – är att jag tror att det är där som moralen blir ett FILOSOFISKT PROBLEM. När de vanliga skälen kommer till korta kan vi vilja överskrida den vanliga mänskliga situationen (den du beskriver till exempel), för att hitta de högre skäl, eller djupare grunder, som tycks krävas, för att moralisk övertygelse inte ska eka falskt. När detta extraordinära överskridande misslyckas verkar all moral relativ, och vi borde i ärlighetens namn sluta tala med bedrägligt övertygad röst.
Absolutism och relativism, som jag förstår dem, är filosofiska överreaktioner på moralen i extremsituationen. – Jag vill hitta en annan diagnos av situationen; en mer besinningsfull förståelse av moralisk övertygelse, där dimensionen du efterfrågar kanske återkommer.
Och det är gott så…som sagt…tror vi är överens…