Vårt individuella ansvar för antibiotikaresistens

Antibiotikaresistens är ett globalt hot mot folkhälsan, eftersom möjligheterna att behandla infektioner minskar när antibiotika förlorar sin effekt på bakterietillväxt. Men vem har ansvaret för antibiotikaresistensen och hur ser ansvaret ut?

Vi tänker kanske att problemet är alltför stort och komplext för oss som individer. Antibiotikaresistens är ett problem för regeringar och internationella organisationer, tänker vi. Ändå är det inte minst vår individuella antibiotikaanvändning som driver utvecklingen. Vi tar kanske antibiotika när det egentligen inte är nödvändigt. Vi följer kanske inte anvisningarna, utan avbryter antibiotikakuren i förtid och kastar överblivna piller i soptunnan. Sedan ger vi oss ut på resa och sprider bakterier som är resistenta mot antibiotikan som vi slarvade med. Eller så struntar vi i att vaccinera oss, för vi tänker att det finns ju antibiotika om vi blir sjuka. Snart gör det kanske inte det!

Om vi som individer har ett moraliskt ansvar att agera miljö-medvetet, är det inte orimligt att tänka sig att vi även har ett individuellt ansvar att agera antibiotika-medvetet. Mirko Ancillotti (som nyligen disputerade vid CRB) undersöker denna möjlighet i en artikel i Bioethics. Har vi ett individuellt moraliskt ansvar för antibiotikaresistensen och hur ska ansvaret förstås?

Mirko Ancillotti framhåller omedelbart att inte alla människor har samma förutsättningar att förändra sitt antibiotikabeteende. Förutom att många saknar information om att här finns ett stort hälsoproblem, har inte alla lika lätt att förändra sin antibiotikaanvändning. Somliga har sämre tillgång än andra till medicinskt korrekt utskrivna behandlingar, exempelvis om de bor långt från ett sjukhus men lätt kan köpa antibiotika över disk. Dessutom har inte alla samma ekonomiska förutsättningar att stanna hemma om de är sjuka.

Ytterligare något som gör det svårt att tala om individuellt ansvar för antibiotikaresistens, är att man knappast fastställa hur mycket pillren du slängde bland soporna faktiskt bidrog till problemet. Vi vet att människor dör av antibiotikaresistenta bakterier, men det är svårt fastställa konsekvenserna av just ditt individuella antibiotikabeteende.

Av dessa skäl prövar Mirko Ancillotti ett dygdetiskt begrepp om ansvar. Han föreslår att vi som individer odlar personliga karaktärsdrag och vanor, som stödjer ansvarsfull antibiotikaanvändning som en dygd. Såvitt jag förstår honom, förutsätter detta att vi odlar vissa normer kring antibiotika, som vi försöker uppfylla. Exempelvis normer om att följa anvisningarna för antibiotikakuren, inte använda antibiotika om det inte är nödvändigt, inte tjata på läkaren att skriva ut antibiotika, samt se till att vi är vaccinerade. Men eftersom förutsättningarna att agera med denna normativa känslighet varierar, behövs ofta även bättre förutsättningar och institutionellt stöd för ansvarsfull antibiotikaanvändning.

En jämförelse: Vi har lärt oss att vi helst inte bör ta flyget, att det är oansvarigt och kanske rentav skamligt att flyga om det inte är nödvändigt. För att i praktiken kunna ta ansvar enligt denna nya norm för resor, behövs nya samhälleliga förutsättningar i form av bättre internationella tågförbindelser med enklare biljettsystem. På samma sätt kan nya normativa känsligheter kring antibiotika utvecklas, samtidigt som förutsättningarna att uppfylla normerna förbättras, föreslår Mirko Ancillotti.

Vill du läsa mer om Mirko Ancillottis dygdetiska begrepp om vårt individuella ansvar för antibiotikaresistens, läs artikeln i Bioethics: Individual moral responsibility for antibiotic resistance.

Ancillotti, M., Nihlén Fahlquist, J., & Eriksson, S. (2021). Individual moral responsibility for antibiotic resistance. Bioethics, 1– 7. https://doi.org/10.1111/bioe.12958

Detta inlägg på engelska

Vi diskuterar aktuella frågor