Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: dygdetik

Uppmuntra barn att ta ansvar för andra?

30 maj, 2023 / / 1 kommentar

Det händer att akademiker skriver visionära texter som belyser stora mänskliga utmaningar. En sådan filosofiskt visionär artikel bloggade jag om för några år sedan; en artikel där Kathinka Evers diskuterade samspelet mellan samhället och hjärnan. I artikeln utvecklade hon tanken att vi har ett ”proaktivt” ansvar att anpassa våra samhällen efter vad vi vet om hjärnans styrkor och svagheter. Framförallt betonade hon att dagens kunskap om hjärnans föränderlighet ger oss ett proaktivt ansvar för vår egen mänskliga natur, eftersom denna natur formas och omformas i samspel med samhällena vi bygger.

Idag vill jag rekommendera en visionär filosofisk artikel av Jessica Nihlén Fahlquist, en artikel som jag tror har beröringspunkter med Kathinka Evers text. Även här handlar det om vårt ansvar för stora mänskliga utmaningar, såsom klimat och framförallt folkhälsa. Även här handlar det om människans föränderlighet, inte minst under barndomen. Även här handlar det om att vara proaktiv (även om termen inte används). Men där Kathinka Evers utgår från neurovetenskapen, utgår Jessica Nihlén Fahlquist från dygdetiken och från samhällsvetenskaper som ser barn som sociala aktörer.

Jessica Nihlén Fahlquist framhåller att vi lever i komplexare samhällen och står inför större globala utmaningar än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Men även människan är komplex och kan under gynnsamma omständigheter utveckla stora förmågor till ansvarstagande. Dygdetiken har detta fokus på människan själv och på hennes karaktärsdrag, som kan odlas och utvecklas i olika hög grad. Dygdetiken kritiseras ibland för att inte vara tydligt handlingsvägledande. Men det är svårt att föreställa sig att vi kan hantera stora mänskliga utmaningar enbart genom vägledande regler och föreskrifter. Regler är aldrig lika komplexa som människan själv. Handlingsvägledande regler förutsätter att utmaningarna redan är under någon sorts kontroll och således inte är så osäkra längre. Inför komplexa utmaningar med stora osäkerheter kan vi behöva lära oss att lita på människan själv. Vågar vi lita på oss själva när vi ofta själva skapat problemen?

Här resonerar Jessica Nihlén Fahlquist på ett sätt som för tankarna till Kathinka Evers idé om ett proaktivt ansvar för våra samhällen och vår mänskliga natur. Nihlén Fahlquist förslår, om jag förstår henne rätt, att vi redan nu har ansvar att skapa miljöer som stödjer utvecklingen av mänskliga karaktärsegenskaper som i framtiden kan hjälpa oss att bemöta utmaningarna. Vi har redan nu ett ansvar att stödja utvecklingen av framtida ansvarstagande, kunde man säga.

Nihlén Fahlquist fokuserar på folkhälsoutmaningar och hennes resonemang utgår från pandemin och frågan om vaccination av barn. Föräldrar har rätten och plikten att skydda sina barn mot risker. Men rimligen kan föräldrar även anses vara förpliktade att inte vara överbeskyddande utan även beakta barnets utveckling av aktörskap och värderingar. Viruset som spreds under pandemin gav inga svåra symtom hos barn. Vaccination skyddar därför inte nämnvärt barnets egen hälsa, utan skulle göras med tanke på andra. Studier visar att barn kan vara kapabla att resonera i termer av ett sådant ansvar för andra. Barn som deltar i medicinsk forskning kan till exempel svara att de deltar bland annat för att hjälpa andra. Vågar vi uppmuntra kapabla barn att ta ansvar för folkhälsan genom att låta dem resonera om sin egen vaccination? Är det rentav så att vi bör stödja barn att odla ett sådant ansvar som en dygd?

Nihlén Fahlquist menar inte att barn själva har detta ansvar att låta vaccinera sig av solidaritet med andra. Men om vissa barn visar sig kunna resonera så pass moraliskt komplext om sin egen vaccination, kunde man säga att barnens ansvarstagande är någonting oväntat och beundransvärt, något som man inte kan begära av ett barn. Genom att uppmuntra och stödja det oväntade och beundransvärda hos barn, kan det med tiden bli ett förväntat ansvarstagande hos vuxna, föreslår Jessica Nihlén Fahlquist. Dygdetiken gör det meningsfullt att tänka i termer av sådana möjligheter, där människor kan förändras och växa med uppgiften. Vågar vi tro på sådana möjligheter hos oss själva? Om du inte väntar dig det oväntade kommer du inte att finna det, sa en visionär grekisk filosof vid namn Herakleitos.

Jessica Nihlén Fahlquists artikel är mångfasetterad och uppslagsrik. I detta inlägg har jag bara betonat en av hennes tankegångar, som jag hoppas gjort dig nyfiken på en angelägen akademisk text: Taking risks to protect others – pediatric vaccination and moral responsibility.

Sammanfattningsvis menar Jessica Nihlén Fahlquist att vaccination bör betraktas som en möjlighet för barn att utveckla sin ansvarskänsla och att föräldrar, skolor, vårdpersonal och folkhälsomyndigheter bör inkludera barn i debatter om etiska folkhälsofrågor.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Jessica Nihlén Fahlquist, Taking Risks to Protect Others – Pediatric Vaccination and Moral Responsibility, Public Health Ethics, 2023;, phad005, https://doi.org/10.1093/phe/phad005

Detta inlägg på engelska

Vi tolkar framtiden

Behöver folkhälsoarbete dygdetik?

Injektion
6 december, 2022 / / 1 kommentar

Så kallad dygdetik kan förefalla alldeles för inåtriktad för att vara till någon praktisk nytta i en komplex omvärld. Den fokuserar nämligen på goda karaktärsegenskaper hos en moraliskt högtstående person, såsom mod, uppriktighet, medkänsla, ödmjukhet och ansvarsfullhet. Den betonar hur vi bör vara, snarare än hur vi bör handla. Hur kan vi finna tydlig vägledning i en så ”hjältemodig” etik, när vi söker det moraliskt korrekta handlandet i etiskt svåra situationer, eller den korrekta regleringen av olika delar av den offentliga sektorn? Hur kan en så antik etik ge bindande skäl för det moraliskt rätta? Att ödmjukt hänvisa till sina överlägsna karaktärsegenskaper är väl knappast formen för ett bindande argument?

Det är frestande att driva med den till synes oanvändbara dygdetiken. Men den har, enligt min mening, två egenskaper av största betydelse. Den första är att den litar på människan, på att vi i situationens allvar kan se vad som måste göras, och vad som måste beaktas. Den andra är att dygdetiken därmed också stödjer vår frihet. En person med moraliska karaktärsdrag behöver inte bindas vid normer för gott beteende för att undvika dåligt beteende, utan kommer spontant att bete sig bra: ansvarsfullt, ödmjukt, medkännande etc. Så en motfråga kunde vara: Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världens moraliska korrekthet, men förlorar sig själv och sin egen frihet? – Detta var en personlig inledning till dagens blogginlägg.

I en artikel i Public Health Ethics diskuterar Jessica Nihlén Fahlquist folkhälsa som ett arbetsområde där moraliska karaktärsegenskaper kan behöva utvecklas och stödjas hos personalen. Till skillnad från sjukvården fokuserar folkhälsoarbete på god och jämlik hälsa hos hela riskgrupper och befolkningar. På grund av detta mer universella perspektiv på kollektiv hälsa, kan det finnas en risk att man ibland förbiser individers intressen, rättigheter och värderingar. Arbetet behöver därför balansera de allmänna folkhälsomålen mot individers värden. Detta kan kräva en väl utvecklad känslighet, vilket kan förstås dygdetiskt.

Vidare utmärks folkhälsoarbete ofta av ett större avstånd mellan personal och allmänhet än inom sjukvården, där det enskilda mötet med patienten stödjer en omtänksam attityd hos läkaren eller sköterskan till individen. Fantasi och inlevelse kan därför behövas i folkhälsoarbete för att bedöma individers behov och effekter av arbetet på individer. Slutligen finns en maktobalans mellan folkhälsopersonalen och människorna som berörs av folkhälsoarbetet. Detta kräver ansvarsfullhet hos yrkesutövare som använder de resurser och kunskaper som en folkhälsomyndighet har, vilket även det kan förstås dygdetiskt.

Jessica Nihlén Fahlquist framhåller tre karaktärsegenskaper som hon menar fordras i folkhälsoarbete: ansvarsfullhet, medkänsla och ödmjukhet. Hon konkretiserar egenskaperna genom tre ideal att personligt sträva efter i folkhälsoarbete. Idealen beskrivs i korta kursiverade stycken, som ger begripliga profilbilder av hur en ansvarsfull, medkännande och ödmjuk person bör vara i sitt arbete med folkhälsa – tre tydliga förebilder.

De etiska problemen konkretiseras genom två exempel, amning och vaccination, som illustrerar utmaningar och möjligheter för dygdetik i folkhälsoarbete. Läs artikeln här:  Public Health and the Virtues of Responsibility, Compassion and Humility.

Jessica Nihlén Fahlquist utesluter inte betydelsen av andra moralfilosofiska perspektiv inom folkhälsa. Men de tre dygdetiska idealen (och säkert även andra likande ideal) bör komplettera de rådande perspektiven, menar hon. Allt har sin plats, men att finna den rätta platsen kan kräva goda karaktärsegenskaper!

Om du även vill läsa en senare och kortare diskussion av Jessica Nihlén Fahlquist om dessa angelägna frågor, hittar du en referens nedan.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Jessica Nihlén Fahlquist, Public Health and the Virtues of Responsibility, Compassion and Humility, Public Health Ethics, Volume 12, Issue 3, November 2019, Pages 213–224, https://doi.org/10.1093/phe/phz007

Jessica Nihlén Fahlquist, Individual Virtues and Structures of Virtue in Public Health, Public Health Ethics, Volume 15, Issue 1, April 2022, Pages 11–15, https://doi.org/10.1093/phe/phac004

Detta inlägg på engelska

Vi diskuterar aktuella frågor

Vårt individuella ansvar för antibiotikaresistens

piller
2 november, 2021 / / 1 kommentar

Antibiotikaresistens är ett globalt hot mot folkhälsan, eftersom möjligheterna att behandla infektioner minskar när antibiotika förlorar sin effekt på bakterietillväxt. Men vem har ansvaret för antibiotikaresistensen och hur ser ansvaret ut?

Vi tänker kanske att problemet är alltför stort och komplext för oss som individer. Antibiotikaresistens är ett problem för regeringar och internationella organisationer, tänker vi. Ändå är det inte minst vår individuella antibiotikaanvändning som driver utvecklingen. Vi tar kanske antibiotika när det egentligen inte är nödvändigt. Vi följer kanske inte anvisningarna, utan avbryter antibiotikakuren i förtid och kastar överblivna piller i soptunnan. Sedan ger vi oss ut på resa och sprider bakterier som är resistenta mot antibiotikan som vi slarvade med. Eller så struntar vi i att vaccinera oss, för vi tänker att det finns ju antibiotika om vi blir sjuka. Snart gör det kanske inte det!

Om vi som individer har ett moraliskt ansvar att agera miljö-medvetet, är det inte orimligt att tänka sig att vi även har ett individuellt ansvar att agera antibiotika-medvetet. Mirko Ancillotti (som nyligen disputerade vid CRB) undersöker denna möjlighet i en artikel i Bioethics. Har vi ett individuellt moraliskt ansvar för antibiotikaresistensen och hur ska ansvaret förstås?

Mirko Ancillotti framhåller omedelbart att inte alla människor har samma förutsättningar att förändra sitt antibiotikabeteende. Förutom att många saknar information om att här finns ett stort hälsoproblem, har inte alla lika lätt att förändra sin antibiotikaanvändning. Somliga har sämre tillgång än andra till medicinskt korrekt utskrivna behandlingar, exempelvis om de bor långt från ett sjukhus men lätt kan köpa antibiotika över disk. Dessutom har inte alla samma ekonomiska förutsättningar att stanna hemma om de är sjuka.

Ytterligare något som gör det svårt att tala om individuellt ansvar för antibiotikaresistens, är att man knappast fastställa hur mycket pillren du slängde bland soporna faktiskt bidrog till problemet. Vi vet att människor dör av antibiotikaresistenta bakterier, men det är svårt fastställa konsekvenserna av just ditt individuella antibiotikabeteende.

Av dessa skäl prövar Mirko Ancillotti ett dygdetiskt begrepp om ansvar. Han föreslår att vi som individer odlar personliga karaktärsdrag och vanor, som stödjer ansvarsfull antibiotikaanvändning som en dygd. Såvitt jag förstår honom, förutsätter detta att vi odlar vissa normer kring antibiotika, som vi försöker uppfylla. Exempelvis normer om att följa anvisningarna för antibiotikakuren, inte använda antibiotika om det inte är nödvändigt, inte tjata på läkaren att skriva ut antibiotika, samt se till att vi är vaccinerade. Men eftersom förutsättningarna att agera med denna normativa känslighet varierar, behövs ofta även bättre förutsättningar och institutionellt stöd för ansvarsfull antibiotikaanvändning.

En jämförelse: Vi har lärt oss att vi helst inte bör ta flyget, att det är oansvarigt och kanske rentav skamligt att flyga om det inte är nödvändigt. För att i praktiken kunna ta ansvar enligt denna nya norm för resor, behövs nya samhälleliga förutsättningar i form av bättre internationella tågförbindelser med enklare biljettsystem. På samma sätt kan nya normativa känsligheter kring antibiotika utvecklas, samtidigt som förutsättningarna att uppfylla normerna förbättras, föreslår Mirko Ancillotti.

Vill du läsa mer om Mirko Ancillottis dygdetiska begrepp om vårt individuella ansvar för antibiotikaresistens, läs artikeln i Bioethics: Individual moral responsibility for antibiotic resistance.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Ancillotti, M., Nihlén Fahlquist, J., & Eriksson, S. (2021). Individual moral responsibility for antibiotic resistance. Bioethics, 1– 7. https://doi.org/10.1111/bioe.12958

Detta inlägg på engelska

Vi diskuterar aktuella frågor