Under 1900-talet ansågs det ofta som vetenskapligt suspekt att tala om medvetandet eller att använda psykologiska begrepp som inte definierades i termer av observerbart beteende. Under ännu längre perioder har medvetandet, eller själen, tillskrivits bara vissa människor som i sin tur vaktade begreppet mycket noga så att det inte riskerade att överföras till ”andra” (åtminstone inte till fullo). Mot denna bakgrund är det förvånande att notera hur möjligheten av medvetna maskiner plötsligt har börjat betraktas som en viktig vetenskaplig fråga. I vissa fall behandlas artificiellt medvetande till och med som en strategisk målsättning som ska förverkligas genom nya forskningsansträngningar. Varifrån kommer denna plötsliga hoppfullhet om medveten AI, när medvetandet tidigare omgärdades av sträng skepticism och gränskontroll?
I en artikel tar Kathinka Evers oss med bakom den hoppfulla fasaden. Varifrån kommer den oväntade optimismen? Har vi blivit mer öppensinnade på sistone? Kanske delvis, svarar Kathinka Evers, men optimismen om maskinmedvetande kan samtidigt vara en ny form av mänskligt självförhärligande. Hur då? Om vi människor (eller någon mänsklig grupp) kunde framställa artificiellt medvetande, så skulle vi (eller den gruppen) likna skaparguden som människor så länge trott format dem till sin avbild. Vi (eller den gruppen) skulle överta toppositionen som människan underkastat sig i årtusenden.
Hoppfullheten speglar förmodligen också föreställningar om att maskinmedvetande skulle kunna ge artificiella system ännu kraftfullare förmågor som mänskligheten skulle kunna dra nytta av, skriver Kathinka Evers. Medveten AI skulle kunna fatta komplexa beslut som medvetet tar hänsyn till mänskliga värderingar och moraliska normer. Den skulle kunna skydda oss bättre än vi kan skydda oss själva. Det låter onekligen hoppfullt. Men med tanke på att vi redan programmerar drönare och missiler för att skada och döda människor – i enlighet med mänskliga värderingar och normer – bör vi nog granska oss själva mycket noga innan vi fäster alltför stor tilltro till våra maskinavbilder. Skulle de möjligen kunna skapa ännu större hot snarare än att skydda oss från dem?
Människor är motsägelsefulla. Vi är lika medkännande som vi är okänsliga. Våra sympatier för varandra är selektiva och har gjort mänskliga grupper i de flesta kulturer och historiska perioder våldsamma och destruktiva mot andra etniska grupper, mot kvinnor, mot fattiga, mot andra arter, skriver Kathinka Evers. Gränsövervakningen av begreppet medvetande (eller själen) för att säkerställa exklusivitet är bara ett av många exempel på denna tendens att förena genom att särskilja. Mänskliga värderingar och normer separerar oss från varandra lika mycket som de förbinder oss. Skulle inte konstgjort medvetande, skapat till vår avbild, även mångfaldiga våra mänskliga konflikter? Borde vi snarare hoppas att medveten AI – om den vore möjlig – inte är i linje med mänskliga värderingar och moraliska normer?
Om du vill resa längre in bakom den hoppfulla fasaden, läs artikeln här: Artificial Consciousness: Science Fiction, Utopia, or Pandora’s Box? Kathinka Evers diskuterar också om konstgjort medvetande kan betraktas som en möjlighet, hur sådant medvetande i så fall skulle kunna upptäckas, samt vad forskning om konstgjort medvetande egentligen kan lära oss. Kanske är det snarare så att vi genom sådan forskning skulle lära oss mer om oss själva och återvända från omvägen mycket klokare?
Skrivet av…
Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.
Evers, K. (2026). Artificial Consciousness: Science Fiction, Utopia, or Pandora’s Box? In Proceedings of the Paris Institute for Advanced Study (Vol. 27). https://doi.org/10.5281/zenodo.20267984
Vi ställer frågor
