Det är något missvisande med bilden av kunskapsluckor. Vi föreställer oss luckorna som tomrum som lätt kunde fyllas med kunskap. Utmaningen är ofta tvärtom att hantera de motsträviga övertygelser och attityder som kunskapsluckorna redan är fyllda med. Om våra kunskapsluckor vore lika tomma som hos filosofen Sokrates – som aldrig trodde att han visste vad han inte visste – så vore våra kunskapsluckor ingen större utmaning.
När jag läser mina kollegors studier om riskkommunikation tvingas jag erkänna att mina egna kunskapsluckor inte är tomma utan svämmar över av gamla övertygelser och attityder. Jag trodde att jag visste att risken för bröstcancer inte påverkas nämnvärt av livsstilsfaktorer. Därför trodde jag att jag visste att kvinnor inte kan minska sin risk genom att till exempel träna mer eller dricka mindre alkohol. Nu börjar jag förstå att jag förmodligen inte vet vad jag trodde att jag visste. Men eftersom mina kunskapsluckor redan är fyllda med dessa gamla övertygelser – jag har ingen aning om hur de hamnade där! – har kunskapen svårt att ta sig in. Kan det verkligen vara sant att livsstilsförändringar kan minska risken, frågar jag mig själv, trots att jag egentligen inte vet ett dugg om saken och alltså inte borde fråga mig själv.
För att utforma effektiv hälsoinformation som kan hjälpa människor att minska sin egen sjukdomsrisk behöver vi inte bara identifiera kunskapsluckor. Vi behöver också identifiera innehållet som redan fyller luckorna samt varifrån de får detta innehåll. Intervjustudier är här en källa till värdefull kunskap. En studie i BMC Public Health, med Åsa Grauman som en av författarna, utforskar innehållet i kunskapsluckorna om bröstcancer. Forskarna intervjuade 16 svenska kvinnor i åldrarna 24–68 om deras uppfattningar om bröstcancer, attityder till förebyggande åtgärder, samt behov av riskinformation.
Naturligtvis var flera av kvinnorna välinformerade och hölls uppdaterade om ny forskning, till exempel genom nyhetsbrev från Cancerfonden. Men de intervjuade kvinnornas uppfattningar om bröstcancer formades inte minst av personliga berättelser om bekanta som utvecklat sjukdomen, gripande reportage i damtidningar, samt tv-sända insamlingsevenemang. Kampanjer hade informerat kvinnorna om att tidig upptäckt är viktig, men inte om att livsstilsfaktorer påverkar risken för bröstcancer. Deras bild var att bröstcancer är en oförutsägbar sjukdom som möjligen kan påverkas genom tidig upptäckt men inte nämnvärt genom förändrade livsstilsvanor. Specifika vanor kopplades inte till bröstcancer, och goda vanor ansågs hjälpa mot sjukdom i allmänhet. Att förändra vissa vanor för att minska sin risk för bröstcancer kunde man överväga bara om livsstilsförändringen hade en tydligt påvisad effekt på risken för bröstcancer.
Kvinnornas bedömningar av sin egen risk för bröstcancer kunde vara både känslomässiga och logiska. En kvinna som hade en släkting som dött i bröstcancer i 30-årsåldern kände att hennes egen risk minskade ju längre hon levde efter den åldern. Även om hon inte intellektuellt trodde att risken minskade med åldern, så upplevde hon det så.
Information om livsstilsfaktorer kan skapa nya stereotyper och attityder, sade kvinnor i intervjuerna. Om alkoholkonsumtion betonas som en riskfaktor kan detta skuldbelägga patienter och skapa föreställningar om att patientens cancer orsakats av alkoholkonsumtion. Så även när kunskapsluckor fylls med korrekt information om livsstilsfaktorer, så är det viktigt att inte överbetona det personliga ansvaret. Att informera om modifierbara riskfaktorer utan att samtidigt informera om icke modifierbara faktorer kan skapa nya kunskapsluckor där bröstcancer uppfattas som en sjukdom kopplad till bestämda livsstilar, påpekades det i intervjuerna.
Hur kan kunskapsluckor fyllas med information som faktiskt hjälper kvinnor att minska sin risk för bröstcancer? De intervjuade framhöll att det inte är tillräckligt att bara få veta att det är bra att träna och att det är dåligt att dricka alkohol. För att förändra sina vanor krävde de intervjuade detaljerad vetenskaplig evidens. Varför ökar en viss vana risken för bröstcancer? Vad händer i kroppen och exakt hur mycket minskar risken genom att förändra riskfaktorn?
Jag har här bara återgivit ett litet urval av resultaten från studien. Om du vill veta mer hittar du artikeln här: Women’s perceptions of breast cancer risk and prevention: insights into knowledge gaps and lifestyle attitudes.
Om jag slutligen får återknyta till min personliga bekännelse ovan, så förstår jag att de intervjuade krävde detaljerad evidens om modifierbara riskfaktorer för att överväga att förändra sina vanor. Mänskliga kunskapsluckor är vanligen fyllda, bara en Sokrates håller dem tomma. Därför kan vi inte förvänta oss att ny hälsoinformation ska anammas utan motstånd – som när en luftström fyller ett tomrum. Informationen måste lyhört kommunicera med de övertygelser som redan fyller kunskapsluckorna. Därför är intervjustudier så viktiga.
Skrivet av…
Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.
Jonsson, H., Hedström, M. & Grauman, Å. Women’s perceptions of breast cancer risk and prevention: insights into knowledge gaps and lifestyle attitudes. BMC Public Health 26, 1238 (2026). https://doi.org/10.1186/s12889-026-27291-7
I dialog med allmänheten
