Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Månad: maj 2025

Övervikt ökar risken för cancer – men vilken nytta gör informationen?

Våg och måttband. Bild från Pixabay https://www.pexels.com/photo/blue-tape-measuring-on-clear-glass-square-weighing-scale-53404/
27 maj, 2025 / / 1 kommentar

Myndigheter och forskare har en skyldighet gentemot befolkningen att sprida information om de risker som de får kännedom om genom forskning. Informationsspridning och upplysning är även en viktig del av folkhälsoarbetet att påverka normer kring levnadsvanor och stödja individer att fatta informerade val om sin hälsa.

Forskning har funnit samband mellan övervikt och minst 13 olika cancersjukdomar, däribland tjock- och ändtarmscancer och bröstcancer (efter klimakteriet). Att förebygga och behandla obesitas kan därför leda till färre cancerfall i framtiden. Den europeiska kodexen mot cancer presenterar 12 åtgärder som människor själva kan vidta för att minska sin risk att drabbas av cancer. Åtgärderna omfattar bland annat ändrade levnadsvanor, skydd från kontakt med vissa kemikalier, deltagande i vaccinering och screeningprogram, och att bibehålla en hälsosam vikt.

Den här typen av information antyder att de förebyggande åtgärderna kan kontrolleras och påverkas av individen själv. Det är individen som förväntas agera. Uppfattningar om att individen har kontroll över orsakerna till cancer kan dock leda till stigmatisering och skuldbeläggande av cancerpatienter samt till föreställningar om att sjukdomen är självförvållad. Sådana skadliga effekter av hälsoinformation har observerats i samband med tidigare kampanjer för att öka allmänhetens medvetenhet om sambandet mellan rökning och lungcancer. Övervikt och obesitas är redan stigmatiserade tillstånd. Personer med övervikt och obesitas utsätts för diskriminering inom alla samhällssektorer, även inom hälso- och sjukvården, vilket kan ha negativa fysiska och psykiska konsekvenser för den drabbade. När man informerar om övervikt som en riskfaktor för cancer är det därför viktigt att beakta risken att man därigenom förstärker den utbredda stigmatiseringen av personer med övervikt.

I en ny intervjustudie undersöker jag och tre andra forskare hur personer med övervikt påverkas av hälsoinformation om sambandet mellan övervikt och cancer. Deltagarna lyfte fram flera etiskt viktiga faktorer att ta hänsyn till vid kommunikation av denna hälsorisk, till exempel risken för stigmatisering, ansvarsfördelning för behandling och förebyggande insatser, samt behovet av empati. Deltagarna upplevde riskinformation om samband mellan övervikt och cancer som viktig för dem personligen. Den handlar om deras kroppar och hälsa. Informationen var dock betungande att bära. Det kändes tufft att bli utpekad som högriskperson för cancer. Detta bland annat för att de upplevde det svårt att agera på informationen, då de vet hur svårt det är att gå ner i vikt: ”Ingen är frivilligt överviktig.” Informationen kunde därför få kontraproduktiva konsekvenser i form av oro och överätande. Den kunde även förstärka känslan av misslyckande och ge ökat självhat. Många deltagare rapporterade negativa erfarenheter från vårdmöten där de känt sig dömda och missförstådda. Dessutom saknas ofta tillräckligt bra stöd för viktnedgång. Informationen blir därför meningslös, menade de, och uppfattades som stötande och dumförklarande.

Studiedeltagarna bidrog med flera förbättringsförslag. De efterfrågade information som inkluderar de komplexa orsakerna till övervikt samt tydlig vägledning om hur man på olika sätt kan minska risken: inte bara viktnedgång, utan även alternativa sätt att minska sin cancerrisk. Dessutom lyfte de fram betydelsen av att vårdpersonal visar empati och erbjuder personcentrerad vård som tar hänsyn till individens unika situation och behov. Detta inkluderar konkreta och genomförbara råd, samt stöd för patienterna i deras ansträngningar att förbättra sin hälsa.

I vår artikel framhåller vi att hälsokommunikation ofta saknar såväl etiska överväganden som tydliga målsättningar (utöver skyldigheten att vara transparent). Folkhälsointerventioner bör dock, i likhet med kliniska interventioner, bygga på etiska överväganden och principer där interventionens positiva effekter ställs emot eventuella negativa effekter (eller ”biverkningar”). Ibland kan viss skada vara acceptabel om nyttan är tillräckligt stor. Men för närvarande verkar nyttan av information om sambandet mellan övervikt och cancer vara minimal eller obefintligt, vilket gör negativa konsekvenser oacceptabla. Vår slutsats är att sådan riskinformation till personer med övervikt och obesitas, om den ska främja hälsan och undvika att orsaka skada, bör vara empatisk, stödjande och baserad på förståelse för de komplexa orsakerna till övervikt. Genom att agera ansvarsfullt och medkännande kan vårdpersonal och forskare bidra till att förbättra hälsoutfallen för denna målgrupp.

Om du vill läsa vår intervjustudie hittar du den här: Perceptions of cancer risk communication in individuals with overweight or obesity – a qualitative interview study.

Vill du veta mer?

Patientorganisationen Riksförbundet Obesitas Sverige, för dig som lever med övervikt eller obesitas, är vårdnadshavare eller anhörig, eller möter personer med övervikt i ditt yrke eller på din fritid.

Om övervikt, obesitas och cancer | Cancerfonden

Olika samband mellan övervikt och cancerrisk – Uppsala universitet

Kraftig övervikt kopplas till ökad risk för 31 cancerformer | Medicinska fakulteten

Skrivet av…

Åsa Grauman, forskare vid Centrum för forsknings- och bioetik.

Grauman, Å., Sundell, E., Nihlén Fahlquist, J., Hedström, M. Perceptions of cancer risk communication in individuals with overweight or obesity – a qualitative interview study. BMC Public Health 25, 1900 (2025). https://doi.org/10.1186/s12889-025-23056-w

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor

Vad påverkar gravida kvinnors beslut om fosterdiagnostik?

Ultrasound monitor. Photo by Mart Production, Pexels.
20 maj, 2025 / / 1 kommentar

En stor andel gravida kvinnor i Sverige genomgår fosterdiagnostik för att bedöma sannolikheten för kromosomavvikelser hos fostret. Det handlar till att börja med om ett så kallat KUB-test, som kombinerar ultraljud med ett biokemiskt test. Om KUB-testet tyder på hög sannolikhet för kromosomavvikelse erbjuds ytterligare test. Detta kan vara ett riskfritt NIPT-test där man undersöker små delar av fostrets DNA som hittas i blodprov från kvinnan, eller om ett fostervattenprov (eller ett moderkaksprov) som innebär något förhöjd risk för missfall.

Vad påverkar gravida kvinnors beslut om huruvida de ska genomgå fosterdiagnostik eller inte? En studie undersökte frågan genom att intervjua 24 gravida kvinnor i ett tidigt skede av graviditeten. De flesta hade ännu inte informerats av barnmorskan om fosterdiagnostik och uppfattningarna i intervjuerna påverkades därför antagligen inte av information från vårdpersonal. Studien bör vara mycket relevant för mödravård och genetisk rådgivning eftersom den ger insikter i vad som påverkar beslutsfattandet för gravida kvinnor och fördjupar förståelsen för vad de uppfattar står på spel.

Det är lärorikt att ta del av resultaten och höra hur de intervjuade tänker kring fosterdiagnostik. De gravida kvinnorna resonerar utifrån sina egna erfarenheter, uppfattningar och värden. När de undrar över kromosomavvikelser undrar de inte över genetik, utan över vad avvikelserna kan betyda för barnet och för dem själva. Vilket slags liv kan barnet få? Och hur påverkas förutsättningarna för ens eget yrkesarbete och sociala liv? Kvinnor som inte övervägde att avbryta graviditeten vid en kromosomavvikelse såg ändå ett värde i fosterdiagnostik, eftersom kunskapen kunde göra det möjligt att förbereda sig inför barnets födsel. Somliga såg testet som en möjlighet att bekräfta graviditeten och fostrets hälsa, medan några bekymrade sig över att KUB-testet enbart anger sannolikheten för kromosomavvikelse. Om en kvinna kan föda ett helt friskt barn trots att testet indikerar hög risk för avvikelse, är det då värt den oro som riskbedömningen skulle skapa under graviditeten? Även självupplevd risk påverkade beslutssituationen. Några uppgav att de antagligen skulle välja fosterdiagnostik om de vore äldre, eller om det förekommit kromosomavvikelser i familjens historia.

Vidare inverkade vissa externa faktorer på kvinnornas resonemang om fosterdiagnostik, såsom egenskaper hos testet. Det var mycket tydligt att de föredrog riskfria test. Även kvinnor som var positiva till fosterdiagnostik blev tveksamma om testproceduren ifråga kunde öka risken för missfall. Testets noggrannhet var också viktig, liksom tiden mellan testning och mottagande av resultat. För kvinnor som kunde tänka sig att avbryta sin graviditet vid kromosomavvikelse var tidig fosterdiagnostik viktig. Andra människors uppfattningar om fosterdiagnostik var ytterligare en extern faktor som kunde påverka beslutssituationen. Även om några av de intervjuade betonade att beslut om deras kroppar var deras egna, ville flertalet ha möjlighet att prata om beslutet om fosterdiagnostik med sin partner. Av intervjuerna framgick även att vårdpersonalens attityder påverkade besluten, till exempel huruvida barnmorskan presenterar fosterdiagnostik som något angeläget eller inte. Slutligen kan även sjukvårdens organisering av sina tjänster påverka besluten. Redan det faktum att fosterdiagnostik erbjuds uppfattades av somliga kvinnor som en rekommendation. Att KUB-testet subventioneras för gravida över en viss ålder gjorde att äldre kvinnor uppfattade det som mer tvingande att välja det, medan yngre gravida kanske inte skulle välja det även om önskade.

Förutom att intervjustudien ger insikter i hur gravida kvinnorna tänker kring fosterdiagnostik, bidrar analysen av intervjumaterialet till en överblick över hur mångdimensionell beslutssituationen är. Så mycket står på spel, så många typer av faktorer samverkar och påverkar besluten. När gravida informeras om fosterdiagnostik bör alla dessa faktorer beaktas för att stödja kvinnornas beslutsfattande. Vårdpersonal bör också vara medveten om att deras attityder och uppträdande påverkar kvinnornas beslut, samt att besluten påverkas inte bara av vad de säger till kvinnorna utan också av vad de inte säger, avslutar författarna sin artikel.

Vill du se fler resultat och läsa författarnas diskussion så hittar du artikeln här: Factors influencing pregnant women’s decision to accept or decline prenatal screening and diagnosis – a qualitative study.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Ternby, E., Axelsson, O., Ingvoldstad Malmgren, C. et al. Factors influencing pregnant women’s decision to accept or decline prenatal screening and diagnosis – a qualitative study. J Community Genet 15, 711–721 (2024). https://doi.org/10.1007/s12687-024-00746-3

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor

Samtyckeslösa åtgärder i vården: hur resonerar vårdpersonal kring dem?

Zoomed in picture of person in blue scrubs holding a chart, in front of a blue background. Photo: Cottonbro.
6 maj, 2025 / / 1 kommentar

Hur vårdar man en motvillig patient som kanske inte vill ta sin medicin eller som protesterar mot åtgärder som patienten bedöms behöva, såsom en kateter i urinblåsan? Ger man bara upp, eftersom patienten inte samtycker?

Förutom vid akuta nödsituationer är tvångsmässig somatisk vård inte tillåten i Sverige. Hur reflekterar vårdpersonal etiskt om situationer där patienten inte samtycker till en åtgärd som kan bedömas vara till nytta för patienten, och som man därför ändå försöker genomföra? En ny intervjustudie med vårdpersonal på medicinska avdelningar vid två svenska sjukhus undersöker frågan i termer av ”samtyckeslösa åtgärder”: olika sätt att få en motvillig patient att följa behandlingen, till exempel genom att övertala, lirka, luras eller använda någon form av fysisk styrka.

I intervjuerna kämpade deltagarna med att hitta lämpliga ord för att beskriva åtgärderna som dagligen förekom på avdelningarna. De tog avstånd från ordet ”tvång” och föredrog att tala om att övertala, lirka och luras. De stödde generellt användningen av samtyckslösa åtgärder. I många fall sågs åtgärderna som en så självklar del av dagliga arbetssituationer att de inte behövde rättfärdigas, eller så motiverades de med att man gör vad som är bäst för patienten. Personal som alltför snabbt ger upp betraktades som oengagerad och opålitlig. Samtidigt som man försöker undvika tvång vill man ändå inte ge upp åtgärder som patienten bedöms behöva. Mer tvångsliknande åtgärder ansågs i vissa fall acceptabla om man först prövat mjukare och mindre tvångslika åtgärder.

Samtyckslösa åtgärder beskrevs vidare som en integrerad del av arbetet på avdelningarna, som en del av arbetskulturen där det övergripande målet är att utföra sina uppgifter. Några deltagare uppskattade kulturen medan andra var kritiska, men alla var överens om att kulturen på avdelningarna underförstått stödjer samtyckeslösa åtgärder. Deltagarna sa även att det fanns en tendens att oftare använda sådana åtgärder med äldre patienter, som uppfattades som lättare att övertala än yngre. Flera deltagare såg detta som etiskt problematiskt. Slutligen ansåg deltagarna att det är oacceptabelt att använda överdriven fysisk styrka eller att insistera på behandlingar utan nytta för patienten.

I sin diskussion av intervjuresultaten pekar författarna Joar Björk, Niklas Juth och Tove Godskesen på ett antal möjliga etiska problem att hålla uppsikt på. Ett av dessa har att göra med arbetsdelningen där läkare fattar beslut om åtgärder som sjuksköterskor sedan måste utföra. Detta kan skapa en lojalitetskonflikt hos sköterskorna. De arbetar nära patienterna, men är samtidigt lojala mot systemet och vill slutföra de uppgifter de får, vilket kan bidra till acceptansen av samtyckeslösa åtgärder. Idealet att ”inte ge upp” behöver antagligen granskas, liksom frågan om huruvida god omvårdnad ibland kan dölja etiska utmaningar under sköterskans värme, flexibilitet och kommunikativa förmåga. Ett annat problem att hålla uppsikt på är tendensen använda samtyckslösa åtgärder på äldre patienter i större utsträckning än på yngre. Författarna föreslår i sin slutsats att en stark känsla av plikt att utföra vårdsinsatser och att ”få jobbet gjort” möjligen kan leda till att vårdpersonal tar alltför lätt på patienternas autonomi och samtycke. Deltagarna tog i allmänhet lättare på bristande samtycke än vad som kan förväntas med tanke på etablerade normer inom medicinsk etik, avslutar de.

Här kan du läsa artikeln: Ethical reflections of healthcare staff on ‘consentless measures’ in somatic care: A qualitative study.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Björk J, Juth N, Godskesen T. Ethical reflections of healthcare staff on ‘consentless measures’ in somatic care: A qualitative study. Nursing Ethics. 2025;0(0). doi:10.1177/09697330251328649

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor