En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Månad: februari 2023

Projekt om möjligheten av artificiell medvetenhet

Vore det i princip möjligt att bygga en robot som inte bara uppför sig intelligent utan dessutom har medvetande? Denna hisnande fråga ska undersökas i ett 4-årigt europeiskt projekt om artificiell medvetenhet, koordinerat från Radboud University i Nederländerna.

I projektet samarbetar ingenjörer och datavetare med filosofer från CRB som arbetar inom området neuroetik. En av dessa filosofer är Michele Farisco, som du kanske redan läst om på Etikbloggen. Idag beskriver han projektet på den engelska versionen av denna blogg: A new project will explore the prospect of artificial awareness.

Filosoferna i projektet, däribland Kathinka Evers, kommer att skärskåda och analysera begreppet medvetande, samt identifiera indikatorer på medvetenhet som skulle kunna användas för att bedöma medvetenhet hos artificiella system. De kommer även att bidra till etisk analys av möjliga framtida scenarier.

Naturligtvis kommer Etikbloggen att följa arbetet i projektet!

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Deltar i internationella samarbeten

Längre sjukhusvistelser kan förvärra självskadebeteende

Kan en sjukhusvistelse förvärra sjukdomen? Det låter paradoxalt, men naturligtvis kan det förekomma som ett resultat av exempelvis feldiagnos och försumlighet, eller av överbehandling. När det handlar om psykiatriska sjukdomar och besvär, som ofta är känsliga för samspelet med omgivningen, kan det vara svårt att överblicka hur vårdsituationen påverkar sjukdomsbilden. Därför är det viktigt att vara uppmärksam.

En ny studie av Antoinette Lundahl, genomförd tillsammans med Gert Helgesson och Niklas Juth, uppmärksammar problematiken inom vården av patienter med självskadebeteende. De gjorde en enkätstudie med vårdpersonal vid psykiatriska kliniker i Stockholm. De tillfrågade fick svara på frågor om erfarenheter av vård längre än en vecka med denna patientgrupp. En majoritet av de tillfrågade ansåg att det förvärrade självskadebeteendet om patienterna vårdades längre än en vecka på avdelningen. De ansåg också att patienterna ofta blev kvar för länge på avdelningen och att skälen för den förlängda vårdtiden i flera fall var icke-medicinska.

Hur ska vi förstå detta? Hur kan sjukhusvård öka risken för beteendet som skulle behandlas? I diskussionsdelen av artikeln föreslås olika möjliga förklaringar, exempelvis konflikter på avdelningen eller att patienter sprider självskadebeteenden till varandra. En annan möjlig förklaring är att sjukhusvistelsen används av patienten för att överlåta ansvaret för att hantera smärtsamma känslor och tankar på andra. Sådana undvikande strategier har bara kortvarig effekt och ökar smärtan på sikt. Självskadebeteendet kan förstärkas som ett sätt att få mer vård och uppmärksamhet. Ett slags vårdberoende utvecklas hos patienten, kunde man säga.

Vad är skälen till de förlängda sjukhusvistelserna? De tillfrågade nämnde flera icke-medicinska skäl, exempelvis osäkerhet kring patientens boende, eller att patienter som ser sköra ut eller är påstridiga påverkar personalen att förlänga vårdtiden. En annan anledning till förlängda vårdtider antogs vara läkares rädsla att hållas ansvariga för självmord eller självmordsförsök efter utskrivning, en rädsla som alltså paradoxalt nog skulle kunna öka risken.

Läs Antoinette Lundahls artikel här: Hospital staff at most psychiatric clinics in Stockholm experience that patients who self-harm have too long hospital stays, with ensuing detrimental effects.

Då kan du även ta del av de tillfrågades förslag på förbättringar, såsom att ge patienter tydliga vårdplaner med fastställda utskrivningsdatum, kort vårdtid (några dagar), samt information om vad som förväntas av dem under sjukhusvistelsen. Bättre samarbete med öppenvården rekommenderades också samt fler icke-medicinska behandlingar i slutenvården.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Antoinette Lundahl, Gert Helgesson & Niklas Juth (2022) Hospital staff at most psychiatric clinics in Stockholm experience that patients who self-harm have too long hospital stays, with ensuing detrimental effects, Nordic Journal of Psychiatry, 76:4, 287-294, DOI: 10.1080/08039488.2021.1965213

Detta inlägg på engelska

I dialog med kliniker

Vad innebär det att prioritera patienter efter svårighetsgrad?

Hur bör patienter prioriteras inom vården? I många länders regelverk är svaret på denna fråga formulerat i termer av svårighetsgrad: ju allvarligare sjuk en patient är, desto högre bör patienten prioriteras. Även om andra saker kan anses ha betydelse för sjukvårdens prioriteringar, såsom kostnadseffektivitet, bör allvarlighetsgrad vara åtminstone ett av kriterierna. Men vad gör en sjukdom mer allvarlig än en annan? Hur ska vi jämföra patienter när det gäller svårighetsgrad?

Ett nyligen startat forskningsprojekt försöker ta itu med dessa frågor. Projektet är ett samarbete mellan CRB och Prioriteringscentrum vid Linköpings universitet. Frågan om moraliskt försvarbara prioriteringar inom hälso- och sjukvården blir alltmer angelägen, inte minst på grund av den fortsatta utvecklingen av nya behandlingar. Vi kan göra mer för patienterna idag än någonsin tidigare, men de nya behandlingarna konkurrerar med redan befintliga behandlingar om sjukvårdens begränsade resurser.

Syftet med projektet är att göra svårighetsgradsidén mer precis och moraliskt försvarbar, eftersom det idag är oklart och omtvistat vad det innebär att prioritera enligt svårighetsgrad i vården. Det finns exempelvis olika uppfattningar om varför svårighetsgrad överhuvudtaget bör ha betydelse vid prioriteringar inom sjukvården. En tanke är att vara allvarligare sjuk innebär att ha det sämre än andra och att denna ojämlikhet är något dåligt. En annan idé är att vi har starkare skäl att hjälpa människor ju sämre de har det, det vill säga en idé om ondskans moraliska vikt. Dessa olika idéer har olika konsekvenser för vilka patienter som ska behandlas först.

Det finns också olika uppfattningar om vilka egenskaper hos en sjukdom eller patient som gör den patienten mer allvarligt sjuk. Förslag är exempelvis livskvalitet, funktionsförmåga, existentiellt lidande eller livslängd. En vanlig intuition är att en sjukdom med en prognos på ett års förväntad överlevnad är allvarligare när den drabbar en 20-årig person än en 80-årig person, men att det inte är någon skillnad i svårighetsgrad när samma sjukdom drabbar personer med endast tio års mellanrum, säg en 40-åring jämfört med en 50-åring. Tillsammans med Borgar Jølstad har jag undersökt om denna intuition håller för en närmare granskning. Vår slutsats är att det är tveksamt. Läs vår artikel här: Age and Illness Severity: A Case of Irrelevant Utilities?

Projektet undersöker även ekonomiska och juridiska frågor. En ekonomisk fråga är hur olika svar på hur svårighetsgrad bör uppfattas påverkar den totala hälsa vi kan få ut från en vård med begränsad budget. Juridiskt är en central fråga i vilken utsträckning olika svårighetsgradsidéer är förenliga med befintliga lagar och regler.

Detta är förstås bara en kortfattad presentation av projektet. Fler inlägg om specifika frågor kommer när vi publicerar våra studier i tidskrifter. Förhoppningsvis kan vi snart föreslå några välgrundade svar på hur man prioriterar patienter efter svårighetsgrad. Om du vill veta mer om våra perspektiv hittills på några av de frågor som kommer att undersökas, så kan du läsa den här artikeln: Severity as a Priority Setting Criterion: Setting a Challenging Research Agenda.

Niklas Juth

Skrivet av…

Niklas Juth, professor i klinisk medicinsk etik vid Uppsala universitets Centrum för forsknings- & bioetik.

Jølstad, B., & Juth, N. (2022). Age and Illness Severity: A Case of Irrelevant Utilities? Utilitas, 34(2), 209-224. doi:10.1017/S0953820822000024

Barra, M., Broqvist, M., Gustavsson, E. et al. Severity as a Priority Setting Criterion: Setting a Challenging Research Agenda. Health Care Analysis 28, 25–44 (2020). https://doi.org/10.1007/s10728-019-00371-z

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet

Varumärkta psykoterapier

Idag vill jag rekommendera ett inlägg på den engelska versionen av denna blogg. Inlägget är skrivet av Sylvia Martin, som praktiserat som psykoterapeut i Frankrike och är specialiserad inom kognitiv beteendeterapi (KBT). Idag arbetar hon som forskare vid CRB.

I inlägget reflekterar Sylvia Martin kring floran av ”varumärkta” psykoterapier, såsom dialektisk beteendeterapi (DBT), överföringsfokuserad terapi (TFT) och schemafokuserad terapi (SFT), för att bara nämna tre. Dessa namn (och förkortningar) ger naturligtvis en viss struktur, skriver hon, som kan hjälpa patienter och kolleger att förstå vad som sker i terapin. Men samtidigt finns risken att vi skapar en förvirrande jargong av förkortningar. Redan idén att psykoterapier kan bli varumärkta skulle kunna förskjuta fokus från vårdens värden till ekonomiska intressen. Samt från det personliga mötet till behandlingsmanualen.

Sylvia Martin skriver utifrån sin erfarenhet som psykoterapeut och utvecklare av en egen form av KBT-terapi (med den långa förkortningen ECCCLORE). Hon skriver om fördelar med att namnge terapiformen, men samtidigt om utmaningen att inte alienera eller stigmatisera patienter. Namnet på terapin valde hon att skapa i samråd med den första patientgruppen. Sylvia Martin beskriver även utmaningen att skydda behandlingsstrukturen och samtidigt uppmuntra andra terapeuter att utveckla och förbättra den utifrån egna erfarenheter.

Ta del av Sylvia Martins reflektioner här: The branding of psychotherapy and responsible practice.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

I dialog med patienter