Vad skulle hända om vi oftare lade bort våra prestigefyllda kunskapsmasker och i stället befriade våra uppriktigaste frågor? Inte bara i enskilda samtal, utan även i offentligheten. Hur skulle våra röster låta, om vi öppet gav oss tid att invänta klarhet? Hur låter filosofin i ett samhälle som normalt inte ger tid för eftertanke? Det är frågan i detta lilla inlägg.

Jag hörde för länge sedan ett tv-samtal med några experter runt bordet. Jag minns inte vad samtalet handlade om. Att jag ändå fortfarande tänker på det, beror på en av de medverkande, Anna Christensen (1936-2001), Sveriges första kvinnliga juridikprofessor. Den djupa uppriktigheten i hennes sätt att tala gjorde starkt intryck på mig. Om filosofin föds överallt där människor tänker själva, så vill jag säga att den föddes i Anna Christensen, vars röst i mina öron lät himmelskt fri och självständig. Kanske är det ingen tillfällighet att denna födsel av fritt tänkande skedde i en manlig labyrint, som knappast gav en kvinna något vidare svängrum. Ställd mot väggen finns inget annat val än att finna friheten vid källan: hos sig själv. De mäktigas frihet i labyrinten kan inte jämföras med friheten från labyrinten. Anna Christensens röst var fri i denna större mening, den kom från vidderna utanför.

Att jag minns tv-samtalet beror även på den oväntade effekt som Anna Christensens ord hade på det småtrevliga samtalet experter emellan, under den skickliga programledarens trygga ledning. De manliga experterna trivdes i varandras sällskap. Allt de sa var orienterat mot de andra. De liknade en akademisk manskör, som njöt av att få sjunga sina kunskapssånger lite mer glansfullt än vanligt, i strålkastarljus. Mitt intryck var att Anna Christensen inte riktigt orienterade sig mot de andra eller mot sångerna de sjöng. Hon orienterade sig mot frågan, som hon antagligen funderat över själv och som hon nu riktade sin uppmärksamhet mot, medan hon hörde de andra relatera sig till varandra genom att växelvis sjunga vad de ansåg sig veta om det förutbestämda temat. När hon väl fick ordet, stannade tiden. Alla tankemönster som hållit igång tv-samtalet stannade av. Hela 1900-talet stannade för ett ögonblick och någon började tänka själv. Orden var befriade från de mentala mönster som drivit replikerna i samtalet. De kom från en lugnare plats, från en enklare plats, där vi ser klarare eftersom vi inte rör upp intellektuellt damm. När Anna Christensen sagt vad som behövde sägas, blev det knäpptyst i studion. Hur fortsätter man ett lättsamt studiosamtal när någon satt punkt för själva tiden?

För att få samtalet att flöda igen, för att återuppväcka 1900-talet, blev programledaren tvungen att säga något förväntat, återknyta till bekanta tankemönster, röra upp lite opinionsmässigt damm att reagera på. Vilken lättnad som spred sig bland de förstummade deltagarna i studion! Äntligen var de tillbaka i labyrinten, i den framrusande tiden, där det fanns mönster att hålla sig till. Detta avstannande och uppstartande av den mänskligt organiserade tiden upprepades varje gång Anna Christensen talade.

Anna Christensen ändrade kanske inte 1900-talet, men hon kunde hejda dess mekaniska upprepning av mentala mönster inom sig själv. Hon kunde stanna upp och tänka efter. Vilken betydelse har eftertänksamma röster som hennes när de letar sig in i samtiden? Den frågan fortsätter jag att sväva i ovisshet omkring, för ingen kan veta vad som händer när någon vågar undra och tala fullkomligt uppriktigt.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor