Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Månad: oktober 2020

”Samarbetsvillig”, ”trevlig” och ”pålitlig” robotkollega sökes

smiling robot
26 oktober, 2020 / / 1 kommentar

Robotar får alltfler funktioner på våra arbetsplatser. Logistikrobotar hämtar varorna på lagret. Militärrobotar desarmerar minorna. Skötarrobotar lyfter patienterna och kirurgiska robotar utför operationerna. Allt detta i samspel med mänsklig personal, som tycks ha fått sköna nya robotkolleger på sina arbetsplatser.

Med tanke på att somliga behandlar robotarna som bra kolleger och att bra kolleger bidrar till god arbetsmiljö, blir det rimligt att fråga: Kan en robot vara en bra kollega? Frågan undersöks av Sven Nyholm och Jilles Smids i tidskriften Science and Engineering Ethics.

Författarna behandlar frågan begreppsligt. Först föreslår de kriterier för vad en bra kollega är. Därefter frågar de om robotar kan leva upp till kraven. Frågan om en robot kan vara en bra kollega är intressant, eftersom den visar sig vara mer realistisk än vi först tror. Vi kräver nämligen inte lika mycket av en kollega som av en vän eller en livspartner, resonerar författarna. Många av kraven på bra kolleger har att göra med deras yttre beteende i specifika situationer på arbetsplatsen, snarare än med hur de tänker, känner och är som människor i livets många sammanhang. Ibland är en bra kollega bara någon som får jobbet gjort!

Vilka kriterier nämns i artikeln? Här återger jag med egna ord författarnas lista, som de framhåller inte är menad att vara fullständig. En bra kollega samarbetar för att uppnå mål. En bra kollega kan småprata och göra arbetet trevligt. En bra kollega mobbar inte utan behandlar andra respektfullt. En bra kollega stöttar efter behov. En bra kollega lär sig och utvecklas med andra. En bra kollega är alltid på plats och är pålitlig. En bra kollega anpassar sig efter hur andra mår och delar arbetsrelaterade värden. En bra kollega får gärna socialisera vänskapligt.

Författarna menar att många robotar redan idag lever upp till flera av dessa idéer om vad en bra kollega är, och att robotarna på våra arbetsplatser snart är ännu bättre kolleger. Kraven är, som sagt, lägre än vi först tror, eftersom de inte handlar så mycket om kollegans inre mänskliga liv, utan mer om pålitligt uppvisade beteenden i specifika arbetssituationer. Det är inte så svårt att tänka sig kriterierna omvandlade till specifikationer till robotutvecklarna. Ungefär som i en jobbannons, som listar beteenden som den sökande bör kunna uppvisa.

En butikschef för en mataffär i denna stad annonserade efter personal. Annonsen innehöll märkliga citationstecken, som avslöjade hur butikschefen sökte en människas fasad, snarare än det inre. Det är inte konstigt: att vara professionell är att kunna spela en roll. Butikens affärsidé var ”vi bryr oss om”. Denna idé skulle bli en positiv ”upplevelse” för kunderna i mötet med personalen. En hälsning, en nick, ett leende, ett allmänt trevligt bemötande, skulle skänka denna ”upplevelse” av att man i affären ”bryr sig om människor”. Alltså sökte man en person som, inom citationstecken, ”tycker om människor”.

Om personal kan sökas på detta sätt, varför skulle vi inte efterfråga ”samarbetsvilliga”, ”trevliga” och ”pålitliga” robotkolleger i samma anda? Jag är övertygad om att liknande krav redan förekommer som specifikationer när robotar designas för olika funktioner på våra arbetsplatser.

Livet är inte alltid djupt och innerligt, vilket robotiseringen av arbetslivet speglar. Frågan är vad som händer när ytorna blir så vanliga att vi glömmer citationstecknen omkring de mekaniska fasaderna. Alla är inte lika tydliga på den punkten som den ”människoälskande” butikschefen.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Nyholm, S., Smids, J. Can a Robot Be a Good Colleague?. Sci Eng Ethics 26, 2169–2188 (2020). https://doi.org/10.1007/s11948-019-00172-6

Detta inlägg på engelska

Vi tar upp aktuella frågor

Delning av stora genomiska datamängder kräver vidsynt forskningskommunikation

Folksamling
14 oktober, 2020 / / 1 kommentar

För att förstå hur våra gener inverkar på hälsa och sjukdom, på reaktioner på läkemedel, samt mycket annat, behöver forskare dela stora datamängder från människor i olika delar av världen. Detta gör genetikforskningen beroende av allmänhetens tillit och stöd.

Litar människor i allmänhet på forskningen? Är vi villiga att donera DNA och hälsoinformation till forskare? Är vi beredda att låta forskarna dela informationen med andra forskare, kanske i andra delar av världen? Även med forskare på vinstdrivande företag? Dessa och andra frågor undersöktes nyligen i den största studien hittills av allmänhetens inställning till att delta i forskning och dela genetisk information. Enkäten översattes till 15 språk och besvarades av 36 268 personer i 22 länder.

Majoriteten av de tillfrågade är ovilliga eller osäkra till att donera DNA och hälsoinformation till forskning. Generellt är de tillfrågade mest villiga att donera till forskande läkare, och minst villiga att donera till forskare i vinstdrivande verksamheter. Mindre än hälften av de tillfrågade säger sig ha förtroende för datadelning mellan flera användare. Studien avslöjar även skillnader mellan länder. I Tyskland, Polen, Ryssland och Egypten är exempelvis förtroendet för datadelning mellan flera användare betydligt lägre än i Kina, Indien, Storbritannien och Pakistan.

Studien innehåller många fler intressanta resultat. Människor som säger sig vara bekanta med genetik är exempelvis villigare att donera DNA och hälsodata. Särskilt de med personlig erfarenhet av genetik, exempelvis som patienter eller som medlemmar i familjer med ärftlig sjukdom, eller genom yrket. Emellertid säger en tydlig majoritet att de saknar bekantskap med begreppen DNA, genetik och genomik. Du kan ta del av samtliga resultat i artikeln, som nyss publicerades i The American Journal of Human Genetics.

Vilka praktiska slutsatser kan vi dra av studien? Artikelförfattarna framhåller vikten av att öka allmänhetens bekantskap med genetisk forskning. Forskarna behöver bygga förtroende för insamling och delning av data. De behöver delta i dialoger som gör det begripligt varför de delar stora datamängder globalt. Varför är det så viktigt? Likaså behöver det bli begripligare varför inte bara läkare kan utföra forskningen. Varför behövs samarbeten med vinstdrivande företag? Och vilken betydelse kan genetiska tekniker få för framtida patienter?

Välfungerande genomisk forskning behöver alltså välfungerande forskningskommunikation. Vad är då bra forskningskommunikation? Enligt artikeln handlar det inte om att pedagogiskt illustrera DNA-strängens uppbyggnad. Det handlar snarare om att begripliggöra genetikforskningens villkor och betydelse för sjukvården, patienterna och samhället, samt industrins roll i sammanhanget.

Personligen vill jag utrycka det så här. Bra forskningskommunikation gör oss vidsyntare. Vi behöver nämligen överblicka stora delar av våra egna samhällen. Vi behöver förstå våra roller och relationer till varandra i samhällen med olika men sammanvävda verksamheter, såsom forskning, sjukvård, industri och mycket mer. Behovet av vidsynt förståelse gäller även experterna, vars uppmärksamhet lätt insnävas av de egna specialintressena.

Låt mig i sammanhanget försiktigt varna för ryggmärgsreaktionen att tro att debatt skulle vara den självklara formen för forskningskommunikativa tankeutbyten. Även om debatter har en roll att spela, så fungerar de ofta som arenor för konkurrerande perspektiv, som alla vill snäva in vår blick. Det är nog det sista vi behöver, om vi vill öppna upp för vidsyntare förståelser av oss själva som människor, forskare, donatorer, företagare, sjukvårdspersonal och patienter. Hur hänger vi ihop med varandra? Hur är jag, som donator av DNA till forskarna, relaterad till patienterna som jag vill hjälpa?

Vi behöver ta oss en ordentlig funderare kring vad det betyder att tillsammans tänka fritt om gemensamma angelägenheter, såsom globalt delande av stora genomiska datamängder.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Middleton A., Milne R. and Almarri M.A. et al. (2020). Global public perceptions of genomic data sharing: what shapes the willingness to donate DNA and health data? American Journal of Human Genetics. DOI:https://doi.org/10.1016/j.ajhg.2020.08.023

Detta inlägg på engelska

I dialog med allmänheten

Vi formar samhällena som formar oss: vårt ansvar för den mänskliga naturen

barnöga
5 oktober, 2020 / / 3 kommentarer

Visionära akademiska texter är ovanliga – texter som belyser hur forskning kan bidra till de riktigt stora mänskliga frågorna. I en artikel i filosofitidskriften Theoria öppnar Kathinka Evers upp ett djupt visionärt perspektiv på neurovetenskapen och den mänskliga naturen. Vågar ni följa med?

I årtusenden har känsliga tänkare bekymrats över människan själv. Visst skapar vi välstånd och säkerhet åt oss. Men som inga andra djur har vi även en olycklig benägenhet att skapa elände åt oss själva (och andra livsformer). 1900-talet var extremt i bägge riktningarna. Vad är mekanismen bakom det mänskliga självskadebeteendet? Kan den belysas och förändras?

Som jag läser henne, ställer Kathinka Evers väsentligen denna stora mänskliga fråga. Hon gör det utifrån dagens neurovetenskapliga syn på hjärnan, som hon menar motiverar ett nytt sätt att förstå och påverka mekanismen bakom det storskaliga mänskliga självskadebeteendet. Väsentligt i den neurovetenskapliga synen, är att människohjärnan är byggd för att aldrig bli helt färdigbyggd. Liksom vi har ett unikt självskadebeteende, föds vi med unikt ofärdiga hjärnor. Dessa hjärnor är formbara under decennier och skulle behöva lika lång omsorg. De formas inte passivt, utan genom att aktivt finna nya, mer eller mindre lyckliga sätt att fungera i samhällena som vi utsätter oss för.

Eftersom våra hjärnor påverkar våra samhällen, kan man säga att vi bygger samhällena som bygger oss själva, i ett ständigt kretslopp. Mitt i detta känsliga utbyte mellan människa och samhälle står alltså hjärnan. Med sin kreativa formbarhet gör den många deterministiska anspråk på genetiken och människans ”medfödda” natur problematiska. Varför är vi som vi är? Delvis för att vi skapar samhällena som skapar oss så som vi är. I årtusenden har vi genererat oss själva via samhällena som vi byggt, okunniga om det hyperinteraktiva organet mitt i processen. Det är alltid bakom våra ögon.

Kathinka Evers poäng är att vi idag har vi så stor kunskap om hjärnans inneboende aktivitet, dynamik och variabilitet, att vi får ett nytt ansvar för vår egen natur. Hon uttrycker tekniskt läget så här: Dagens neurovetenskapliga kunskap om hjärnan ger oss ett naturalistiskt ansvar att vara epigenetiskt proaktiva. Om vi vet att vår aktiva och variabla hjärna stödjer en kulturell evolution bortom vårt genetiska arv, så får vi ett ansvar att påverka evolutionen genom att anpassa samhället till vad vi vet om hjärnans styrkor och svagheter.

Tanken på ett neurovetenskapligt ansvar att utforma samhällen som formar den mänskliga naturen i önskvärd riktning, kan låta som en uppmaning till en ny social ingenjörskonst. Artikeln utvecklar emellertid tanken om detta ansvar inom ramen för en samvetsgrann genomgång av liknande tendenser i vår historia, tendenser som ofta kretsat kring genetiken. Det handlar inte om att stödja ideologier som redan bestämt sig för hur människan bör vara. Det handlar snarare om att låta kunskap om hjärnan inspirera till sociala förändringar, där vi annars okunnigt skulle riskera att återskapa mänskligt elände. Sådan kunskap förutsätter givetvis samarbete mellan natur-, samhälls- och humanvetenskaperna, tillsammans med fri filosofisk reflektion.

I artikeln nämns exemplet ungdomsvåld. I vissa länder finns en politisk vilja att döma ungdomsbrottslingar som om de vore vuxna och även placera dem i vuxenfängelser. Idag vet vi att hjärnan under puberteten är i en utvecklingskris, där viktiga neurala kretsar förändras dramatiskt. Krisande ungdomshjärnor behöver särskild hänsyn. Men här riskerar de att placeras i precis sådana miljöer som vi kan räkna med genererar mer mänskligt elände.

Kunskap om hjärnan kan alltså motivera sociala förändringar som minskar det mänskliga självskadebeteende som bekymrat tänkare i årtusenden. Neurovetenskaplig självkännedom ger oss en nyckel till mekanismen bakom beteendet och ett ansvar att använda den.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Kathinka Evers. 2020. The Culture‐Bound Brain: Epigenetic Proaction Revisited. Theoria. doi:10.1111/theo.12264

Detta inlägg på engelska

I dialog med filosofer