Antropomorfism tycks nästan tillhöra forskning om artificiell intelligens (AI). Ända sedan områdets begynnelse har maskiner beskrivits i termer som normalt beskriver mänskliga förmågor, som att förstå och att lära sig. Betoningen ligger på likheter mellan människor och maskiner, medan skillnader ofta slätas över. Som när man säger att maskiner kan göra samma saker som människor, som att fatta beslut och lösa problem, med den förment obetydliga skillnaden att maskinerna gör det ”automatiserat”.

Detta kan du läsa mer om i en upplysande diskussion om antropomorfism inom och omkring AI, skriven av Arleen Salles, Kathinka Evers och Michele Farisco, samtliga vid vid CRB och Human Brain Project. Artikeln är publicerad i AJOB Neuroscience.

Artikeln uppmärksammar särskilt så kallad hjärninspirerad AI-forskning, där teknikutvecklingen hämtar inspiration från vad vi vet om hjärnans funktionssätt. Här betonas banden mellan AI och neurovetenskap: band som anses avgörande för utvecklingen inom bägge forskningsfälten. Neurovetenskapen behöver inspiration från AI-forskningen, menar man, liksom AI-forskningen behöver inspiration från hjärnforskningen.

Artikeln varnar dock för att denna idé om ett släktskap mellan områdena förutsätter att vi redan accepterat en antropomorf tolkning av AI. Faktum är att hjärninspirerad AI utvidgar de begreppsliga dubbelexponeringarna genom att projicera inte bara psykologiska utan även neurovetenskapliga begrepp på maskiner. Man talar om artificiella neuroner, synapser och neurala nätverk i datorer. Som om man byggt in konstgjord hjärnvävnad i maskinerna.

En förbisedd risk med antropomorfism inom AI, skriver artikelförfattarna, är att den kan dölja väsentliga egenarter hos tekniken som gör den fundamentalt annorlunda mänsklig intelligens. Antropomorfism kan riskera att begränsa den tekniska utvecklingen inom AI, eftersom man låser sig vid den mänskliga hjärnan som priviligierad inspirationskälla för AI. Antropomorfism kan locka även hjärnforskningen att okritiskt använda AI som förebild för hur hjärnan fungerar.

Författarna förnekar naturligtvis inte att AI och neurovetenskap ömsesidigt befruktar varandra och bör samarbeta. Men för att samarbetet ska fungera väl, utan att riskera att hämma utvecklingen, behövs även filosofiskt tänkande. Vi behöver klargöra våra olikartade begrepp om människor och maskiner, hjärnor och datorer. Detta för att befria oss från tendensen att låsa oss vid likheterna, som kan vara mer verbala än reella. Vi behöver uppmärksamma även skillnader mellan människor och maskiner, lära oss att inspireras av olikheter.

Antropomorfism inom AI riskerar dessutom att uppmuntra till oansvarig forskningskommunikation, menar artikelförfattarna. Detta eftersom överdrivna förhoppningar (”hype”) ligger i själva språkbruket. Genom att tala om datorer i psykologiska och neurologiska termer, kan det låta som om datorerna redan väsentligen fungerade som mänskliga hjärnor.

Filosofi kan därför bidra till ansvarsfullare kommunikationen om AI. Eftertänksam forskningskommunikation kan uppmärksamma överdrivna anspråk och förhoppningar som ligger i det antropomorfa språkbruket. Den kan motverka tendenser att överdriva likheter mellan maskiner och människor, som inte alltid går så djupt som orden får det att låta.

Skillnader kan kort sagt vara lika viktiga och lärorika som likheter. Inte bara i filosofi, utan även i vetenskap, teknikutveckling och ansvarsfull forskningskommunikation.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Arleen Salles, Kathinka Evers & Michele Farisco (2020) Anthropomorphism in AI, AJOB Neuroscience, 11:2, 88-95, DOI: 10.1080/21507740.2020.1740350

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet