Livet överträffar oss alltid. Vi trodde att vi hade kontroll, men så händer något oväntat som tycks rubba ordningen i grunden. En storm, en skogsbrand, en pandemi. Livet framstår som en teckning i sand, vars konturer plötsligt upplöses.

Så illa är det naturligtvis inte, för även en storm, en skogsbrand, en pandemi, går över. Konturerna blir tydliga igen, i något nya former. Men det oväntade påminde oss om att livet är större än vår förmåga att kontrollera det. Min fråga i detta inlägg är hur vi balanserar viljan att kontrollera livet mot vetskapen om att livet alltid överträffar oss.

Att livet är större än vår förmåga att kontrollera det visar sig inte bara i form av stormar, skogsbränder och pandemier. Det visar sig också i form av skönt varierande väder, växande skogar och god hälsa. Visst bidrar medicinen till bättre hälsa. Men det är inte tack vare några piller som blod cirkulerar i våra kroppar och mat blir till näring för våra celler. Vi är med rätta tacksamma mot medicinen, som hjälper sjuka. Men kanske kunde vi även ägna livet självt en tacksamhetens tanke ibland. Är inte kroppen fantastisk, som utvecklar immunitet i samröre med virus? Är inte skogarna och klimatet underbara, som ger syre, sol och regn? Och naturen, som vi är som utväxter på?

Många vill nog invända att det är bortkastat att filosofera om sådant som vi inte kan göra något åt. Varför ödsla tid på att reflektera över livets okontrollerbara dimensioner, när vi kan utveckla nya mediciner? Borde vi inte fokusera alla krafter på att förbättra världen?

Jag påpekar bara att vi då resonerar som konstnären som trodde sig kunna måla enbart förgrunder, utan bakgrunder. Som om bakgrunden distraherade från det viktiga. Men vill du framhäva förgrunden, måste du uppmärksamma även bakgrunden. Då framträder förgrunden. Förgrunden behöver omfamnas av bakgrunden. Litet och stort förutsätter varandra.

Viljan till kontroll fungerar klokare, tror jag, om vi besinnar oss på vårt ofrånkomliga beroende av omfamning av en större bakgrund. Vi kan som sagt inte styra allt, lika lite som en konstnär kan måla enbart förgrunder. Jag vill föreslå att filosofi utmärks av att den påminner oss om just detta. Den hjälper oss att se det kontrollerbara mot bakgrund av det okontrollerbara. Den påminner om det större sammanhanget: bakgrunden som det mänskliga intellektet inte bemästrar, utan måste förutsätta och samspela klokt med.

Det behöver inte vara dramatiskt. Även vardagslivet har filosofiska dimensioner som överträffar vår medvetna kontroll. Barnen lär sig prata bortom föräldrarnas kontroll, utan vare sig läroplaner eller examinationer. Ingen språklärare i världen kan lära ett litet barn att prata genom lektioner i klassrum. Det kan bara ske spontant och gränslöst mitt i livet. Bara den som redan pratar kan lära sig språk genom lektioner i ett klassrum.

Förmågan att prata är alltså bakgrunden till språkundervisning i klassrum. En språklärare kan planera lektionerna i detalj. De yngstas språktillägnelse, däremot, är så oupplösligt förenad med vad det är att leva som människa, att den överträffar intellektets förmåga att ordna och styra. Vi kan bara påminna oss om skillnaden mellan förgrund och bakgrund. Här följer en sådan filosofisk påminnelse. En förälder till ett skolbarn kan säga: ”Nu har du pluggat engelska i två timmar och behöver en rast: gå ut och lek.” Men en förälder till ett litet barn som börjar prata kan inte säga: ”Nu har du pratat i två timmar och behöver en rast: gå ut och lek!” Barnet pratar jämt. Det lär sig mitt i leken, mitt i livet, bortom kontroll. Därför har barnet inga raster.

Hade Herb Terrace sett skillnaden mellan språkets förgrund och bakgrund, hade han aldrig använt den vansinniga metoden att träna teckenspråk med schimpansen Nim i ett särskilt klassrum, som om Nim var en skolelev som redan kunde prata. Ibland behövs en smula filosofi (en smula förnuft) för att våra projekt ska fungera. Förgrund och bakgrund samspelar överallt. Våra välfärdssamhällen fungerar inte om vi inte i grunden lever av egen kraft. Pandemier avtar knappast utan att virus vandrar genom tillräckligt många av våra därefter immuna kroppar – under kontrollerade former som skyddar riskgrupper och ger svårt sjuka vård. Överallt samspelar förgrund och bakgrund, kontrollerbart och okontrollerbart.

Strävan efter intellektuell kontroll är därför en fallgrop när vi filosoferar. Åtminstone om filosofi behövs för att belysa den levande bakgrunden till det som låter sig kontrolleras. Då kan vi inte drömma om att definiera livet som en enda intellektuellt kontrollerbar förgrund. En smula filosofi hjälper oss att se samspelet mellan förgrund och bakgrund. Den hjälper oss att leva aktivt och agera klokt i zonen mellan kontrollerbart och okontrollerbart.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

I dialog med filosofer