Etikbloggen kommer med flera inlägg om artificiell intelligens framöver. Idag vill jag bara göra en liten iakttagelse av någonting märkvärdigt.

Förra århundradet präglades av rädsla för människans medvetande. Vårt psyke föreföll lika mystiskt som själen, lika överflödigt i en vetenskaplig tidsålder som Gud. I psykologin frodades behaviorismen, som definierade psykologiska ord i termer av kroppsliga beteenden, som kunde studeras vetenskapligt i laboratoriet. Det levande medvetandet behandlades som en relik från en svunnen vidskeplig tid.

Vad är då så märkvärdigt med artificiell intelligens? Plötsligt tycks man avguda medvetandet. Man vältrar sig i psykologiska ord, åtminstone när man talar om vad datorer och robotar kan göra. Dessa maskiner ser och hör, de tänker och talar. De till och med lär sig själva.

Betyder detta att rädslan för medvetandet upphört? Knappast, för när man inom artificiell intelligens använder psykologiska ord såsom se och höra, tänka och förstå, så är orden inte psykologiska längre. Att datorer ”lär sig” är ett tekniskt begrepp som datorexperterna definierar i sina laboratorier.

När företrädare för artificiell intelligens vältrar psykologiska ord över robotar, så upprepar de alltså hur behavioristerna definierade människans psyke i termer av någonting annat. De psykologiska orden får nya maskinella betydelser, som överskuggar ordens betydelser hos levande människor.

Tänk på det, nästa gång du undrar om robotarna kan bli medvetna i framtiden. Utvecklingen bygger på rädslan för medvetandet. Vad du undrar är alltså inte om robotar kan bli medvetna. Du undrar om ditt eget medvetande kan vara vidskepelse. Märkvärdigt, eller hur?

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi diskuterar aktuella frågor