En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Månad: januari 2020

Neuroetik som någonting grundläggande

I takt med att neurovetenskapen expanderar, expanderar även behovet av etisk reflektion. Ett nytt fält har tagit form, neuroetiken, som förra året firade femtonårsjubileum. I tidskriften AJOB Neuroscience uppmärksammades detta genom en artikel om områdets nuvarande och framtida utmaningar.

I en av de publicerade kommentarerna framhåller tre forskare från Human Brain Project och CRB vikten av grundläggande begreppsanalys i neuroetiken. Det nya området neuroetik är mer än bara ett slags etisk medlare mellan den framväxande neurovetenskapen och det omgivande samhället. Neuroetiken kan och bör bidra till neurovetenskapens begreppsliga självförståelse, menar Arleen Salles, Kathinka Evers och Michele Farisco. Utan en sådan självförståelse blir de etiska utmaningarna oklara, ibland till och med en smula fantasifulla.

Grundläggande begreppsanalys kan låta tungfotat. Men om jag förstår författarna rätt, är det precis tvärtom. Begreppsanalys behövs för att göra begrepp dansanta, när vanetänkande gjort dem tungfotade. Ett exempel är vanetänkandet att fakta om hjärnan kan kopplas till moraliska begrepp, så att hjärnforskningen exempelvis kan förklara för oss vad det ”egentligen” betyder att vara moraliskt ansvarig för sina handlingar. Ett sådant vanetänkande om hjärnans roll i mänskligt liv kan suggerera fantasifulla etiska farhågor om neurovetenskapens utveckling.

Ett annat exempel som författarna framhåller är neurovetenskapens utifrånperspektiv på medvetandet. Vetenskapen närmar sig inte medvetandet från ett första-personperspektiv, utan ur ett tredje-personperspektiv. Neurovetenskapen kan behöva påminnas om denna och liknande begreppsliga begränsningar. Detta för att bättre förstå modellerna som man utvecklar av hjärnan och medvetandet, och de slutsatser som kan dras från modellerna.

Grundläggande neuroetik behövs för att frigöra begrepp från intellektuella låsningar som uppkommer i samband neurovetenskapens expansion. Därmed kan neuroetiken bidra till en fördjupning av neurovetenskapens självförståelse som vetenskap med både teoretiska och praktiska dimensioner. Så förstår jag andemeningen i författarnas kommentar i AJOB Neuroscience.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Emerging Issues Task Force, International Neuroethics Society (2019) Neuroethics at 15: The Current and Future Environment for Neuroethics, AJOB Neuroscience, 10:3, 104-110, DOI: 10.1080/21507740.2019.1632958

Arleen Salles, Kathinka Evers & Michele Farisco (2019) The Need for a Conceptual Expansion of Neuroethics, AJOB Neuroscience, 10:3, 126-128, DOI: 10.1080/21507740.2019.1632972

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha djup

Kliniska cancerstudier uppvisar en hoppets kultur

Aktiviteter som vi kan vilja hålla isär, överlappar ändå ofta. Ett exempel är cancerforskning och cancervård. På sjukhusens canceravdelningar genomförs närmast kontinuerligt forskning, där patienter rekryteras som forskningsdeltagare. Forskningen är viktig för att framtida patienter ska få bättre cancerbehandlingar. Men är det rimligt att resonera så även om patienterna som deltar i studierna? Får de bättre cancervård som forskningsdeltagare?

Tove Godskesen publicerade nyligen, tillsammans med fem medförfattare, en intervjustudie med cancerläkare i Sverige, Danmark och Finland. Frågorna handlade om vilka etiska utmaningar läkarna ser när de vårdar patienter som deltar i kliniska studier. Skapar överlappningen av vård och forskning etiska svårigheter? Även om flera läkare påtalade utmaningar, så fanns tendenser att tona ner dem och snarare se fördelar med överlappningen av forskning och vård.

Tove Godskesen menar sig se tecken på en hoppets kultur i kliniska cancerstudier, där patienter och läkare tillsammans förstärker bilden av att forskningsdeltagande är en möjlighet att få den bästa cancervården. Ett slags gräddfil till det nyaste på området. Bilden får en knäck när osäkra patienter frågar läkaren om den experimentella behandlingen verkligen är lika bra som standardbehandlingen. Det vet man inte: det är därför man forskar!

Författarna tar inte ställning till om odlandet av en hoppets kultur i kliniska cancerstudier är bra eller dåligt. Däremot menar de att kulturen behöver göras synlig och diskuteras öppet. Så att inte de etiska utmaningarna när vård och forskning överlappar försvinner ur sikte.

Hoppets kultur har flera aspekter, som du kan läsa om i artikeln. Exempelvis attityden att det ofta är bra att skydda patienter från dåliga nyheter.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Tove E Godskesen, Suzanne Petri, Stefan Eriksson, Arja Halkoaho, Margrete Mangset and Zandra E Nielsen. The culture of hope and ethical challenges in clinical trials: A qualitative study of oncologists and haematologists’ views. Clinical Ethics. First Published December 30, 2019. https://doi.org/10.1177/1477750919897379

Detta inlägg på engelska

I dialog med kliniker