Brett och djupt samtycke till biobanker

18 november, 2019

Pär SegerdahlEn ny artikel om samtycke för biobanker lyckas överraska mig. Hur? Genom att påpeka vad som borde vara uppenbart. Om vi vill bedöma vilket slags samtycke som fungerar bäst för biobanker, så bör vi utgå från biobanker och inte snegla bakåt mot traditionell medicinsk forskning.

Riskerna i traditionell medicinsk forskning är inte minst fysiska. Forskningsdeltagaren kan skadas av substanserna som prövas eller av ingreppen som görs. Deltagaren måste därför informeras om dessa fysiska risker, som är unika för det specifika projektet. Studiespecifikt informerat samtycke är därmed väsentligt i traditionell medicinsk forskning.

I biobanksforskning däremot är riskerna framförallt informationsrisker. Personliga data kan hamna i fel händer. Här är riskerna inte så mycket knutna till de specifika projekt som använder material från biobanken. Riskerna är snarare knutna till biobanken, till hur den är uppbyggd, leds och kontrolleras. Vill vi ge biobanksdeltagare etiskt skydd genom informerat samtycke, är det snarast information om biobanken de behöver, inte om specifika projekt.

I debatten om samtycke för biobanker har studiespecifikt samtycke fungerat som krav på vad informerat samtycke ska vara. Men i biobankssammanhang riskerar det kravet att ställa ett irrelevant krav. Deltagarna får fel skydd! Vad göra?

I stället för att snegla bakåt, som om studiespecifikt samtycke vore en evig norm för medicinsk forskning, formulerar författarna tre krav som är relevanta för dagens biobanker. För det första bör potentiella deltagare informeras om relevant risk och nytta. För det andra bör de få möjlighet att bedöma om forskningen på biobanksmaterialet är i linje med egna värderingar. Slutligen bör de ges etiskt skydd så länge de deltar, samt god möjlighet att regelbundet ompröva sitt deltagande.

I jämförelsen mellan de samtyckesformer som figurerat i debatten, kommer författarna fram till att brett samtycke särskilt väl uppfyller det första kriteriet. Eftersom risken inte är fysisk utan handlar om persondata som biobanken sparar, är information till deltagarna om själva biobanken relevantare än information om de specifika projekt som ansöker om biobankens tjänster. Det är vad brett samtycke levererar.

Däremot menar författarna att de två senare kriterierna inte uppfylls av brett samtycke. När potentiella deltagare inte informeras om specifika projekt blir det svårt att bedöma om sparat material används enligt deltagarnas värderingar. Och när tiden går (biobanksmaterial kan sparas i årtionden), kan deltagare rentav glömma att de gett prover och data till biobanken. Det underminerar värdet av rätten att dra tillbaka sitt samtycke.

Återigen, vad göra? Författarna föreslår en fördjupad form av brett samtycke, som ska tillfredsställa samtliga tre krav. För det första bör informationen till deltagarna innehålla en tydlig ram kring vilket slags forskning som får använda materialet, så att deltagarna kan bedöma om den är förenlig med egna värderingar, och så att framtida etikprövning kan bedöma om specifika projekt faller inom ramen. För det andra bör deltagarna regelbundet informeras om biobankens verksamhet, samt påminnas om att de fortfarande deltar och fortfarande kan dra tillbaka samtycket.

Etiska resonemang är svåra att sammanfatta. Vill du själv bedöma författarnas slutsats att brett och djupt samtycke är bäst när det handlar om biobanker, måste jag hänvisa till artikeln.

I det här inlägget ville jag främst framhålla originaliteten i författarnas sätt att diskutera samtycke: de formulerar nya relevanta kriterier, för att befria oss från gamla vanor. Det uppenbara är ofta det djupast överraskande.

Pär Segerdahl

Rasmus Bjerregaard Mikkelsen, Mickey Gjerris, Gunhild Waldemar & Peter Sandøe. Broad consent for biobanks is best – provided it is also deep. BMC Medical Ethics volume 20, Article number: 71 (2019)

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips - Etikbloggen


Ett utsträckt begrepp om medvetandet och en etik för hela hjärnan

4 november, 2019

Pär SegerdahlNär vi besöker en nyopererad patient, så undrar vi antagligen: Har hon återfått medvetandet? Frågan är viktig för oss. Är svaret jakande så finns hon mittibland oss, vi kan umgås. Är svaret nekande så är hon frånvarande, det går inte att umgås. Vi kan bara vänta och hoppas att hon återvänder till oss.

Michele Farisco vid CRB föreslår i en ny avhandling ett mer utsträckt begrepp om medvetandet. Enligt detta begrepp är vi medvetna i princip utan avbrott, så länge hjärnan lever. Det låter kontroversiellt. Inte minst låter det okänsligt för den enorma betydelse som det har för oss i vardagen huruvida någon är medveten eller inte.

Kanske ska jag genast förklara att det inte handlar om att förändra våra vanliga sätt att tala om medvetandet. Michele Farisco föreslår snarare ett nytt neurovetenskapligt begrepp om medvetandet. Vetenskapen behöver ibland använda bekanta ord på obekanta sätt. Biologin kan till exempel inte tala om människor och djur som ett motsatspar, så som vi vanligen gör det. För biologin är människan ett av djuren. Liksom biologin sträcker ut begreppet djur till människan, sträcker Michele Farisco ut begreppet medvetande till hela den levande hjärnan.

Varför kan ett utsträckt begrepp om medvetandet vara rimligt i neurovetenskapen? Ett enkelt svar är att hjärnan fortsätter att vara aktiv, även när vi i vanlig mening förlorar medvetandet och förmågan att umgås. Hjärnan fortsätter att umgås med signalerna från kroppen och från omgivningen. Neurala processer som håller oss levande fortsätter, om än i modifierade former. Den till synes livlösa kroppen i sjukhussängen ger alltså en dålig bild av den omedvetna hjärnan. Den kan vara mycket aktiv. Faktum är att vissa typer av hjärnprocesser är extra aktiva just under vila när hjärnan inte reagerar på yttre stimuli.

Ytterligare faktorer talar för ett utsträckt neurovetenskapligt begrepp om medvetandet. En är att även när vi är medvetna, i vanlig mening, så sker mängder av hjärnprocesser omedvetet. Dessa processer gör ofta samma arbete som medvetna processer gör, eller stödjer medvetna processer, eller har formats av medvetna processer. När vi tittar neurovetenskapligt på hjärnan, blir vår svartvita motsättning mellan medveten och omedveten svår att urskilja. Då kan det vara rimligare att tala om kontinuiteter, om nivåer av samma medvetande, alltid inneboende i den levande hjärnan.

Neurovetenskapen kan alltså vinna på att inte överta vårt vanliga medvetandebegrepp. Skillnaden som är så absolut när vi besöker en nyopererad patient – är hon medveten eller inte? – är inte lika svartvit för den som studerar hjärnan.

Menar Michele Farisco att neurovetenskapen inte bör göra någon som helst skillnad mellan vad vi vanligen kallar medveten och omedveten, mellan att vara närvarande och frånvarande? Nej, den skillnaden måste neurovetenskapen naturligtvis fortsätta att utforska. Men skillnaden kan ses som en modifikation av i grunden samma slags medvetande, av i grunden samma slags hjärnaktivitet. Neurovetenskapen behöver kunna studera skillnader utan att bli offer för en svartvit motsättning. Ungefär som biologin behöver göra skillnader mellan människan och andra djur, även när begreppet djur utsträcks till människan.

Poängen är således att neurovetenskapen behöver vara öppen för såväl skillnad som kontinuitet. Med användning av engelskans rika ordförråd föreslår Michele Farisco en distinktion som är svår att översätta. Han föreslår en neurovetenskaplig distinktion mellan ”aware and unaware consciousness”. Den fångar bägge aspekterna, skillnaden och kontinuiteten.

Michele Fariscos utsträckta medvetandebegrepp har även etiska konsekvenser. Det kan motivera en etik för hela hjärnan, inte bara för den i vanlig mening medvetna hjärnan. Frågan är inte längre bara huruvida patienten är medveten eller inte. Frågan är på vilken nivå patienten är medveten. Vi kan behöva ta hänsyn till även i vanlig mening omedvetna hjärnprocesser. Exempelvis genom att tala lugnt och vänligt kring patienten, trots att hon inte tycks höra, eller genom att spela musik som patienten brukar uppskatta.

Vi ska kanske inte nöja oss med att vänta och hoppas att patienten återvänder till oss. Hjärnan är redan här. På flera nivåer kan denna hjärna fortsätta att umgås, trots att patienten inte tycks reagera.

Vill du veta mer om Michele Fariscos utsträckta medvetandebegrepp och etik för hela hjärnan, läs avhandlingen som han försvarade nyligen. Då kan du även läsa om nya tekniska möjligheter att kommunicera med patienter som lider av svåra medvetandestörningar, samt om nya möjligheter att diagnostisera sådana störningar.

Du kan även läsa pressmeddelandet från Uppsala universitet.

Pär Segerdahl

Farisco, Michele. 2019. Brain, consciousness and disorders of consciousness at the intersection of neuroscience and philosophy. (Digital Comprehensive Summaries of Uppsala Dissertations from the Faculty of Medicine 1597.) Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.

Detta inlägg på engelska

Deltar i internationalla samarbeten - Etikbloggen


%d bloggare gillar detta: