Folkhälsoarbete fokuserar på förebyggande av sjukdom och främjande av hälsa på en kollektiv nivå, det vill säga hälsan hos befolkningen som helhet. Detta särskiljer folkhälsa från medicinsk vård och läkare-patient-relationen.
I vården diskuterar läkaren risker och nytta med behandlingar direkt med patienten. Folhälsomyndigheter måste istället basera sina analyser på en kollektiv riskvägningsprincip, där risker och nytta vägs för befolkningen som helhet. Ett exempel är beskattning av cigaretter eller information i syfte att minska övervikt och obesitas.
Även om de generaliseringar och det kollektiva fokus som finns inom folkhälsoområdet är nödvändiga och syftet är gott riskerar man att förbise individers intressen, värderingar och rättigheter. Ett exempel är den nationella och internationella amningspolicyn och hur den kan påverka de mödrar, homosexuella föräldrar samt adoptivföräldrar som inte kan amma sina spädbarn. Normen att amning är bäst för alla barn är väldigt stark och studier visar att kvinnor som inte kan amma känner sig som otillräckliga mödrar som riskerar att skada sina barn. Det kan också förekomma att ett par vill dela föräldraskapet på ett jämlikt sätt och därför väljer att flaskmata på grund av sina värderingar.
Det kollektivistiska fokus som råder baseras på en utilitaristisk princip där konsekvenser i termer av hälsorelaterad nytta för befolkningen är det främsta målet och det som visar huruvida en intervention varit framgångsrik. Det främsta värdet är effektivitet.
Utöver detta utilitaristiska perspektiv finns också ett delvis kontrasterande perspektiv som fokuserar på mänskliga rättigheter och då särskilt hälsa och liv som rättigheter. Dessutom diskuterar forskare idag hälsa ur rättviseperspektiv, de lyfter fram den socioekonomiska och utbildningsmässiga ojämlikhet som existerar både lokalt och internationellt.
Man skulle kunna tro att bilden av folkhälsoarbetet är komplett med dessa olika perspektiv. Men det finns goda skäl att hävda att ett perspektiv saknas i dessa diskussioner, nämligen dygdetiska hänsyn. Mer specifikt menar jag att tre dygder bör uppmärksammas: ansvar/ansvarsfullhet, medkänsla och ödmjukhet.
Även om syftet är gott, finns risken att individers och minoriteters intressen, värderingar och rättigheter förbigås i kollektivistiskt folkhälsoarbete. Myndigheter och tjänstemän har relativt stor makt i förhållande till enskilda människor. En balans mellan det goda för kollektivet och respekten för individens val och värderingar bör därför eftersträvas. Detta kräver ett visst mått av ansvarsfullhet.
Dessutom behövs ett visst mått av medkänsla, det vill säga en beredskap att tänka och agera på ett känslomässigt engagerat sätt för att förstå och uppmärksamma politikens effekter på enskilda människor. Detta blir tydligt i fallet med amningspolitikens effekter på de som inte kan amma, eller som på grund av sina värderingar inte vill amma.
Slutligen behövs en viss ödmjukhet eftersom folkhälsoarbete inte bara handlar om vetenskaplig evidens och fakta utan även om värderingar. Detta gäller exempelvis frågan om mässlingsvaccin. Att vaccinet är säkert och effektivt kan vi fastställa med hjälp av vetenskap. Men huruvida vi bör införa tvångsvaccinering är en fråga om värderingar. Det bör vara möjligt att respektera människors värderingar utan att kompromissa med vetenskaplig evidens.
Dessa tre dygder kan utmärka de professionella tjänstemän som arbetar med folkhälsa och dessa bör kunna uppmuntras och stödjas av de myndigheter som dessa arbetar för.
- Nihlén Fahlquist, J. 2019. Public health and the virtues of responsibility, compassion and humility. Public Health Ethics. doi:10.1093/phe/phz007
- Nihlén Fahlquist, J. 2017. Vaccine hesitancy and trust. Ethical aspects of risk communication. Scandinavian Journal of Public Health 46(2): 182-188
- Nihlén Fahlquist. 2016. Experience of non-breastfeeding mothers, norms and ethically responsible risk communication. Nursing Ethics 23(2):231-41
0 kommentarer
1 pingback