Större och mindre etik

29 januari, 2019

Pär SegerdahlEtik kan handla om stora, nästan religiösa frågor. Ska forskare tillåtas skörda stamceller från mänskliga embryon och sedan destruera embryona? Etik kan också handla om snävare, närmast professionella frågor. Hur bör framtagning av embryonala stamcellslinjer regleras? Den senare frågan liknar frågan: Hur bör flygindustrin regleras?

Större och mindre etik kan ha svårt att förstå varandra, trots att de behöver prata ibland. Exempelvis kan den större etiken vara misstrogen mot läkemedelsforskning och industri, och förbise hur omsorgsfullt ansvarsfulla de oftast är. Och hur strängt övervakade de är, som tillverkare av passagerarflygplan. Varken läkemedels- eller flygplanstillverkare får slarva med säkerheten!

Den mindre etiken kan i sin tur misstro den större etiken. Forskare och läkemedelsproducenter kan, genom sin professionella inställning, uppleva större etiska frågor som lika vaga och avlägsna som nebulosor. Detta faktum, att större och mindre etik kan ha svårt att ens höra varandra, skapar behov av en enklare, mer uppriktigt frågvis hållning, som aldrig faller till ro inom några gränser, antingen de är snävare eller vidare. Kom ihåg att även större perspektiv ofta förfaller till regleringar av hur människor bör tänka. De krymper.

Läkemedelsforskning och industri behöver reglering, det är lika viktigt som säkerhetsarbetet i flygindustrin. Men vi behöver även tänka stort om människan och livet. För att hålla etiken vid liv behövs nybörjaranda, ständigt förnyad uppriktighet. Låter det svårt? Det enda vi behöver göra är att ställa frågorna vi verkligen undrar över, i stället för att dölja dem bakom en säker fasad.

Inget kunde vara lättare. Frågan är om vi vågar. De ärligaste frågorna öppnar de största perspektiven.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se


Fråga patienterna om nyttan och risken

16 januari, 2019

Pär SegerdahlKnappast några läkemedel är riskfria och utan biverkningar. När nya läkemedel godkänns måste beslutsfattarna väga riskerna mot nyttan. Till grund för besluten använder de resultat från kliniska studier. Där testas läkemedlen på patienter, för att fastställa bland annat effektivitet och biverkningar.

Men hur väger man risk mot nytta? Är vägningen helt objektiv, så att allt som behövs är resultaten från de kliniska studierna? Eller kan risk och nytta värderas på olika sätt?

På senare tid har man uppmärksammat att beslutsfattare kan värdera risk och nytta annorlunda än patienterna själva skulle göra. Därför räcker det inte att testa läkemedlen på patienterna. Beslutsfattarna behöver även förstå hur patienterna själva värderar risk och nytta med de läkemedel de tar. Patienterna behöver tillfrågas om vad de själva föredrar, i vägningen av olika former av risk och nytta.

Karin Schölin Bywall är doktorand vid CRB. Hon planerar att genomföra sådana så kallade preferensstudier på patienter med ledgångsreumatism. Uppgiften är komplex, eftersom såväl risker som fördelar är mångdimensionella. Ledgångsreumatism är en kronisk sjukdom med många olika symptom, såsom smärta, stelhet, trötthet, feber, svaghet, obehag, deformitet, viktminskning och depression. Läkemedel kan ha olika god effekt på olika symptom, samtidigt som de kan ha flera biverkningar. Vilken effekt på vilket symptom är så viktig för patienterna, att den uppväger en viss nivå av en viss biverkan?

Många patienter önskar givetvis att läkemedlet ska göra det möjligt för dem att arbeta, trots sjukdomen. Men om smärtan lindras tillräckligt för att kunna utföra arbetsmomenten, samtidigt som medicinen har som biverkan en så stor trötthet att patienten inte tar sig ur sängen, så uteblir den önskade fördelen.

För att förbereda sin preferensstudie, beslöt Karin Schölin Bywall att omedelbart närma sig patientgruppen. Hon ville redan från början engagera patienterna i forskningen, genom att intervjua dem om hur de uppfattar detta att delta i preferensstudier om nya läkemedel mot ledgångsreumatism.

Patienterna ansåg att det var viktigt att involveras i beslut om nya läkemedel mot sjukdomen de lider av. Så att beslutsfattarna bättre förstår reumatikernas egna erfarenheter av för- och nackdelarna som sådana läkemedel kan ha, och vad de i praktiken betyder i en reumatikers liv.

Intervjuerna redovisas i tidskriften The Patient. Artikeln framhåller att preferensstudier kan leda till läkemedel som patientgruppen är mer motiverad att ta enligt anvisningarna, vilket kan förbättra utfallen för patienterna. Patienterna sa vidare att de som deltagare i preferensstudier önskar bra information, bland annat om hur läkemedlet fungerar, hur preferensstudien ska användas av beslutsfattarna, och i vilket skede av beslutsprocessen som studien ska används.

Återkoppling från patienterna själva lär bli allt viktigare i framtida läkemedelsbeslut.

Pär Segerdahl

Schölin Bywall, K.; Veldwijk, J.; Hansson, M. G.; Kihlbom, U. “Patient Perspectives on the Value of Patient Preference Information in Regulatory Decision Making: A Qualitative Study in Swedish Patients with Rheumatoid Arthritis.” The Patient – Patient-Centered Outcomes Research, 2018. DOI: 10.1007/s40271-018-0344-2

Detta inlägg på engelska


Människan är inte bara en kategori

9 januari, 2019

Pär SegerdahlVi använder ofta ord som kategorier, som namn på prydliga grupper i världen. Människor och djur. Britter och tyskar. Kapitalister och kommunister. Kristna och muslimer. Jag vill belysa en svårighet vi kan råka in i, om vi försöker att hantera problemet mänskligt våld med utgångspunkt i denna utåtriktade saklighet.

Något som lätt händer, är nämligen att vi börjar leta efter den ideala subkategorin människor, som inte kan beskyllas för någon våldsamhet. Hittade vi bara en helt fredlig grupp människor någonstans i världen, så kunde den generaliseras till hela mänskligheten. Vi skulle skapa en ny evidensbaserad mänsklighet, som äntligen kunde leva fredligt. Våldets problem vore utraderat! Men var finns de fredliga människorna, som på vetenskapliga grunder kunde vägleda resten av mänskligheten?

Ett problem här, är att om vi finner de fredliga människorna, kanske på de brittiska öarna, eller i Himalaya, så måste alla andra människor på jordens yta omvändas till denna fredliga kategori. Det låter inte så hoppingivande! Tvärtom tycks vi på bekant manér återskapa konfliktytor mellan människor.

Redan sökandet efter evidens tycks våldsamt, eftersom det kommer att upprepa inte bara en utan alla beskyllningar om våldsamhet som någonsin haglat över människor. Det finns nämligen:

  • våldsamma kristna
  • våldsamma muslimer
  • våldsamma kapitalister
  • våldsamma anti-kapitalister
  • våldsamma tyskar
  • våldsamma britter

Det finns även våldsamma trombonister. Att det finns våldsamma demokrater vet vi, jämte våldsamma anti-demokrater. På sistone har vi överraskats av hur till och med buddhister kan förfölja oliktänkande och bränna helgedomar. Där ser man, inte ens buddhisterna är fredliga! Projektet att skapa en evidensbaserad fredlig mänsklighet tycks hopplöst.

Men låt oss vända på steken. Vi är ju trots allt alla människor:

  • kristna är människor
  • muslimer är människor
  • kapitalister är människor
  • anti-kapitalister är människor
  • tyskar är människor
  • britter är människor

Trombonister är människor, liksom demokrater, anti-demokrater och buddhister. Vi är alla människor. Låter det inte hoppfullare, när vi vänder på steken och konstaterar att vi alla är människor? Visst, det klingar hoppfullare. Men varför?

Är det kanske för att vi slutat att ställa grupper mot varandra och i stället talar högtidligt om människan som en enda universell kategori? Jag tror inte det. Problemet var ju från första början att det finns:

  • våldsamma människor

Det är inte alls svårt att misstro människan som universell kategori. Vore det inte bäst om människan bara försvann från jordens yta? Är det inte hemskt att vi är alla dessa människor som inkräktar på naturen? Det finns faktiskt de som anser att vi bör lämna människokategorin bakom oss och bli posthumana. Som om lösningen vore en ännu ofödd kategori.

Nej, jag tror att hoppfullheten, som vi nyss anade, snarare väcktes av att vi slutade tala om människan som kategori. Notera ordet vi människor. Vad betyder det att tala om oss människor? Jag tror att det betyder att vi inte längre talar om människan som kategori i världen. Inte ens högtidligt som universell kategori. Människan är snarare ”vi alla”, ”du och jag”, ”var och en av oss” – någonting mycket mer intimt.

När vi talar om människan inifrån oss själva, utpekas inte människan som världslig kategori för att vara våldsam. Snarare ser vi våldsamheten i oss själva. Jag ser våldsamheten hos mig själv, du ser den hos dig. Vi ser våldsamheten hos var och en av oss, vi ser den hos oss alla. Därmed blir ansvaret naturligt vårt eget mänskliga ansvar. Där finns hoppfullheten, tror jag, i inifrånperspektivet på det mänskliga. Det var närheten till oss själva som klingade så lovande, när vi konstaterade att vi alla är människor.

Jag stannar där. Jag ville bara påminna om detta elementära, att människan inte bara är en världslig kategori att kalkylera och laborera med. Kategorin människa kan göra oss blinda för oss själva som intimt levande, och därmed för våldet i oss och ansvaret för det.

Jag hoppas bara att påminnelsen inte triggat mer våld: ”Vad!? Skulle problemet ligga hos mig själv? Det var det fräckaste! Snälla, inberäkna inte mig i ditt patetiska vi.”

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha djup : www.etikbloggen.crb.uu.se


%d bloggare gillar detta: