Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

År: 2018 (Sida 4 av 4)

Nytt begrepp om medvetandet utmanar språket

31 januari, 2018 / / 3 kommentarer

Pär SegerdahlFör några veckor sedan rekommenderade jag en spännande artikel av Michele Farisco. Nu är det dags igen! Jag vill rekommendera ännu en artikel, där Farisco (tillsammans med Steven Laureys och Kathinka Evers) argumenterar ännu mer grundligt för ett nytt begrepp om medvetandet.

Artikeln i Mind & Matter är komplex och jag tvivlar på att jag kan göra den rättvisa. Jag måste utgå från egna erfarenheter. När Farisco ifrågasätter motsättningen mellan medveten och omedveten, liknar det nämligen något som jag skrivit om: motsättningen mellan människa och djur.

Motsättningar som fungerar utmärkt i vardagsspråket blir ofta ohållbara för vetenskapliga syften. I vardagen är motsättningen mellan människa och djur oproblematisk. Om ett barn berättar att det sett ett djur, så vet vi att det inte var en människa som barnet såg. Men för biologen vore idén om människan som ett icke-djur en absurditet. Biologin kan inte utgå från motsättningen mellan människa och djur, trots att den är i sin ordning i vardagsspråket. Motsättningen döljer kontinuiteter mellan oss och de andra djuren.

Farisco säger (om jag förstår honom) något liknande om neurovetenskapen. Även om motsättningen mellan medveten och omedveten fungerar i vardagsspråket, så blir den problematisk i neurovetenskapen. Den döljer kontinuiteter i hjärnans arbetssätt. Neurovetenskapen bör därför betrakta medvetandet och det omedvetna som former av en och samma företeelse i den levande hjärnan.

Om biologin talar om människan som ett av djuren, hur föreslår Farisco att neurovetenskapen talar om medvetandet? Här ställs vi inför språkliga utmaningar som kräver större våld på våra språkvanor än när människan beskrivs som ett av djuren.

Fariscos förslag är att vidga begreppet om medvetandet så att det innefattar även vad vi vanligen kallar det omedvetna (ungefär som biologen vidgar begreppet djur). Farisco menar alltså att hjärnan är medveten så länge den lever, även under djup sömn eller i koma. Men observera att han använder ordet i en ny mening! Han påstår inte vad det låter som om han påstod!

Hjärnan arbetar ständigt, antingen vi är medvetna eller inte (i vanlig mening). De flesta neurala processer är omedvetna och en förutsättning för medvetande (i vanlig mening). Farisco föreslår att vi använder ordet medvetande för alla dessa processer i den levande hjärnan. Tillstånden vi vanligen ställer mot varandra – medveten och omedveten – är alltså former av  samma företeelse, nämligen medvetandet i Fariscos vidgade mening (”consciousness” på engelska).

Farisco stödjer det vidgade begreppet om medvetandet på en stor mängd neurovetenskapliga rön, som jag inte kan gå in på i detta inlägg. Det enda jag vill göra här, är att påpeka att Fariscos utveckling av begreppet medvetande i neurovetenskapen antagligen är lika följdriktigt som biologins begrepp om människan som en djurart.

Låt inte de språkliga utmaningarna hindra dig från att se det följdriktiga i Fariscos förslag!

Pär Segerdahl

Farisco, M., Laureys, S. and Evers, K. 2017. The intrinsic activity of the brain and its relation to levels and disorders of consciousness. Mind and Matter 15: 197-219

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips - Etikbloggen

Att inte veta varför

17 januari, 2018 / / Inga kommentarer

Pär SegerdahlOfta vet vi inte varför vi tycker som vi gör. Vi kanske tycker om en teckning, men vi kan inte säga varför vi tycker den är bra. Vi kanske finner det obehagligt att forskare studerar mänskliga embryon som sedan förstörs, men vi kan inte säga varför vi tycker så.

Personligen finner jag det intressant att inte veta och har inget emot att tillbringa långa tider utan att kunna ange ett enda vettigt skäl. Det finns något fruktbart i det, något hemlighetsfullt lovande. Men det kan också irritera folk till vansinne. Det märkliga är att man ofta kan ange vilket idiotiskt skäl som helst för att tillfredsställa dem, bara det på ett ytligt plan låter som om man ”säger varför”. Det tillfredsställer nämligen intellektet, som överhuvudtaget inte kan begripa hur någon kan tycka något utan att ha en grund. Det påminner mig om Torssons textrad om grannens hund, ”Den skäller ofta utan rimlig grund”.

Jag skulle inte platsa i ett debattprogram på TV. Det märkliga är att där om någonstans skäller man på varandra, just genom att ange grunder: ”Din åsikt är fullständigt idiotisk, för vov-vov-vov”! – Debatter är antagligen överskattade… men varför tycker jag det?

Att omedelbart tillfredsställa intellektets krav på skäl tycks oklokt. Förutom att det binder oss vid åsikter som måste försvaras, vilket gör det svårt att ändra sig, så tvingas vi att ge prematur form åt våra tankar. De får inte tillfälle att fördjupas och överraska oss.

En kinesisk filosof sa: ”Den som tror sig veta vad han icke vet är sjuk”. Men intellektet tvingar oss att låtsas veta. Intellektet blir vansinnigt om vi inte uppvisar detta vansinne.

Att erkänna att man inte vet, och sedan ge sig tid, det är visdom.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha djup : www.etikbloggen.crb.uu.se

Det omedvetna förtjänar moralisk uppmärksamhet

10 januari, 2018 / / Inga kommentarer

Pär SegerdahlI höstas skrev Michele Farisco ett av de mest lästa inläggen på The Ethics Blog. Inlägget speglades senare av BioEdge.

Jag vill nu tipsa om en ny artikel där Farisco utvecklar sina tankar – läs den i tidskriften Philosophy, Ethics, and Humanities in Medicine.

Artikeln kommer säkert att väcka minst lika mycket uppmärksamhet som blogginlägget gjorde. Tillsammans med Kathinka Evers utvecklar nämligen Farisco ett sätt att tänka om det omedvetna som vid första påseende tycks kontroversiellt, men som vid närmare eftertanke ter sig alltmer trovärdigt. Den kombinationen är svårslagbar.

Vad handlar det om? Det handlar om patienter med hjärnskador, kanske efter en trafikolycka. Etiska diskussioner om dessa patienter fokuserar vanligen på eventuellt kvarvarande medvetande. Vi tänker nämligen att det finns en absolut skillnad mellan medvetenhet och omedvetenhet. Bara en medveten person kan uppleva välbefinnande. Bara en medveten person kan ha intressen. En patient med kvarvarande medvetande förtjänar därför en helt annan omtanke än en medvetslös patient. En helt annan uppmärksamhet vad gäller smärtlindring, lugn och ro, eller stimulans. – Varför skapa en varm och stimulerande miljö kring en patient som är helt omedveten om omgivningen?

I artikeln ifrågasätter Farisco den absoluta skillnaden mellan medvetenhet och omedvetenhet. Han redogör för neurovetenskaplig forskning som visar på två ofta förbisedda kopplingar mellan medvetna och omedvetna hjärnprocesser. Den första är att det omedvetna (åtminstone delvis) har de förmågor som anses etiskt relevanta när spår av kvarvarande medvetande diskuteras. Den andra kopplingen är att medvetna och omedvetna hjärnprocesser är ömsesidigt beroende. De formar varandra. Även omedvetet reagerar hjärnan unikt på familjemedlemmars röster.

Nu menar inte Farisco att detta bevisar att vi har en skyldighet att behandla omedvetna patienter som medvetna. Men den omedvetna hjärnan förtjänar moralisk uppmärksamhet. Kanske bör vi försöka bedöma även de omedvetna förmågor som kvarstår hos patienten. Kanske borde vi i vissa fall spela den musik som patienten älskade före olyckan?

Pär Segerdahl

Farisco, M. and Evers, K. The ethical relevance of the unconscious. Philosophy, Ethics, and Humanities in Medicine (2017) DOI 10.1186/s13010-017-0053-9

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips - Etikbloggen

Nyare inlägg »