Månad: maj 2018

När vi är deppiga gör vi ofta misstaget att vi skannar omgivningen för att finna orsaken till vårt tillstånd där. Man kunde tala om den deprimerades missriktade världslighet. Vi är övertygade om att något i världen gör oss deprimerade. Att vi själva skulle ha en roll i dramat ser vi som uteslutet: ”Jag är deprimerad för att han/hon/de/samhället är så himla…”

Självklart tror den deprimerade att vägen till lycka består i att undanröja de yttre orsakerna till nedstämdheten: ”Om jag bara slapp honom/henne/dem/samhället, så skulle jag må mycket bättre”. Så ser den deprimerades världslighet ut. Vi lyckas inte vända blicken inåt, för att se (och hantera) hur problemen uppkommer inom oss själva.

Främlingsfientlighet är antagligen ännu ett exempel på den deprimerades missförstånd. Vi kunde tala om den otrygges missriktade världslighet. Återigen skannar man omgivningen för att finna orsaken till otryggheten där. När man ”finner” den, så ”bevisar” man den samtidigt för sig själv, bortom allt tvivel. Så fort man tänker på invandring, attackeras man nämligen av stark otrygghet. Att man själv bär omkring på otryggheten ser man som uteslutet. ”Jag lider på grund av att samhället blir alltmer otryggt.”

Slutligen gör man politik av svårigheten att granska sig själv. Man vill undanröja orsaken till otryggheten man upplever: ”Om vi stoppar invandringen, så blir samhället säkrare och jag slipper känna otrygghet!” Så ser den otrygges missriktade världslighet ut.

Nu blir du nog överraskad, för även anti-främlingsfientlighet kan uppvisa den deprimerades missförstånd. Om vi inte hyser djup förståelse för hur främlingsfientlighet kan uppkomma inom en människa, så kommer vi att tro att det finns personer som i sin outgrundliga ondska fabricerar alternativ statistik om otryggheten i samhället. Dessa grupper måste bekämpas, tänker vi: ”Om det inte fanns främlingsfientliga grupper i samhället, så skulle jag må mycket bättre”. Så kan den gode motdemonstrantens världslighet se ut.

Ja, så där håller vi på, i vår missriktade världslighet, för att vi inte ser våra egna roller i dramat. Vi gör politik av våra inre tillstånd, som spiller över på världen som om de vore fakta som borde synas i statistiken. (Och därför ser vi dem i statistiken!)

Nu blir du kanske överraskad igen, för även bioetiken kan uppvisa den deprimerades missförstånd. Jag tänker på tendensen att göra etiken till en institution som upprätthåller moralisk ordning samhället. Visst behövs etisk reglering av biomedicinsk forskning, men ibland går kanske denna reglering en missriktad världslighets ärenden.

En person som upplever moraliskt obehag inför forskning kan tänka: ”Om forskarna inte dödade mänskliga embryon, så skulle jag må mycket bättre”. Ska vi göra reglering av detta inre tillstånd, genom att förbjuda embryonal stamcellsforskning? Eller vore det att missriktat projicera vårt inre tillstånd på världen?

Jag kan inte besvara frågan i detta inlägg; den kräver mycket mer uppmärksamhet. Jag vågar bara säga att vi oftare än vi tror är som deprimerade människor som söker tillståndets orsak i världen. Bara att kunna fråga om vi lever i den deprimerades missförstånd är stort nog.

Jag tänker mig att bioetiken borde kunna ställa den självgranskande frågan och söka praktiska vägar att hantera den inom oss själva. Så att vi inte spiller över på världen.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska