Dunkelt skrivna texter gör oss arga. Först blir vi irriterade för att vi inte förstår. Sedan kommer rädslan: rädslan att bli lurad av skojare. Den rädslan är så stark att vi inte vågar titta närmare på den. I stället misstänker vi på allvar att det finns galenpannor som av outgrundliga skäl skriver hyllmeter av gallimatias. Bäst att förskansa sig i förnuftets högborg!
Visst finns det galenpannor som rabblar dumheter. Min egen farhåga i detta inlägg är att rädslan för det dunkla kan förytliga oss. Insiktsfullhet framstår nämligen lätt som dunkelhet. Det tar tid att smälta insiktsfulla texter. Ofta återkommer vi till dem under ett helt liv. Skänker vi oss inte den tiden, utan kräver omedelbar tillfredsställelse, avfärdar vi lätt texterna som dunkla och kanske även farliga.
Det finns ett ideal för att utrota all dunkelhet: Att skriva verbalt explicit, utan minsta hål i resonemangskedjan. Så fingranskas ofta de stora tänkarnas texter: Finns det förbisedda hål i argumenten där sanningen riskerar att rinna ut? Kan hålen täppas igen, eller sjunker skeppet med sin last av sanningsanspråk?
Ett problem med detta förnuftsideal är att det kan undergräva den egna läskunnigheten. Idealet kan få även helt vanliga texter att framstå som obskyra, vilket i sin tur förstärker rädslan att bli lurad av skojare; horder av dem. Plötsligt vill man korrigera hela mänskligheten, som tydligen ännu inte lärt sig hur man tar sitt förnuft till fånga.
Förnuftsidealet blir ett asketiskt krav hos en liten krets stålsatta, som skriver intrikat argumenterande texter till varandra; texter som blir obegripliga för resten av mänskligheten. Som ointagliga murar, skyddande förnuftets högborg.
Rädslan för det dunkla riskerar att göra oss både ytliga och obskyra. Ta därför hand om din rädsla! Det är också ett sätt att ta sitt förnuft till fånga. Kanske ett insiktsfullare sätt.
Senaste kommentarer