Ofta vet vi inte varför vi tycker som vi gör. Vi kanske tycker om en teckning, men vi kan inte säga varför vi tycker den är bra. Vi kanske finner det obehagligt att forskare studerar mänskliga embryon som sedan förstörs, men vi kan inte säga varför vi tycker så.
Personligen finner jag det intressant att inte veta och har inget emot att tillbringa långa tider utan att kunna ange ett enda vettigt skäl. Det finns något fruktbart i det, något hemlighetsfullt lovande. Men det kan också irritera folk till vansinne. Det märkliga är att man ofta kan ange vilket idiotiskt skäl som helst för att tillfredsställa dem, bara det på ett ytligt plan låter som om man ”säger varför”. Det tillfredsställer nämligen intellektet, som överhuvudtaget inte kan begripa hur någon kan tycka något utan att ha en grund. Det påminner mig om Torssons textrad om grannens hund, ”Den skäller ofta utan rimlig grund”.
Jag skulle inte platsa i ett debattprogram på TV. Det märkliga är att där om någonstans skäller man på varandra, just genom att ange grunder: ”Din åsikt är fullständigt idiotisk, för vov-vov-vov”! – Debatter är antagligen överskattade… men varför tycker jag det?
Att omedelbart tillfredsställa intellektets krav på skäl tycks oklokt. Förutom att det binder oss vid åsikter som måste försvaras, vilket gör det svårt att ändra sig, så tvingas vi att ge prematur form åt våra tankar. De får inte tillfälle att fördjupas och överraska oss.
En kinesisk filosof sa: ”Den som tror sig veta vad han icke vet är sjuk”. Men intellektet tvingar oss att låtsas veta. Intellektet blir vansinnigt om vi inte uppvisar detta vansinne.
Att erkänna att man inte vet, och sedan ge sig tid, det är visdom.
Senaste kommentarer