Två små ord dyker allt oftare upp före respektive efter namnet på vetenskapliga och professionella discipliner: neuro- och -etik. Här är några exempel: Neuromusikologi, neurojuridik, neuropedagogik. Bioetik, vårdetik, affärsetik.
Neuro- brukar betyda att neurovetenskapen kastar ljus över ämnet för disciplinen som ordet kombineras med. Neurovetenskapen kan belysa vad som sker i hjärnan när vi lyssnar till musik (neuromusikologi). Vad som sker i hjärnan när vittnen minns eller domare utvärderar bevisläget (neurojuridik). Vad som sker i barns hjärnor när de lär sig att skriva och räkna (neuropedagogik).
-etik brukar betyda att disciplinen som ordet kombineras med ger upphov till egna etiska problem, som kräver etisk reflektion och egna etiska riktlinjer. Även krig sägs kräva sin egen krigsetik!
På 1970-talet träffades neuro- och -etiken alldeles själva och bildade neuroetiken. Resultatet är ett tvetydigt möte mellan två små, men mycket expansiva ord. Vilket av orden gjorde framryckningen? Var ligger betoningen? Vad kastar ljus över vad?
Från början betonades -etiken. Neuroetik var helt enkelt neurovetenskapens etik. Liksom vårdetik är vårdprofessionens etik. Men snart visade även neuro- sin expansiva kraft. Idag är neuroetik inte bara ”neurovetenskapens etik” utan även ”etikens neurovetenskap”: neurovetenskap kan belysa vad som sker i hjärnan när vi står inför etiska problem. Betoningen växlar alltså fram och tillbaka mellan neuroetik och neuroetik.
Givetvis speglar de två ordens framryckningar och slutliga möte i neuroetiken den expansiva kraften i neurovetenskapen och etiken. Varför är dessa forskningsområden så expansiva? Delvis för att hjärnan är involverad i allt vi gör. Och för att allt vi gör kan ge upphov till etiska frågor. Mötet mellan neuro- och -etik var närmast oundvikligt.
Vad resulterade mötet i? I en enda disciplin, neuroetiken? Eller i två separata discipliner, neuroetiken och neuroetiken, som bara råkar stavas lika, men bör hållas åtskilda?
Såvitt jag förstår är strävan att hålla ihop neuroetiken som ett interdisciplinärt fält med en dialog mellan ”neurovetenskapens etik” och ”etikens neurovetenskap”. Detta förefaller klokt. Det är svårt att hålla isär vad som närmast ödesmättat förts samman. Neuroetiken skulle omedelbart anlägga sina neurovetenskapliga perspektiv på neuroetiken. Liksom neuroetiken skulle ha sina etiska synpunkter på neuroetiken. Det är bara att gilla läget och ta fasta på denna ömsesidiga tendens att sprida ljus, genom att lära sig att samtala.
Mina funderingar föranleds av en intressant artikel i Bioethics skriven av Eric Racine, tillsammans med bland andra Michele Farisco vid CRB. Ämnet för artikeln är neuroetiken, det vill säga etikens neurovetenskap. Neuroetiken är förknippad med stora anspråk. Man har föreställt sig att neurovetenskapen kan bidra till en bättre teori om etiken. Att den kan ge upphov till en universell etik som överskrider politiska och kulturella skillnader. Att den kan utveckla en hjärn-baserad etik. Att den kan kasta ljus över mekanismer som är involverade i moraliska omdömen. Kanske kan neurovetenskapen snart lösa moraliska problem och omstöpa etiken i grunden!
Dessa storvulna anspråk har inte bara stimulerat förhastade övertolkningar av neurovetenskapliga experiment. De har även provocerat fram lika förhastade avfärdanden av neuroetiken och dess relevans för etiken. Syftet med artikeln är att stödja självbesinning genom ett antal metodologiska riktlinjer för etikens neurovetenskap. Dessa handlar bland annat om krav på begreppslig klarhet, på vetenskaplig validitet, på interdisciplinära metoder, och på återhållsamhet i tolkningen av resultat.
Med tanke på de kritiska resonemangen kring bland annat hajpade anspråk på neuroetiken, kunde man beskriva artikeln som en neuroetisk artikel om neuroetik. Skulle vi följa det språkliga mönster som jag beskrivit, så är artikeln alltså ett exempel på neuroetik-etik. Nej, det här går inte! Vi kan inte använda dessa expansiva ord för att neurotiskt noggrant ange vem som för tillfället råkar rycka fram på vems fält.
Jag väljer att helt enkelt beskriva artikeln som en neuroetisk artikel om neuroetik. Jag vill se den som ett exempel på den dialog som håller samman neuroetiken som ett interdisciplinärt fält.
Racine, E., Dubljevic´, V., Jox, R. J., Baertschi, B., Christensen, J. F., Farisco, M., Jotterand, F., Kahane, G., Müller, S. (2017). “Can neuroscience contribute to practical ethics? A critical review and discussion of the methodological and translational challenges of the neuroscience of ethics.” Bioethics 31: 328-337.
Senaste kommentarer