Att lita på sig själv, vad innebär det? Det kan naturligtvis innebära att anse sig veta bäst, att tro att man har styrkan att vinna över vem eller vad som helst.
Det finns en annan form av tillit till sig själv, där man litar på sin osäkerhet snarare än på sin säkerhet. Man reagerar på sin osäkerhet inte genom att anklaga sig själv, utan genom att ta ett djupt andetag och säga: detta är svårt. Jag skulle inte vara så osäker om det inte vore för att jag stött på något som sannerligen kräver försiktighet, eftertanke och långsiktigt undersökande.
Det låter ödmjukt när Sokrates säger att det enda han vet är att han ingenting vet. Eller när det sägs att vishet består i insikten att man inte är vis. I en mening är det ödmjukt. Men det är en ödmjukhet som samtidigt uppvisar självtillit. Det är inte jag som är ovanligt dum, det är saken som är ovanligt svår. Ibland överträffar livet intellektet.
Den som litar på sin osäkerhet uttrycker den som uppriktiga frågor, i stället för att dölja den under kvicka argument och teser. När osäkerheten uttrycks som frågor kan arbetet börja. Osäkerheten är då det enda säkra att hålla sig till. Det är den som visar att det finns något att undersöka. Det är den som visar vägen, genom uppriktiga frågor och genom tillbakavisande av förhastade lösningsförslag.
Ibland är svaghet en styrka. Sokrates förlitade sig på den. En forskande person gör det.
Senaste kommentarer