När ohederliga ”akademiska” tidskrifter publicerar artiklar utan fackgranskning. När websidor på nätet sprider fejkad information. När politiker talar om alternativa fakta. Då känner man onekligen ett behov av allmän skärpning.
Ett möjligt problem i den reaktionen är att vi snöper oss själva. Att vi inte vågar framkasta och pröva idéer om det läge vi hamnat i. Att vi inte vågar tänka, tolka och analysera. För att vi blivit rädda för att själva beslås med felaktigheter.
Vi gömmer oss i ett pansar av grå saklighet. För att inte på minsta sätt likna det som vi reagerar på.
Men varför uppträder dessa företeelser nu? Handlar det om internet? Om bortglömda väljargrupper? Om ekonomisk-politiska maktförskjutningar?
För att förstå detta och agera klokt behövs inte bara bra faktakoll. Det behövs också bra frågor, tankar, tolkningar och analyser av vårt läge. Om vi tar den uppgiften på allvar så tar vi också relevanta fakta på allvar när idéerna prövas.
Om vi reagerar med hyperkorrektion, med ett pansar av faktakoll, riskerar det att förtränga frågorna om hur vi bör tänka om saken. Vi förtränger vår egen osäkerhet: själva motivet för att tänka, tolka och analysera.
Ja, jag har funderat en del kring detta. Men, jag måste tillstå att jag liksom långsamt har förskjutit min ståndpunkt från optimism till pessimism. Från att ändå ha känt en tilltro till vår rationella kapacitet och förmåga att klargöra vad som verkligen är fakta – till en svidande insikt om att, ju mer vi försöker hålla huvudet högt, desto hårdare snärjs snaran åt kring våra egna nackar.
I dag upplever jag att vi har hamnat i en språklig situation där, ju mer vi pekar på förekomsten av sådant som språkliga glidningar, 1984-syndrom, faktaresistens och alternativa fakta – desto mer förvirrade blir också våra egna samtal. Vi har så att säga hamnat i en kulturell rävsax där alla kan anklaga alla för att inte vara sanningsenliga eller på olika sätt ”trumpifierade”. Speciellt eftersom det råder en sådan utbredd förvirring om vad som verkligen kan vara fakta, sanning eller enbart sannolikt (och eller falskt eller meningslöst).
Detta är förvisso ett samtal som alltid förts eller bör föras på ”vissa nivåer” – vad vi dock ser är ett alltmer ifrågasättande av dessa nivåers (eliternas) trovärdighet. Och när detta stöd underifrån inte längre är så starkt så hotas så att säga även denna överbyggnad där dessa viktiga samtal måste föras.
Förklara nu för guds skulle att jag fått allt om bakfoten och skänk mig därefter lite ljus i detta mitt okunnighetens mörker.
🙂
Tack för den lilla utmaningen! Hur som helst tror jag att det krävs en hel del arbete för att åstadkomma detta mörker. Kanske borde vi fundera mer över arbetet på att göra det mörkt, fokusera vår rationalitet på det problemet, snarare än förlamas av allmänt förnuftstvivel – vilket väl är ett syfte med det envisa arbetet? Det är väl ändå en liten tröst, att det måste jobbas så hårt för att åstadkomma förvirring? Gud vad de sliter!