Omdebatterade frågor brukar handla om hur vi ska se på viktiga saker som samtidigt är mångfasetterade. Skolan är viktig. Men det finns många sätt att tänka om skolans betydelse; många sätt att resonera om hur den bör utformas för att utföra de viktiga uppdrag som vi tänker att den har.
Så hur ska vi tänka om saken?
Frågan är reflexiv. Den handlar om saken, men samtidigt om hur saken ska beskrivas. Hur ska vi spegla viktiga saker i våra sätt att resonera om dem? Det är i denna reflexiva dimension vi debatterar skolan, sjukvården, yttrandefriheten, eller stamcellsforskningens etik. Det är en svårnavigerad dimension där vi lätt blir vilsekomna, men även kan försöka finna vägen och bli klokare.
Filosofer har känt sig särskilt ansvariga för denna reflexiva dimension. De har tänkt om hur vi tänker om tingen, om jag får uttrycka det så. De har tänkt om tänkande. Jag gör det nu, genom att försöka förstå omdebatterade frågor i termer av en svårnavigerad reflexiv dimension. Jag vet inte hur lyckat det är. Risken är att ”om-dimensionen” framstår som en separat sfär av rena idéer om tingen (absoluta rättesnören för hur vi bör tänka)
Jag vill inte återuppfinna platonismen. Jag vill bara påpeka att när vi debatterar något, så resonerar vi inte bara om saken, utan även om hur vi resonerar om den. Vi arbetar på oss själva. Debatter som saknar den självmedvetenheten brukar bli låsta, dogmatiska.
Ett namn på arbetet med denna självmedvetenhet kunde vara bildning, men arbetet kunde även kallas självkritik eller tänkande. Jag tror att det gör skillnad om samtalen i ett samhälle präglas av inställningen att ”sakfrågan” även inkluderar oss själva. Ansvaret börjar där.
Senaste kommentarer