En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

År: 2016 (Sida 4 av 4)

Hur motiveras etiska riktlinjer?

Pär SegerdahlEtiska riktlinjer för verksamheter som abort och embryonal stamcellsforskning ska naturligtvis vara välmotiverade. Men hur motiverar man att aktiviteter där mänskliga embryon och foster förstörs eller dödas bör vara tillåtna? Hur motiverar man att de bör förbjudas?

Just för att frågorna är så känsliga och viktiga, väcks en vilja att finna den absolut bindande motiveringen.

Frågorna väcker våra metafysiska ambitioner till liv. Etiker som diskuterar dem kan ibland låta som de metafysiker från 1600- och 1700-talet som ansåg sig ha bindande argument för att själen kan påverka kroppen, eller för att den absolut inte kan göra det; som ansåg sig kunna bevisa att Gud är världens själ, eller att en sådan ståndpunkt förringar Guds fullkomlighet.

Eftersom båda parterna gör anspråk på de absolut bindande bevisen, blir det otillåtet att uppvisa minsta osäkerhet. Varje invändning tas som en utmaning att bevisa de egna bevisens överlägsenhet, varför metafysiska debatter ofta liknar möten mellan två hyperkänsliga rättshaverister.

Så uppfattar i alla fall jag många av resonemangen om embryots ”moraliska status”, som antas ge bevis för eller emot moraliska positioner om abort och embryonal forskning – med utgångspunkt i tingens natur (det vill säga embryots).

Andra, som kräver rigorösare bevisföring innan slutsatser kan dras, skärskådar argumenten för att demonstrera att man ännu inte funnit den metafysiska grunden för en policy (du hittar ett exempel här). Från metafysiskt rättshaveri till metafysiskt pedanteri.

Metafysikens vision om en absolut väg genom livet tycks inte ge oss någon vandringsbar väg alls. Den tillåter inte ens meningsfulla samtal om vad vi finner känsligt och viktigt. Men det är väl där vi behöver börja när vi söker en motivering?

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om bioetik : www.etikbloggen.crb.uu.se

 

Redigering av arvsmassan: ett hot mot det moraliska ekosystemet?

Pär SegerdahlFör några år sedan upptäcktes att bakterier kan skydda sig mot virusangrepp genom att klippa av virusets DNA-sträng på bestämda ställen. Upptäckten ligger till grund för nya, enklare och mer kontrollerbara sätt att ändra i arvsmassan. Man har börjat tala om att ”klippa och klistra” i arvsmassan; om att ”redigera” genomet.

Den nya genetiska redigeringstekniken har tillämpats inom växtförädlingen. Kanske läste ni i tidningarna förra året om att Jordbruksverket beslutat att vissa av dessa växter inte ska regleras som GMO, trots att de modifierats genetiskt (och alltså är GMO). Nämligen om man avlägsnat det artfrämmande material som använts för att klippa och skapa mutationer på bestämda ställen i växtens eget DNA.

Men genetisk redigering kan användas även inom andra områden än växtförädling. Och som vanligt hettar det till lite extra när man överväger tillämpningar av ny genteknik på människor.

Jag läste en intellektuell debatt mellan en förespråkare av terapeutisk användning av tekniken på människor, och en motståndare. (Du hittar den här.) Motståndaren använde en liknelse för att sammanfatta sin ståndpunkt, som jag inte kan låta bli att fundera över på Etikbloggen. Här är liknelsen:

  • Vi är idag medvetna om att vi måste ta ansvar för miljön, för det fysiska ekosystemet. Men samma sak kan sägas om vårt metafysiska eller moraliska ekosystem. Vi måste måna om våra värden, trosföreställningar, attityder, principer och berättelser. Att genetiskt redigera ett mänskligt embryo, kanske för att ta bort sjukdomsgener, må ha goda konsekvenser ur ett individuellt perspektiv. Men det hotar det moraliska ekosystemet vid dess rötter: det motsäger respekten för mänskligt liv.

Säga vad man vill, men en dramatisk liknelse är det! Kanske lite väl dramatisk. För väsentligen samma hotbild har målats upp många gånger förr, inför ny bioteknik. Om hotbilden var rimlig borde moralen ligga öde sedan länge. Men minnet är kort och det är alltid bara den allra senaste tekniken som Hotar Moralen i Grunden.

Jag tror att idén om ett stort tekniskt hot mot moralen bygger på en intellektualisering av både tekniken och moralen. Man fäster oerhört stor vikt vid att tekniken kan beskrivas med vissa ord, som ”redigera” och ”designa”. Beskrivningen ”att designa ett barn” låter som om den logiskt stred mot en annan intellektualisering – av moralen som system av teser om vad en ”personer”, ”respekt” och ”rätt och fel” är.

Idén om Hotet bygger alltså på att man läser teknik och moral verbalt, så att det låter som om tekniken motsade moralens teser.

Finns det då inget att oroa sig över? Bör vi inte måna om viktiga värden? Jo, naturligtvis. Min poäng är att detta i praktiken ser ut på ett annat sätt än det verbalt kan låta som.

När nya biomedicinska tekniker förs ut i samhället och kommer till användning, så sker det i mycket bestämda praktiska sammanhang där det finns erkända problem som man vill lösa eller behandla. Dessa tillämpningar regleras, etiskt och juridiskt.

Provrörsbefruktning, en annan teknik, är inbäddad i sina bestämda sammanhang. Inom dessa sammanhang löser tekniken problem för människor. Den hotar knappast moralen genom att på ett allmänt verbalt plan motsäga ord och teser i ett moralsystem – exempelvis ”respekten för mänskligt liv”. Snarare har tekniken blivit ett nytt sätt att konkret respektera människor och ta deras problem på allvar.

De praktiska sammanhangen försvinner i intellektualiseringen av problematiken, med sitt fokus på ord och teser. Men det är dessa levande sammanhang vi har att ta ansvar för. Det är där vi finner respekten och respektlösheten. Det är där problematiken ligger.

Vissa moraliska problem är bara felläsningar, övertolkningar av ord.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Frågar efter den samtida etiken - Etikbloggen

Nyare inlägg »