Så behagligt det är att läsa en riktig filosof! I sommar har jag läst David Hume och förbryllats av denna fråga: Varför är Hume så stimulerande att läsa, när kommentarerna till hans filosofiska system mest ger träsmak? Om systemet är det viktiga, så borde väl utläggningarna av systemet av kunniga kommentatorer vara minst lika stimulerande?
Är det för att Hume skriver så vackert och levande? Det gör han nämligen. Men även Kant är filosofiskt mer stimulerande än kommentarerna till Kant, och han är inte känd för att skriva väl. Vad är det som dör, när en filosof kommenteras?
Hume vill övertyga om hur vi bör tänka om livet. Humekommentatorn vill snarare fastställa hur vi bör tala om Humes system, som ett jämte flera historiskt givna systembyggen. Kommentatorn har en borgerlig funktion: som filosofisk grammatiklärare som etablerar och lär ut korrekt humeanska, korrekt kantianska, korrekt husserlianska. Det bör varje bildad människa kunna!
Ja, så vill jag säga: En filosofivetares kommentar står till filosofens verk som en grammatikbok till ett levande språk. Det ljuvliga med att läsa Hume var just detta: Att få befinna sig med en levande, infödd talare. Att få höra filosofi talas och tänkas.
Vad utmärker Humes levande filosofiska språk, som försvinner i utläggningen av systemet?
Man kunde säga: menandet av systemet som sanningen om livet. Hos Hume står livet i fokus, inte bara systemet som begreppsapparat. Humes system föds som ett försök att på intellektuell väg få rätsida på livet. Hume måste tålmodigt göra varje ny tanke uppenbar som en riktig tanke om livet. Detta riskfyllda arbete behöver inte kommentatorn göra, som tryggt kan presentera systemet som en begreppsapparat som helt sonika föreligger. Vissa oklara detaljer bör givetvis påpekas och diskuteras, men att betvivla systemet är inte kommentatorns uppgift. Det offentliggjordes ju för guds skull på 1700-talet och är mycket omtalat!
Hume lever farligare: ”Every step I take is with hesitation, and every new reflection makes me dread an error and absurdity in my reasoning”. Detta skriver han under rubriken ”Conclusions of this book”, där man kunde förvänta en segerrusig sammanfattning av systemet. Hur kunde Hume vara osäker på sitt eget system? Det är ju hans skapelse! Han är väl den yttersta auktoriteten?
Saken är just den, att Hume menar sitt system som sanningen om något större och mer oöverblickbart. Systemet handlar om livet självt. Tänk om det inte lyckas göra det! Tänk om det blev fel i förbindelsen till det som systemet skulle handla om!
Så frågan är: Hur menar man ett filosofiskt system som sanningen om livet? Tar man i utav bara sjutton och rabblar perfekt humeanska? Vill man bli Humean, så gör man kanske något sådant. Men det skulle inte duga för Hume. Systemet måste verkligen stå i förbindelse med livet självt. Tankarna måste verkligen vara riktiga tankar om livet. Detta måste samvetsgrant säkerställas, i varje nytt steg. Hume gör ständigt detta arbete. Han tar personligen ansvar för systemet, inför livet.
Jag vill påstå att Humes tankar är djupt förbundna med livet. Förbindelsen gör hans språk levande som filosofiskt språk. Frågan är bara hur förbindelsen ser ut och hur han tolkar den.
Inlägget tar här ny vändning. Efter att ha uttryckt glädje över Hume som tänkare med ett levande filosofiskt språk, kommer jag att placera ett frågetecken på en plats där kommentatorer inte brukar placera ut sina frågetecken. Jag placerar inte frågetecknet inne i systemet, utan i Humes menande av systemet som sanningen om livet. Jag placerar frågetecknet på en plats som ligger utanför filosofivetandets fokus på själva systemet.
När jag läser Hume finner jag även en sorts djup komik. Inte i systemet, men i tänkandet. Komiken ligger i Humes anspråk på systemet; i systemtolkningen av de psykologiska iakttagelser han gör. Humes förklaring av varför vi i vissa situationer känner stolthet, till exempel, skiljer sig från förklaringarna vi vanligen skulle ge i samma situationer.
Vi kan förklara: ”Inte konstigt att han är stolt över stolen; den är vacker och han har ägnat veckor åt att designa den!” Hume skulle förklara: ”Inte konstigt att han är stolt över stolen; den har kvaliteter som orsakar en behaglig känsla och den har en relation till personen!”
Kombinationen av ”kvaliteter i föremålet som orsakar en behaglig känsla” och ”relation till personen” måste orsaka stolthet – enligt principerna i Humes system. Humes förklaring är superallmän och använder begreppen och principerna i systemet. Han kan upprepa exakt samma förklaring, varje gång någon är stolt.
Humes allmänna systemförklaring av stolthet har en poäng som vi alla kan erkänna. Anta att jag sa: ”Jag är så stolt över den här stolen!” Men när du frågar ”Har du gjort den själv?” så svarar jag ”Nej, jag har aldrig sett den förr, vems är den?” – Du skulle inte begripa hur jag kan vara stolt över en alldeles främmande stol!
”Jag kan inte vara stolt över något som saknar en relation till mig”. Det kunde fungera som påminnelse om ett drag i stoltheten som mänsklig företeelse. Men Hume tolkar iakttagelsen som om han skådat en underliggande kausal mekanism – ”in the human mind” – som förklarar varför stolthet inte orsakas i sådana situationer.
Denna dubbelhet är en viktig anledning till att Hume är så fantastisk att läsa. Hans system bygger verkligen på fina observationer av psykologiska drag i mänskligt liv, nästan som i en roman av Jane Austen. Men han tolkar observationerna som upptäckter av allmänna mekanismer – ”in the human mind” – som orsakar dessa drag.
Här har vi alltså förbindelsen mellan system och liv, och Humes tolkning av den! Hume tolkar observationer av drag i mänskligt liv som om de avslöjade underliggande kausala mekanismer (”in the human mind”) som orsakar dessa drag. Tolkningen ger intellektuell kontroll över livet, som om inget kunde överraska Hume längre.
Jag har noterat alla instanser av ”No wonder, then, …” i Humes arbete. De är många! De förekommer när han beskrivit ett vardagligt livsfenomen (såsom en situation där någon är stolt) och använt systemet för att förklara det. Systemet tillåter honom att vandra genom livet och utbrista ”No wonder!” inför allt han ser. – Livet intellektuellt genomskådat!
Jag finner alltså en outtalad dualism hos Hume som tänkare:
- Livsfenomen / Underliggande system
Dualismen tillhör inte systemet och är därför ur fokus för kommentatorn som utlägger systemet. Dualismen ligger i menandet av systemet som sanningen om livet. Den finns i Humes tänkande, men inte i hans system. Den är systemtänkandets självklara form.
Dualismen intellektualiserar livet som om det lånade sina drag från allmänna principer.
Denna tendens att anta att det mest allmänna också måste vara det mest fundamentala och ursprungliga – måste föregå levandet – är en intellektuell instinkt som jag menar att dagens filosofi bör bearbeta och lämna.
Det handlar om att rädda förbindelsen till livet, som finns i Humes tänkande, från tolkningen av förbindelsen som en förbindelse till en principiell källa till livsfenomen. Förbindelsen måste räddas, så att den som filosoferar om livet, som Hume gjorde, kan mena sina iakttagelser som iakttagelser av livet; inte som skådande av en underliggande, mer primär ordning, som enbart vore en sublimering av iakttagelserna.
Det är bara det att detta nya frågetecken, placerat inte i systemet utan i hur systemet menas som sanningen, kommer att vara obegripligt för experterna på området. Filosofin lever igen först när den frigjort sig från det grepp som filosofivetandet idag kopplat på den.
Pär Segerdahl
Detta inlägg på engelska
Media kan normalt inte sägas återspegla allmänhetens syn på syntetisk biologi, och tyvärr ges inte heller en balanserad eller kritiskt granskad bild av fältet. Hittills har mediabevakningen inte fungerat bra som utgångspunkt för en offentlig debatt om syntetisk biologi, vilket vore önskvärt för en ansvarsfull och lyhörd utveckling av fältet.
Senaste kommentarer