Hur simulerar man hjärnan i en dator?

29 oktober, 2014

Att simulera hjärnan i en gigantisk dator – det låter onekligen som science fiction. Men ett stort EU-projekt (”Human Brain Project”) har faktiskt som ett av sina mål att simulera den mänskliga hjärnan i datorer.

Vad man kommer att åstadkomma under de tio år som projektet finansieras är antagligen simuleringar av mer begränsade hjärnfunktioner (ofta i mushjärnan). Men det stolta målet att simulera en mänsklig hjärna har nu formulerats i ett seriöst forskningsprojekt.

Men vad betyder det att ”simulera hjärnan”?

I en artikel i tidskriften Neuron diskuterar Kathinka Evers och Yadin Dudai principiella frågor om simulering av hjärnan. Kathinka Evers från CRB är ansvarig för den filosofiska forskningen inom EU-projektet och Yadin Dudai är neurovetare från Weizmann Institute of Science som även han arbetar i projektet.

I artikeln kombinerar de filosofiska och vetenskapliga utgångspunkter för att klargöra vilken typ av simulering som är relevant i projektet och vilka mål den kan ha. Flera av frågorna i artikeln är relevanta även för simulering av mer begränsade hjärnfunktioner. Exempelvis frågan om förmågan att simulera en hjärnfunktion i en dator innebär att man förstått den.

Mest tankeväckande är dock frågorna om det stora målet att simulera en hel mänsklig hjärna. Är det principiellt möjligt med tanke på att hjärnan är inbäddad i kroppen och står i ständigt växelspel med den? Är det möjligt med tanke på att hjärnan samspelar inte bara med kroppen utan även med en social omgivning?

Kan det vara så att man för att simulera hjärnan även måste simulera hjärnans samspel med kroppen och den sociala miljö som den fungerar i? Kathinka Evers menar det. Försöket att simulera hjärnan blir principiellt alltför begränsat om man inte från början utgår från att hjärnan är i ständigt samspel med en miljö som lika ständigt förändrar den.

Hjärnan måste förstås (och simuleras) som en ”erfarenhetshjärna”.

Anta att man en vacker dag lyckas simulera en interaktiv människohjärna i intensivt samspel med en kroppslig och social omgivning. Har man då simulerat hjärnan så väl att man skapat medvetande?

Frågorna i artikeln är många och hisnande – läs den!

Pär Segerdahl

Deltar i internationalla samarbeten - Etikbloggen


Etikbloggen snart som bok

15 oktober, 2014

Som ni märkt kommer inläggen med lite längre uppehåll än vanligt. Det beror på att jag just nu väljer ut tidigare inlägg och sammanställer dem i bokform.

Jag trodde att det skulle gå snabbt. Men det tar tid att välja lämpliga texter och ordna dem kring olika teman. Och sedan redigera dem så att de blir trevliga att läsa i tryckt form.

Närmare bestämt handlar det om två bloggböcker. Det finns ju en engelsk version av Etikbloggen också: The Ethics Blog (länk i högermarginalen). Texten till den engelska bloggboken sändes nyss till en grafisk formgivare. Det ska bli spännande att se resultatet!

Nu vet ni! Kanske kommer inläggen en smula sporadiskt ytterligare några veckor, medan jag arbetar vidare med texten till den svenska bloggboken.

I december ska böckerna finnas färdiga i tryckt form. Förhoppningsvis kan vi även göra dem tillgängliga i PDF-format.

Pär Segerdahl

Vi tycker om etik : www.etikbloggen.crb.uu.se

 


Förstår bioetiken familjen?

1 oktober, 2014

Traditionell bioetik beaktar inte i tillräckligt hög grad den roll som familjeband kan spela vid exempelvis organdonationsbeslut. Nya möjligheter i sjukvården skapar moraliska problem som bioetiken därför inte kan identifiera som problem och hantera. För att se och förstå dessa moraliska problem krävs en särskild familjeetik, skriver bland andra Ulrik Kihlbom i en artikel i Journal of Medical Ethics.

Författarna är medlemmar i nätverket ”Ethics of families”. I artikeln använder de ett slående exempel på ett moraliskt problem som blir osynligt utifrån traditionellt bioetiskt tänkande. Exemplet lär vara autentiskt.

Annies bror Stewart har njurproblem. Annie vill ge sin ena njure till brodern, men kan inte för hon har inte matchande blod- eller vävnadstyp. Tack vare ett nytt sjukvårdsinitiativ kan hon dock gå med i en donatorspool. Om datorn kan identifiera en lämplig person i den poolen som kan ta emot hennes njure och en annan lämplig person som kan donera en njure till brodern, så blir resultatet detsamma: Annie donerar, Stewart får.

Men Annie upplever det inte som samma sak. Hon kan inte heller förklara varför hon plötsligt blir tveksam till att donera sin njure, när sjukvårdspersonalen behandlar indirekt donation till brodern via poolen som helt analogt med att donera njuren direkt till brodern.

Annie resonerar inte enligt den professionella logik som sjukvårdsteamet och många bioetiker använder. Hon kan tänka sig att donera en njure till sin bror. Att donera till en främling för att brodern ska få en njure är inte samma sak.

Det krävs en annan etik, en familjeetik, för att förstå Annies problem med sjukvårdsteamets förslag.

Ytterligare en sida av Annies vilja att donera en njure till brodern som osynliggörs i traditionellt bioetiskt tänkande är dess obetingade karaktär. En familjemedlem kan uppfatta det som ett givet ansvar att donera ett organ till en behövande medlem av familjen. Man kan uppleva att man inte har något val. Detta är svårt att förstå utifrån ett bioetiskt perspektiv som betonar individers autonoma, rationella val mellan olika alternativ.

Jag skulle vilja tillägga att den professionellt välmotiverade donatorspoolen möjligen även spelar på den familjeetik som man inte förstår. Rekryteras inte nya donatorer genom att appellera till den obetingade viljan att donera inom familjen?

Artikeln innehåller även en diskussion om rättviseproblematik som kräver ett familjeetiskt synsätt för att bli synlig. Läs den!

Pär Segerdahl

Vi tar upp aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se


%d bloggare gillar detta: