I måndags hade vi seminarium om ett svårgripbart begrepp. Begreppet ska handla om vanliga människor, men det är ett begrepp som vanliga människor knappast använder om sig själva.
Vi tog upp begreppet autonomi, som förekommer i etiska diskussioner om hur patienter och forskningsdeltagare bör behandlas. De bör respekteras som personer som fattar egna beslut på basis av kunskap om valmöjligheterna.
Betydelsen av detta är uppenbar om man betänker fall där patienter ges riskfyllda behandlingar utan att informeras om riskerna och ges möjlighet att neka behandling. Eller där sårbara personer tvingas fungera som försökspersoner i diverse experiment.
”Respektera människors autonomi!” är begripligt som slagord gentemot sådana tendenser.
Vad som gör begreppet svårare att förstå, är att det alltmer används som namn på en värdefull egenskap hos människan, kanske den förnämsta. I stället för att fungera som begripligt slagord i ett verkligt sammanhang, blir ordet utopiskt inriktat på att stödja individer att ständigt informeras eller informera sig själva om valmöjligheter, och sedan fatta egna beslut.
Därmed förskjuts betydelsen av exempelvis sjukvård. Det viktiga är inte längre att behandla människors sjukdomar (med respekt för deras autonomi), utan att utveckla diagnoser och behandlingar som ger patientindivider mer information och fler valmöjligheter.
Slagordet blir en utopi som blundar för sammanhanget som gjorde det begripligt, eftersom det är inriktat på att skapa ett idealt sammanhang utan behov av slagordet. En värld där varje verksamhet är en arena för att stödja alltmer autonoma individer.
Det är en smula motsägelsefullt eftersom autonomi då införs förmyndaraktigt som människors förnämsta egenskap, trots att de själva inte använder ordet för att förstå sig själva. Nå, då får vi väl skapa sådana individer! Blir du autonom lille vän?
Nej, jag måste erkänna att jag är ganska förvirrad av det utopisk-intellektuella finliret med annars begripliga slagord. Det framstår som den ädlaste strävan, samtidigt som det löper amok med våra ord och allt de står för.
To me the whole term ”autonomy” smells (obnoxiously so) of free-market ideology. I guess that it was made fashionable in the USA by conservative groups who want to sell more to people (following their ”autonomous decisions”) while of course refusing any responsibility for any possibly resulting damage (it was, after all, the customer’s/consumer’s ”autonomous decision”). The responsibility is supposed to rest fully with the individual who is doing the choosing. Of course we know that in really very many cases the individuals in question will neither have the necessary information nor the mental (”philosophical”) skills to arrive at a somehow adequate decision. But this will make them just more vulnerable to manipulation by media and/or advertisers – which is presumably the effect intended by those who push the term: by referring individuals to their ”autonomy” (which individuals will easily adopt because it is already flattering as such) one can with a perfectly clean conscience sell them just ANY (even the most harmful) policies, habits, or gadgets.
Thus, should one perhaps avoid the term and, instead, just remind that most individuals like to be treated with good, old-fashioned ”respect”. If one wants it more precise, I should say that individuals should be treated while paying ATTENTION to them, and then with CONSIDERATION and APPRECIATION, before then applying ADEQUATE action. I learned this during my years as a technician when handling laboratory rats, after a while summing up my experiences in a lecture titled ”Zen with Rats”. It was well received, presumably also because of the impression that the same principles apply (presumably) also to humans.
Intressant kommentar!