Friedrich Nietzsche skrev något märkligt om moralforskare. Han skrev att de saknade sinne för moralen som problem. Vad kan han ha menat?
Han tycks ha syftat på något som sker redan innan vi börjar forska om moral. Nämligen att vi antar att vi redan från början vet vad moralen kräver, åtminstone i grova drag. Uppgiften blir enbart att finna grunden för denna bekanta moral.
Moralen antas alltså vara given. Den känner varje sund människa av sig själv, eller hur!
Från början vet moralforskaren alltså att det är moraliskt att göra A och omoraliskt att göra B. Frågan är bara varför det ena är moraliskt och det andra omoraliskt.
Förr har främst filosofer och teologer spunnit svaret på denna (som det verkar) våghalsiga fråga om moralens yttersta grund. Idag föreslås även evolutionära förklaringar, som i apforskaren Frans de Waals böcker om omtänksamma apor, som får oss att reagera: ”Oh, titta de bryr sig om varandra, precis som vi!” Han låter ana att moralen i grunden är biologiskt spunnen.
Hur kan Nietzsche mena att försöken att finna den yttersta grunden för moralen är naiva för moralen som problem? Är det inte just filosoferna, teologerna och evolutionspsykologerna som formulerar moralen som problem? Vanligt folk går ju inte omkring och grunnar på varför det är moraliskt att sätta sig in i andras situation, och omoraliskt att vara självisk.
Men vi lever inte i ett lallande paradis av samsyn! Det finns skilda former av moralisk känslighet (och okänslighet) och vi ändrar oss inte så sällan själva. Vi blir oense och betraktar rentav varandras uppfattningar som absurda.
Mot bakgrund av denna variation, föränderlighet och konfliktfylldhet framstår frågan ”Varför är det moraliskt att göra A och omoraliskt att göra B?” – som om moralen vore given – snarast som ett försök att tillverka bronsstatyer av någons käpphästar.
Detta är naiviteten som Nietzsche talade om: moralisk hemmablindhet.
Man kan tycka vad man vill om Nietzsches egen uppgörelse med samtida moral, men jag tror att han hjälper oss att identifiera moralen som filosofiskt problem på ett skarpare sätt än när vi ger efter för den mänskliga tendensen till hemmablindhet, som är extra stark när det handlar om något så känsligt som de moraliska frågorna.
Hemmablindheten gör att vi förbiser att moral inte bara är stabilitet och säkerhet, utan även är förändring och osäkerhet. Att förstå dynamiken mellan dessa bägge sidor av moralen, tror jag är det filosofiska problemet.
According to what little I remember about Nietzsche, he was (among others) grappling with Darwinian concepts. One of his ideas seems too have been that Homo sapiens should (get a chance to?) develop further into something like the ”Übermensch” (which Nietzsche possibly imagined as something similar to Hitler’s ideas …). A consequence of this is a (possible) conflict between the short run and the long run consequences of deeds which we may consider moral (if we help the weak ones and even help them to have children, will this not hinder Homo sapiens from developing into the Übermensch?). As a biologist, I think Hitler’s (and Nietzsche’s?) ideas in which direction Homo sapiens should develop according to Darwinian principles just a bit simple, and to what consequences it leads if one tries to pursue this line rigorously (as Hitler did), we have seen (not only to the Holocaust, but also to the less dramatic brain drain, from which Germany has still not recovered …). But yes, the possible conflict between the short run and the long run consequences of a deed which we want to consider as moral is certainly still there, and that in very many situations. To give a recent, small example: I was asked to sign a petition which demanded that the slaughtering of horses should be forbidden all over the USA. And I did not sign. Certainly I understand that there are people who like horses so much that the idea of killing them for meat is unbearable to them, and I do like horses myself. But should I like to be a horse who gets older and still older with all the physical defects involved? Not really. And horse meat is in fact quite good (as far as I remember from the times before I stopped buying meat).
Hej och tack! Utan att vara Nietzsche-expert vågar jag påstå att hans begrepp om ”övermänniskan” inte är en hemmasnickrad evolutionsteori. Ordet ”över” tror jag snarare ska läsas som i ”Jag lyckades ta mig över floden” eller ”Jag har kommit över mitt beroende”. Det handlar alltså om att själv ”ta sig över” eller ”förbi” en tendens, inte om att idealisera sig själv eller en viss människotyp som högre stående varelse. Möjligen handlar det om att ”komma över” hemmablindheten jag nämnde i inlägget, att utveckla sin moral utan att tro eller ge sken av att den är skriven på stentavlor (av en gud t.ex.). ”Övermänniskan” är alltså någon som ”kommit över” eller ”tagit sig förbi” en utbredd tendens. Men det är något man gör själv, med sig själv. Vågar man säga att det handlar om att komma över ett visst slags osjälvständighet och bli mer autonom?
Här är för övrigt en engelsk version av inlägget:
http://ethicsblog.crb.uu.se/2013/04/09/morality-as-a-problem/