Känslan att det är OK att dopa sig skapas kollektivt

22 januari, 2013

Dopning diskuteras ofta som den enskilde idrottarens medvetna handling. Idrottaren vill till varje pris vinna, och väljer strategiskt att dopa sig för att nå målet.

När cyklisten Lance Armstrong nyligen erkände att han var dopad då han vann Tour de France sju gånger, tog han personligen på sig ansvaret och framställde det som om dopandet varit hans eget beslut.

Samtidigt sa han i intervjun med Oprah Winfrey att han inte kände sig som någon bedragare när han dopade sig. Det var något som liksom ingick i jobbet. Det kändes helt enkelt inte fel att dopa sig; inte så länge det pågick!

Han talade plötsligt om dopning inte i individuella termer, utan som en dopningskultur som han förr tillhört utan att behöva tänka eller fatta några beslut, men nu ville ändra.

I en ny artikel i Sport, Ethics and Philosophy undersöker Ashkan Atry, tillsammans med Mats G. Hansson och Ulrik Kihlbom, detta ofta förbisedda kollektiva ursprung till känslor av rätt och fel.

Det är klart att när en idrottare erkänner dopning, så tar hen på sig fulla ansvaret. Men kanske att erkännandets dramaturgi innehåller ett falskt individualistiskt perspektiv på fenomenet dopning, som gör problematiken svårare att hantera?

Det menar i alla fall Ashkan Atry. Dopning är en kultur både materiellt och känslomässigt. Dopning går bortom den enskilde idrottsutövaren och involverar förutom lagkamrater även tränare, läkare, fans och sponsorer (med sina krav på övermänskliga prestationer).

Känslan att det är OK att dopa sig skapas socialt. Ska vi komma till rätta med dopning, måste vi undvika ett ensidigt individualistiskt perspektiv, och fokusera på sociala processer och vad Atry kallar känslokulturer inom idrotten.

Jag fann artikeln uppfriskande i sin verklighetsförankring inför ett fenomen som annars lätt lockar till tomma moraliserande gester.

Pär Segerdahl

Vi hittar nya angreppssätt : www.etikbloggen.crb.uu.se


%d bloggare gillar detta: