Kommersiella gentester saluförs på nätet med mördande reklam. Jag jämförde testerna med horoskop.
Då tänkte jag på gentester av sjukdomsrisk. Vår gästforskare Yusuke Inoue påpekade en annan problematisk användning av kommersiella gentester. Föräldrar gentestar sina barn för att identifiera anlag för intelligens, idrottsförmåga eller konstnärlighet.
Syftet är att placera barnen i rätt skolor, och planera karriären efter barnens genotyp.
Med kollegan Kaori Muto skrev Yusoke Inoue om detta i Hastings Center Report. Företeelsen är vanlig i Asien, vilket föranledde Japan Society of Human Genetics (JSHG) att göra ett särskilt uttalande om genetiska talangtester.
Inoue och Muto skriver att JSHG ser tre orosmoment:
- Testerna kan få allvarliga konsekvenser för den enskilde: Personer som får veta att de saknar genetiska förutsättningar för det de brinner för tappar modet och slutar. Personer med ”rätt” genotyp hamnar under enormt tryck att prestera.
- Svårighet att begränsa ”paternalistisk eugenik”: Om föräldrar gentestar sina barn för talang ”i barnets bästa intresse”, så agerar de i någon mening enligt FN:s barnkonvention.
- Oreglerad marknad: Till skillnad från genetiska hälsotester finns inga seriösa försök att reglera genetiska talangtester. Testerna utvecklas på en fri marknad och styrs av efterfrågan. Risken att de säljs som ”horoskop” är överhängande.
Inoue och Muto menar att två frågor måste besvaras innan vi går vidare. Den första är om vi överhuvudtaget kan acceptera att gentester säljs utan professionell rådgivning och uppföljning. Den andra frågan är om det är rätt att reglera testerna av sociala hänsyn, i ett läge där testerna ännu är tekniskt osofistikerade.
En egen betraktelse: Det kan finnas enskilda fall där det är rimligt att planera ett barns skolgång efter ett gentest, eller åtminstone att ta testet i beaktande (om man får professionellt stöd). Men den allmänna tanken att gentesta för talang tror jag utgår från en endimensionell blick på tillvaron.
Genetiska talangtester kombinerar en överförenklad syn på genetik med en slätstruken syn på mänskligt liv. Man tänker som om mänsklig verksamhet kunde indelas i prydliga fack: idrott, konst, matematik etc.
Dessa livsfack tänker man sig är lika enhetliga som generna i det överförenklade tänkandet om genetisk information. Varje fack kräver sitt anlag. Det gäller alltså bara att hitta rätt gener för rätt verksamheter. Rätt individ slussas till rätt socialt fack!
Det är fantastiskt att genetiken som vetenskap (snarare än saluförd vara) lyckats komma över frestelserna att överförenkla DNA som en prydlig serie enhetliga anlag. Men liknande överförenklingar präglar vår bild av mänskligt liv.
Därför kan man hoppas att utvecklingen inom genetiken sporrar oss att tänka bättre om det liv där vi hoppas få glädje av denna forskning.
En sen kommentar: En fråga som det här ju också uppmärksammar är att det inte inledningsvis är självklart vilken betydelse vi som föräldrar ska ge åt talanger som våra barn uppvisar också utan gentest. (Frågeställningen är ju densamma hursomhelst.) D.v.s. det här fenomenet verkar bygga på en tanke om att talanger och begåvningar nödvändigtvis bör utvecklas och satsas på, så att man blir bättre på det man redan gör bra. Men lika gärna kunde vi ju tänka att vi drar den ”normativa slutsatsen” att det är bättre att träna upp förmågor som vi inte har talang för. Dessutom kunde det ju sägas att faktumet att man gör begåvning till en färdighet som ska upptränas också lätt tar glädjen ur det någon är bra på. (Jag tänker t.ex. på Andre Agassi och Steffi Graaf som sagt att de som förenar dem som par är att de båda hatar tennis.)
Tack för fin kommentar, gör inget om den är sen! Jag tror jag håller med dig, att låta sig ledas av ”vad man är bra på” innebär ju att låta medlen bli målet. Arbetar man på sina bristfälliga talanger, gör man det förmodligen för att man har ett (högre) mål som fordrar de förmågorna. Att på detta sätt bedöma sig själv, och arbeta på sig själv, utifrån ett mål eller en vilja – som är väsentligt i filosofin – är en konst och ett sätt att leva och arbeta som försvinner om man låter begåvningen styra målen. Därför kan begåvning vara en förbannelse, ibland till och med korrumpera – vill jag säga.
Håller med, men vill samtidigt specificera att jag inte ville rekommendera ett förhållningssätt framom det andra utan bara visa att det är öppet vilket förhållningssätt som vi kommer att betrakta som det bästa i en specifik situation. Försöker vi bedöma enskilda fall kommer säkert frågan om vilket mål någon har i sikte att vara viktig. (Vad är t.ex. motivationen bakom att ”vilja vara bäst”. Är det här faktiskt något eftersträvansvärt fast det i vissa diskurser verkar antas vara ett självändamål? Samtifigt som jag skulle påstå att strävan att göra något bra kan eller borde vara en aspekt av allt vi gör. Kanske det är det kontrastiva elementet som slår mig som problematiskt i det förra fallet? Att vilja vara ”bättre än de andra”?)
Ett ytterligare sätt att gå vidare med det här är att skilja mellan vem som ser det som viktigt att bygga vidare på en begåvning. (Min förra kommentar var otydlig på den punkten.) Föräldern som ser på sitt barns begåvning är ju i en mycket annan situation än barnet självt. Det hör väl också till att ett begåvat barn kanske inte tänker på sin förmåga i termer av ”en talang”, eller att den här aspekten är rätt så oviktig om det också tycker om att göra det det har en talang för. Fast det förstås också är så att det ofta är roligare att göra något som man spontant är bra på. Men det här kan knappast generaliseras. Det finns ju många saker vi gör som inte är speciellt svåra att utföra (som hushållsarbete) men där det att vi är bra på att utföra dem inte utgör en speciellt stor motivation. (Men vi talar väl sällan om specialbegåvningar i de här fallen.)
Åtminstone upplöser sig bilden av prydliga fack som du kritiserade lätt när jag börjar tänka på de här frågorna.