De senaste två blogginläggen, om moralisk övertygelse och om moralens grund, slutade i ett fyrverkeri av frågor. Nu är det dags att besinna sig!
Här är vad vi kom fram till:
- Övertygelse och skäl är på samma nivå.
- Övertygelse och skäl tillhör samma betraktelsesätt.
Detta förbryllar, för vi tycks innestängda i våra perspektiv. Hur kan vi ens tro oss ha rätt syn på saken, om vårt betraktelsesätt inte grundas i något verkligt? Varifrån kommer övertygelsen, om argumenten bara uttrycker perspektivet vi redan är i?
Jag vill göra två kommentarer, som jag hoppas gör allt klarare (inte minst för mig själv):
- (A) Ett perspektiv är inte som en dröm. Ett perspektiv är ett betraktelsesätt på företeelser vi ser, hör och tar på. Perspektivet är genomskinligt för verklighet; inte en andra rangens drömverklighet.
- (B) Att argumentera är inte att passivt uttrycka sitt synsätt (inte som att tala i sömnen). Det är att arbeta med sitt betraktelsesätt på något verkligt; att ordna, väga och värdera den erfarenhet vi ser genom perspektivet. Detta arbete får motstånd från den verklighet som perspektivet släpper igenom.
Moraliska perspektiv är inte som mänskliga drömvärldar. De tillhör vår vakenhet, vårt arbete med att ordna erfarenheten och ge den form.
Protagoras är ökänd i filosofin för sin lära att ”människan är alla tings mått”. Denna lära har förbryllat, ungefär som punkterna (1) och (2) förbryllar oss.
Jag tror att Protagoras hade en poäng. För att poängen inte ska förbrylla, måste vi hålla i minnet att den människa som är alla tings mått varken går eller pratar i sömnen, utan vaket arbetar med sitt sätt att se på saker och ting.
Senaste kommentarer