Dagens vetenskap har befriats från kravet att allt vetande måste kunna sammanfattas i ett övergripande tankesystem. Forskning och livsåskådning går sedan något århundrade skilda vägar. Man brukar kalla det för vetenskapernas specialisering.
Specialiseringen har gett forskningen en enorm drivskjuts. Molekylärbiologin, för att bara ta ett exempel, ger oss idag kunskaper om livets processer som vore otänkbara om forskningen ännu drevs av ambitionen att all kunskap ska sammansvetsas i ett systematiskt tänkande om tillvaron.
Så genom att ge upp de stora tankeambitionerna, har vetenskapen nått resultat som är mer tänkvärda än någonsin. – Vilken oväntad utveckling.
Samtidigt innebär specialiseringen att det blivit svårt, nästan omöjligt, att förstå vari det tänkvärda egentligen består.
Vad ska vi dra för slutsatser från specialisternas rön om hjärnan; om stamceller; om genetik? Hur ska vi, efter så många år av teknisk specialisering, återkoppla forskningen till våra mer allmänmänskliga resonemang om livet?
Forskningen har blivit en del av våra moderna livsvillkor. Den besvarar knappast våra frågor. Den ger oss snarare nya: utan forskning skulle ingen undra över embryots status.
Det storstilat systematiska tänkandet har skjutits i sank av specialiseringen. Lyckligtvis kan vi tänka även utan ambitionen att bygga en systematisk livsåskådning.
Etikbloggen
Jag håller med om Din beskrivning av hur den gängse synen på forskning har förändrats. Forskningen förväntas inte längre leverera svar på livs- eller världsåskådningsfrågor, och detta har inneburit en frigörelse för det vetenskapliga tänkandet. Det faktum att ordet ”forskning” i allt högre grad används i stället för ”vetenskap”är, tror jag, ett symptom på samma, sunda, utveckling.
(Den traditionella synen på vetenskapens ställning lever förstås kvar på sina håll, t.ex. i debatten om evolutionslära kontra kreationism.)
Jag skulle vilja framföra tanken – jag vet inte om Du instämmer – att denna utveckling är gagnelig inte bara för forskningen utan i lika hög grad för vårt reflekterande kring livsfrågor. Det innebär att vi i högre grad kan tänka självständigt kring dessa frågor, utan att vara bundna av vetenskapens skenbara auktoritet.
Tack för kommentaren, Lars. Jo, jag tror att specialiseringen av vetenskapen förändrar förutsättningarna för etiskt tänkande. För etikens del är numera inte bara Gud, utan även vetenskapen, död.
Däremot är forskningen en del av dagens verklighet. Den ändrar förutsättningarna för hur vi kan tänka om livet. Vi kan inte undgå att påverkas av att det finns kärnkraft, medicin, robotar, och att allt detta ständigt förändras av ”ny forskning”. Men det är något annat än att fungera som moralisk auktoritet. – Kan man säga att forskningen är en materiell förutsättning för etiskt tänkande idag, men knappast andlig vägledning?
En filosofisk fråga är vad den nya självständighet du påpekar innebär. Jag brottas själv med den!