Bioetiken anses ibland legitimera mäktiga intressen. Liksom kyrkan förr välsignade armén och förklarade att Gud är på vår sida, används nu bioetiska välsignelseakter, menar man, för att stödja läkemedelsindustri och medicinforskning.
Exempel som kan bekräfta en sådan bild finns. I USA händer det att läkemedelsföretag anställer bioetiker. Glenn McGee, tidigare redaktör för American Journal of Bioethics, avgick efter kritik från en anställning vid ett Texasbaserat stamcellsföretag.
Det finns en verklig risk att hamna i legitimerande roller. Varje person som kallar sig bioetiker bör höra denna samvetsfråga inom sig: ”Har jag blivit ensidig och partisk?”
Samtidigt utmärker det bioetiken som akademisk verksamhet att du faktiskt kan (och bör) agera utifrån denna samvetsfråga. Du kan (och bör) väga motstridiga värden mot varandra. Du kan (och bör överväga att) ändra ståndpunkt.
Öppenheten förstärker dig som bioetiker.
Så fungerar det inte om du företräder en intresseorganisation eller myndighet. Där bör du inte tvivla. Där är det givet vilka uppfattningar, värden och föreskrifter du professionellt har att bevaka. Bevakar du inte de rätta intressena, bör du avgå. Du har blivit illojal mot din organisation och agerar oprofessionellt.
I bioetiken är det alltså tvärtom. Om du företräder ett intresse som om du tillhörde en organisation, om du resonerar ensidigt utan att rättvist balansera olika värden – det är då du bör överväga att sluta.
Om organisationsfunktionärens samvetsfråga är ”Har jag blivit illojal?”, så är etikerns samvetsfråga ”Har jag blivit lojal?”
Om bioetiken är extra känslig för anklagelser om partiskhet, så beror det antagligen på att etiskt tänkande förutsätter en radikal öppenhet som annars är ovanlig i ett organisations- och myndighetspräglat samhälle.
Paradoxalt nog kan det vara denna etiska öppenhet som i vissa fall ligger bakom anklagelsen att bioetiken legitimerar makten. För etisk öppenhet är knappast politiskt radikal eller rigid.
Där en politisk organisation ensidigt företräder vissa intressen och arbetar för vissa förändringar, har etiskt tänkande ett ansvar att påminna även om andra värden, som skulle undergrävas om en viss intresseorganisation fick all den makt den eftersträvar.
Här finns en oväntad spänning mellan etisk och politisk radikalitet. Etiken kan tyckas företräda status quo… från vissa politiska aktörers synvinklar. Etiken kan tyckas försvara makten… för organisationer som företräder lovvärda men ändå begränsade intressen.
Det finns fler intressen än ett. Det finns fler grupper som kan behöva företrädas än en. Och rimligen, tar jag mig friheten att påpeka här, har även industri och forskning värden som kan behöva beaktas.
Jag tror att den etiska öppenhet som bioetiken i bästa fall kan förknippas med, och därmed balanskonsten att göra rättvisa åt fler än ett perspektiv, kan ha en djupt demokratisk funktion.
Senaste kommentarer