Moralisk språkförbistring och drömmen om en förenande logik

14 mars, 2012

Språket hjälper oss inte alltid att förstå varandra. Tvärtom kan det uppvisa vårt främlingskap.

Den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein är känd för bland annat detta uttalande:

  • – Om ett lejon kunde tala, så kunde vi inte förstå det.

Många antar att han talar om djur. Att han säger att djuren, till skillnad från människorna, aldrig kan utveckla äkta språk.

Men just innan han säger detta om lejon, säger han samma sak om människor. När vi kommer till ett främmande land förstår vi inte alltid människorna. Även om vi behärskar landets språk.

Han tänkte antagligen på engelsmännen. Han levde ju där större delen av sitt liv.

Wittgensteins lejon står alltså inte för ”djuret”. Lejonet står för ”den främmande livsformen”. Om lejon kunde tala, skulle deras språk utgå från så främmande levnadssätt, att deras uttalanden bara skulle göra det ännu tydligare att vi inte begriper oss på dem. (”De där heltokiga lejonen!”)

Jag har ett skäl att ta upp språkförbistring på Etikbloggen. Skälet är att främlingskapet som Wittgenstein talar om dyker upp särskilt ofta i etiken. När vi diskuterar etiska frågor, kan även vän och syster bli som talande lejon som vi inte begriper oss på.

Det är som om det, mitt i vår gemensamma kultur, fanns små främmande etikländer. Som om det fanns etiska sprickor i det övergripande levnadssättet. Sprickor som man inte ser på avstånd. I dessa etiska skrevor växer mångfaldiga språkformer fram, som uppvisar en moralisk splittring mitt ibland oss.

Låt mig ge ett exempel. En bonde kan ena veckan klappa kalvarna och tala om hur bra de små charmtrollen har det på gården. Veckan därpå skickar han dem till slakt och talar om kvaliteten på nötkött. Han lever i sin ”etiska klippskreva” och talar fullkomligt ärligt så.

En vegan som inte använt animaliska produkter på ett decennium reagerar på bondens språk som om han hörde en skriande inkonsekvens. Hur kan bonden först måna om djurens välfärd… och sedan skicka dem på slakt? ÄR kalvarna kännande varelser eller ÄR de köttråvara? Så upplever veganen, från sin skreva, bondens språk.

  • – När människor talar moral, förstår de sällan varandra.

Jag tror inte att bonden måste motsäga sig. Jag tror inte heller att han talar falskt omtänksamt om djur som han egentligen inte bryr sig om (även om det kan vara så). Men en bonde kan komma att uppleva det som motsägelsefullt att ena veckan måna djuren, och nästa vecka skicka dem på slakt. Börjar man plågas av sådana motsägelser, slutar man snart föda upp köttdjur.

Men att inte plågas är ingen brist på logik. Moraliska motsägelser är inga logiska motsägelser. De är motsägelser som man upplever och bekänner: ”Jag kände det som mer och mer motsägelsefullt att…”.

Om du inte upplever motsägelsen, finns den inte. Andra, som upplever motsägelsen, kan resonera med dig och försöka få dig att se den. Lyckas de, så erkänner även du motsägelsen… men som en omvändelse. Så egensinnig tycks moralens ”logik” vara.

Då frågar jag: Varför betonar vissa moralfilosofer LOGIKEN när de skriver om ETIKEN? Hur kommer det sig att utilitaristerna jag bloggat om, som skrev om abort av nyfödda, menade att det var en LOGISK MOTSÄGELSE att acceptera abort av foster, och samtidigt vara emot abort av nyfödda?

Bakgrunden, tror jag, är vår ofrånkomliga moraliska språkförbistring. Den logiska approachen till etiken tycks lova något så fantastiskt som att vi ska kunna rycka upp språkförbistringen med rötterna, från sina fästen i de små klippskrevorna.

En skinande ny enhetlig moral på en slipad botten av logisk betong ersätter den gamla traditionella splittringen. På rationell väg kan filosofer bevisa att accepterar vi abort, så bör vi även acceptera abort av nyfödda.

Denna logiska lösning på språkförbistringen har bara ett problem. Den orsakar språkförbistring mellan filosofin och samtiden. Människor slutar lyssna på filosofer som talar artificiellt enhetligt om livet. Särskilt när de ”bevisar” vad knappast någon är beredd att erkänna som en moralisk möjlighet.

Filosofiska funderingar kring etiska frågor, som här på Etikbloggen, och på The Ethics Blog, bör vattna och ge näring åt etikens rottrådar. Om plantor komposteras, är det för att deras rötter redan förtvinat i den samtida myllan.

Etiken förblir rotad i livet, inte i logiken.

Pär Segerdahl

Vi vill ha djup : www.etikbloggen.crb.uu.se


%d bloggare gillar detta: