Går etiken och språket numera skilda vägar?
Idag finns knappt något hörn av världen utan etablerat skriftspråk. Vet man inte rätta ordformen eller stavningen, kan man (nästan) alltid fråga någon lokal språkvårdare.
Moralen har aldrig varit helt formaliserad, som ett skriftspråk. Men nog liknade moralen förr ett etablerat skriftspråk. Man kunde ju gå till prästen för moralisk vägledning, och samtidigt be om hjälp med skrivelser till myndigheterna.
Idag ser det annorlunda ut. Åtminstone bioetiken drivs av nya etiska problem. Av oväntade ”etiska nybildningar”. Även om etiska stavningsreformer genomförs, nya moralkoder skrivs, så behöver de omstöpas, om och om igen, för nästan varje ny bioetikfråga.
Hur stavar man embryonal stamcellsforskning? Hur stavar man biobanksforskning? Jag menar, den etiskt korrekta stavningen?
Många önskar nog att lärda etiker kunde ge expertsvar i kniviga moralfrågor. Ungefär som språkvetaren ger den rätta stavningen. Tänk om det fanns en moralisk grammatikbok. Så härligt att kunna luta sig mot en sådan auktoritet, i så svåra frågor.
Vad är en etiker, i ett läge utan givna rättesnören?
Jag tror att vårt nya läge (utan statskyrka, så att säga) kan föda en typ av etiker, med en ny roll. I stället för att främst förvalta en moralkod, frågar denna etiker om vi slentrianmässigt talar om nya företeelser på gamla sätt. Om vi missförstår det nya utifrån gamla vanor.
Man kunde ärevördigt kalla denna person en modern etiker.
Vårt moraliska öra avlyssnar ofta rutinmässigt världen. När vi hör om nya företeelser, uppfattar vi dem gärna som problematiska varianter av gamla kända företeelser. Som hotande urartningar.
Alla som följt Etikbloggen vet att jag ser debatten om populationsbaserade biobanker ur denna synvinkel – som i inlägget Biobanker och järnvägar för framtida bruk. Det kanske kan låta som om jag viftade bort etiska invändningar mot biobanken LifeGene och drömde om en ny skön värld där forskningen utrotat alla sjukdomar.
Men vad jag försöker säga är att vissa invändningar mot LifeGene liknar den skriftlärdes upprördhet inför förortssvenskan. Man tror att LifeGenes företrädare talar slappt och ofullständigt som kidsen, när de anger ”framtida forskning” som LifeGenes syfte.
Som en skollärare läxar Åke Thörn upp LifeGene, som om det handlade om lata och uppstudsiga elever som ville slippa göra läxan.
Men känner man till denna vetenskapens nybyggda förort, så börjar man förstå att vad som låter vagt i öronen hos äldre generationer (som är vana att etikgranska specifika forskningsprojekt), klingar betydligt klarare i öronen hos de yngre (som väger in nyttan med långsiktiga forskningssatsningar; med specifik infrastruktur).
Jag är inte helt hundra på min sak. Men jag ser det som mitt ”moderna” etikansvar att undersöka denna misstanke.
Nä, som inbiten retoriker kan jag bara säga att, utan språket har vi överhuvudtaget ingen moral – moralens genealogi är och förblir sammanflätat med språkets. Och det är därför dit vi måste rikta blicken när vi står inför nya begrepp och nya problem – det nya hänger alltid ihop med något gammalt. Sedan är det ju förvisso så att språket är dynamiskt och för att hänga med så vill det till att även moralen har en pragmatisk klangbotten!
Tack för övrigt, för en bra blog med angelägna frågeställningar…
Tack för synpunkter om språk och moral. Jag tror du har alldeles rätt, språk och moral är sammanflätade. Bra att det påpekar det, om mitt inlägg gav intryck av något annat! (I inlägget tänkte jag mer på det etablerade skriftspråket än på det levande talet.)
Man kan givetvis se etik som ett språkligt problem, där nya förhållanden kräver ett nytt språk. Uppbyggande av databaser och biobanker är dock inget nytt. Det finns sådana sedan årtionden bland annat vid Umeå Universitet. Jag har i ett tidigare inlägg visat på de problem, som ibland uppstår vid etikprövning av specificerade projekt beroende på hur banken byggdes upp och på hur ett generellt samtycke utformades. Pär Segerdahl väljer att inte argumentera utan klassar invändningar med nedsättande omdömen om dem som framför dem; skriftlärdes upprördhet inför förortssvenskan. Artikeln i LT av Åke Thörn et al., beskrivs som aktivtet hos en skollärare som läxar upp lata och uppstudsiga elever. Artikeln tar dock upp flera allvarliga problem med Life Gene, som är värda att analyseras på ett seriöst sätt. Ett modernt etikansvar kanske inte helt ska lämna en gammal filosofisk tradition som bäst beskrivs som intellektuell.
Tack för dina kommentarer. Det var kanske vilseledande att länka till LT, eftersom inlägget kom att framstå som en kommentar till artikeln, och då som en svepande kommentar som inte går i närkamp med vad som faktiskt sägs i artikeln. Egentligen skrev jag om vad etik kan vara idag. Jag befann mig alltså i en annan, filosofisk närkamp, och artikeln kom in som illustration i ett kort skede mot slutet. Så borde jag kanske inte ha gjort. Så låt mig då ta tillfället i akt att medge att författarna till artikeln i LT påpekar tveksamma aspekter av LifeGene, exempelvis löftena på hemsidan. Men jag har (i flera inlägg) valt att fokusera på frågan om syftet ”framtida forskning” är tillräckligt specifikt för att människor ska kunna ge samtycke till att prover sparas. Hur man ställer sig till den centrala frågan tror jag avgör hur man ställer sig till vad jag alltså medger är problem. Är de uttryck för hur problematisk hela satsningen är, eller är de något som man löser?
Du Pär! Kan du inte lämna in din blogg som en replik på vår artikel i Läkartidningen. Det vore synd om läsarna gick miste om att avnjuta de intellektuella höjderna och de skarpa metaforerna på Uppsala universitets etikblogg. Ditt inlägg är värt en större spridning. Åtminstone skulle den vinna uppskattning hos Grönköpings Veckoblads läsare.
Tack för din kommentar. Jag ber om ursäkt om mitt inlägg lät plumpt. Det var inte alls meningen. Inlägget handlar inte primärt om artikeln, utan om filosofiska problem kring vad etik kan vara idag. I mitt sinne var udden riktad mot de filosofiska problemen.
Jag är förvånad över att ingen diskuterar det etiskt problematiska med att ta blodprover av små barn på så vaga grunder, och att det dessutom sker genom att en förälder engageras i programmet, för att sedan i sin tur försöka få med sina barn. Ett annat problem, dock av lägre dignitet, är enkätundersökningen som väl barnen också ska delta i. LifeGene har naturligtvis ingen aning om i vilken utsträckning barn som svarar på enkäten, gör det i ensamhet eller i närvaro av någon förälder. Är det i så fall ett integritetsproblem?