Etiska riktlinjer för verksamheter som abort och embryonal stamcellsforskning ska naturligtvis vara välmotiverade. Men hur motiverar man att aktiviteter där mänskliga embryon och foster förstörs eller dödas bör vara tillåtna? Hur motiverar man att de bör förbjudas?
Just för att frågorna är så känsliga och viktiga, väcks en vilja att finna den absolut bindande motiveringen.
Frågorna väcker våra metafysiska ambitioner till liv. Etiker som diskuterar dem kan ibland låta som de metafysiker från 1600- och 1700-talet som ansåg sig ha bindande argument för att själen kan påverka kroppen, eller för att den absolut inte kan göra det; som ansåg sig kunna bevisa att Gud är världens själ, eller att en sådan ståndpunkt förringar Guds fullkomlighet.
Eftersom båda parterna gör anspråk på de absolut bindande bevisen, blir det otillåtet att uppvisa minsta osäkerhet. Varje invändning tas som en utmaning att bevisa de egna bevisens överlägsenhet, varför metafysiska debatter ofta liknar möten mellan två hyperkänsliga rättshaverister.
Så uppfattar i alla fall jag många av resonemangen om embryots ”moraliska status”, som antas ge bevis för eller emot moraliska positioner om abort och embryonal forskning – med utgångspunkt i tingens natur (det vill säga embryots).
Andra, som kräver rigorösare bevisföring innan slutsatser kan dras, skärskådar argumenten för att demonstrera att man ännu inte funnit den metafysiska grunden för en policy (du hittar ett exempel här). Från metafysiskt rättshaveri till metafysiskt pedanteri.
Metafysikens vision om en absolut väg genom livet tycks inte ge oss någon vandringsbar väg alls. Den tillåter inte ens meningsfulla samtal om vad vi finner känsligt och viktigt. Men det är väl där vi behöver börja när vi söker en motivering?
Lämna ett svar