Jag fick nyss frågan vad filosofi är. Jag svarade genom att försöka ange det ord som oftast förekommer när man filosoferar.
Vad säger en filosof oftast? Jag tror att han eller hon oftast säger ”men…”:
- ”Men är det verkligen så?”
- ”Men borde inte då…?”
- ”Men kan man inte tänka sig att…?”
- ”Men hur kan man veta något sådant?”
- Osv.
Ständigt någon hake! Alltid någon oklarhet! Just som man trodde att man resonerat riktigt klyftigt, sätter ordet ”men…?” krokben och man får börja om från början.
En filosof har huvudet fullt av ”men…?” inför hur vi spontant resonerar. Undrande invändningar som leder in på vägar vi normalt inte vandrar. Kartor måste ritas som vi inte trodde behövdes. Det envisa upprepandet av ordet ”men…?” ger oss utmaningar som vi saknar beredskap för.
Men just när kartan tycks återge allt väsentligt, störs lugnet av ännu ett oroande ”men…?”. Något viktigt stämmer trots allt inte!
Men målet är inte att invända eller rita kartor som vi normalt inte ser behovet av. Det har inget egenvärde att invända och undra.
Tvärtom är invändningarna förutsättningen för att man ska kunna ha ett mål med filosoferandet: att få SLUT på invändningarna, som irriterar och oroar.
Filosofi är en kamp med egna invändningar; målet är att få tyst på dem.
Men vad leder då filosofi till? En verksamhet som först gör irriterande invändningar, och sedan försöker få tyst på dem, vad kan den ha för vits?
Försök resonera om vad ”samtycke till framtida forskning” innebär. Då märker du nog snart att du själv upprepar ordet ”men…?”, inför dina egna trevande försök att resonera sanningsenligt. Dina invändningar kommer att irritera dig och sporra dig att tänka klarare. Du kommer att rita kartor som du inte trodde behövdes.
Även om vi föredrar att inte gå vilse, så går vi ändå vilse. Det tillhör att vara människa. DÅ förstår vi vitsen med att envist upprepa ”men…?”. DÅ förstår vi vitsen med att genomkorsa förbryllande sidor av livet tills vi överblickar dem, jagad av invändningar från en envis uppriktighet.
Men när vi slutligen fått tyst på invändningarna, då har filosofin gjort sig själv lika överflödig som en karta för att korsa din egen gata.
Lite komplicerad historisk kuriosa: Detta filosofiska ”men” som du talar om påminner i hög grad om de antika skeptikernas ”epoche” – den tillfälliga suspensionen av omdömet – som anlades just för att komma vidare i sina undersökningar eller spekulationer. Beteckningen ”skeptikoi” innebar just ”den som fortsätter att söka” – till skillnad mot… ”filosoferna” som var de som sökte sanningen (och ofta uppfattade att de hade hittat den).
Men detta är historia och det går inte att rulla tillbaka tiden – så i dag får vi finna oss i att det är många skilda intellektuella attityder som tvingas leva under en och samma beteckning ”filosof”.
Jag kände själv att invändningen var på väg: ”Men gäller detta verkligen för allt som går under beteckningen ’filosofi’?” Tack för att den kom.
Jag tror att jag använder ordet ”filosofi” på ett dubbelt sätt. Å ena sidan som något löftesrikt, liknande andan du beskriver hos de antika skeptikerna. Å andra sidan som dogmatismen som den envisa ”men…?”-andan inte låter sig tillfredsställas av. ”Filosofi” står alltså för både problem och lösning, så att säga.
Men så behöver man naturligvis inte använda beteckningen. Jag kan bara bekänna att jag VILL förknippa ordet ”filosofi” även med något angeläget och löftesrikt.
Ja, eftersom ”filosoferna” lade beslag på rätten att tänka från de tidiga ”soferna” (kunskaparna) genom det lilla tillägget ”filo” (kärleken till denna kunskap) – så är det väl inte mer än rätt att vi idag, vi som fortfarande bryr oss om själva kunskapsprocessen, återtar rätten att tänka fritt och själva begreppet (filosofi) från dogmatikerna och kort och gott och i berått mod kallar detta för ”filosofi” (även om vi då skulle kunna bli anklagade för en viss form av historieförfalskning eller begreppsglidning…)
Ordet ”filosofi” har väl så att säga ingen borgerligt tryggad mening. Vad det står för är självt ett filosofiskt problem. Allt sker ”på försök”? Varje filosof ger ordet mening genom sitt eget arbete, och kan tvivla på filosofin så som man kan tvivla på sig själv och vad man gör… eller känna tro.
Jag kan inte riktigt se bekymret med ”men”, lika lite som jag kan se vitsen med att ”vinna” en filosofisk argumentation eller hitta sanningen. Frågor som har ett enkelt svar är ospännande. Filosofi handlar för mig om att få så mycket input som möjligt, så att jag kan ta, diskutera eller begrunda mångfacetterade frågor vartefter de dyker upp. Drömmen för mej som filosof vore kanske att vara rådgivare till en Amerikansk President.
Tack för kommentar – jag håller med dig om att filosofiska frågor inte har enkla svar!
Hej Pär,
Du skriver att: ” “Filosofi” står alltså för både problem och lösning”
Kan du förklara vad du menar med det? Enligt min erfarenhet filosofi har aldrig gett svar på en fråga. Jag ha försökt få tyst på mina invändningar, det går inte, ingen kan göra det. Visst kan jag resonera logiskt men för att kunna göra det behöver jag en bas(godtyckligt valda antaganden av mig eller någon annan) att stå på. Vilket resulterar i att svaret är ”Goddag yxskaft”.
Hej Dan, tack för din fråga. Jag är imponerad av att du inte låter dig tillfredsställas av godtyckliga antaganden, som bara kommer att dölja problematiken. Det är fantastiskt att du inte slår dövörat till, utan tar dina egna invändningar på allvar. Jag tror att det är så man filosoferar. Men jag har också den erfarenheten att man, om man är trogen sin förvirring och lystnar till sina invändningar under lång tid, och följer upp dem, tänker på dem, faktiskt ofta kan börja känna igen sig i vad som först bara förbryllade. Man kan börja diagnostisera problematiken man satt fast i. Det gäller bara att inte påtvinga sig själv lösningen för tidigt. Då blir det godtyckligt. Det gäller att kunna vänta, vilket kräver envishet och uthållighet.
Det där jag sa om filosofi som ”både problem och lösning” har också att göra med filosoferandets tidsdimension. Som unga är många filosofer antifilosofiska, det är mitt intryck i alla fall, för de identifierar filosofin med förhärskande tänkesätt som blivit vanemässiga och alltså i viss mening godyckliga och dogmatiska. Efterhand märker de att de kan ömsa skinn, tänka igenom och klargöra på egna sätt, och då kan ordet ”filosofi” börja stå inte bara för problemet (de förhärskande tänkesätten), utan också för det egna arbetet att befria sig från dogmatism. Med en annan metafor står ”filosofi” i så fall för för sjukdomen och terapin.
Kanske detta kan komplettera diskussionen?
http://www.vetenskapsteori.se/a1deffil.htm
Abslout, tack för länk!
Trevligt!
Du föreslår en kompletterande definition av termen/begreppet ”filosofi”: ”Filosofi innebär diskussion om ämnesområden utan referenser till empiriskt underlag”.
Denna definition är ju både vitsig och tämligen korrekt. Några frågor bara. Varför begreppet ”ämnesområden”? Vore inte ordet ”ämnen” mer korrekt?
Vidare. Du föreslår, ”utan referenser till empiriskt underlag”! Vore det inte mer korrekt att säga: utan att nödvändigt behöva knyta dessa till empiriska iakttagelser? Speciellt eftersom filosofi inte nödvändigtvis behöver ske utan sådana observationer?!
Tack för dina kommentarer. Jag gläds över att du också tycker att definitioner inom filosofin är viktiga.
Kanske är det bättre med ”ämnen” eller ”områden” än ”ämnesområden”. Ju kortare desto bättre! På hemsnickrad engelska har jag ”topics”. Jag tycker att ordet ”ämne” i svenskan är svårdefinierat, det kan t.ex. betyda ”metall”. Jag får fundera på relationerna mellan ”fråga”, ”ämne”, ”område” och ”ämnesområde”.
På http://www.vetenskapsteori.se/k1vt_def.htm finns i utvikningen en formulering med ”…utan att nödvändigtvis ta hänsyn…”. Jag håller med dig om att ”knyta” eller ”koppla” är bättre än ”ta hänsyn”. Ändrar. Tack igen!
Jag föredrar ”empiriskt underlag” framför ”empiriska iakttagelser” eftersom det senare är en tautologi.
In the very first piece of this discussion Pär Segerdahl often refers to the activity of ”rita kartor”, which appeals very much to me. The reason for this is that I am by training a biologist, who has meanwhile 21 years of experience with the behaviour of laboratory rats. I keep these my collaborators in white in high esteem – they have given me food for thought plus time to do the thinking.
One result of this thinking is that philosphy might well be identical with what we call ”territorial exploration” in other species, which results (cf. above) in mapmaking (= rita kartor). For a territorial species it is a matter of survival that its individual members form something like a cohesive and very well-investigated (= reliable) idea of the area in which they have to spend their lives. The idea should include knowledge which specific places are good for specific activities (such as eating, drinking, sleeping), which places are dangerous, how to deal with other individuals of the same (and even of other) species who may live in the same area, etc.
The exploration should result in an unambiguous idea where points of interest are situated and how to get from one of them to any of the others, and careful exploration should also make sure that there are no unexplored points left from which sudden dangers may suddenly appear. All of this is also true for any good philosophical ”system” – should one call it a ”map” over a given ”area” of knowledge?
When trying to define what philosophy is one may then arrive at the idea that it is the activity of mapmaking (also of trying to improve an already given map) ONLY, whereas the map, once ready, is only the product, but not any more philosophy. But I have to admit that I am somehow relieved that I am a biologist, of whom nobody will demand that he take a stand about this question which he would then have to defend.
Anyway I do think that exploration is an innate tendency of humans which has very much to do (may even be identical) with philosphy.
Tack för förslaget om ett släktskap mellan filosoferande och djurs utforskande av sin omgivning – jag tycker att du hittat en fruktbar aspekt på filosofin (som man inte behöver försvara som en tes). När jag filosoferar har jag känslan att jag ”bökar” och ”rotar” och ”idisslar” ”utforskar territorier” som en hel serie djur!