En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: forskning och utveckling

Hur skapar vi hållbar forskning och utveckling av nya antibiotika?

Antibiotikaresistens är en växande global utmaning, särskilt för modern sjukvård, som är beroende av antibiotika för att förebygga och behandla infektionssjukdomar. Multiresistenta bakterier finns redan nu över hela världen och utan effektiva antibiotika kommer enkla medicinska ingrepp att bli riskfyllda i framtiden. Varje år är flera miljoner dödsfall globalt förknippade med antibiotikaresistens. Med alltfler läkemedelsresistenta mikroorganismer kunde man förvänta sig ökade satsningar på forskning och utveckling av nya antibiotika eller vacciner. Men parallellt med det växande globala hotet från antimikrobiell resistens, eller AMR som det ofta kallas, minskar tvärtom utvecklingstakten av nya antibiotika. Därmed minskar även antalet experter på området, vilket påverkar vårt samhälles förmåga att utveckla nya antibiotika.

Varför är det så? En anledning är att avkastningen på investeringarna är så låg att många stora läkemedelsföretag har minskat eller övergett sina utvecklingsprogram, vilket har resulterat i förlust av kompetens. För att bromsa utvecklingen av antibiotikaresistens måste de effektivaste läkemedlen sparas för de svåraste fallen, och detta bidrar till att hämma investeringsviljan, eftersom företagen inte kan räkna med några storsäljande läkemedel.

Problemet med tillgång till effektiv behandling är globalt och den 26 september i år arrangerar FN:s generalförsamling ett högnivåmöte om AMR. Den politiska deklaration som publicerats inför mötet lyfter bland annat behovet av mekanismer för finansiering av forskning och utveckling, behovet av fungerande samarbeten mellan privata och offentliga aktörer, samt behovet av åtgärder för att komma tillrätta med den växande bristen på kompetens inom området. 

Bilden är dock inte entydigt mörk. Under det senaste decenniet har flera satsningar gjorts på samarbeten för att möta utmaningarna för forskning och utveckling inom området. En sådan investering är det europeiska programmet AMR Accelerator, som sedan 2019 finansieras av Innovative Medicines Initiative (IMI). Programmet består av nio projekt som sammanför många olika aktörer för att bidra till utveckling av nya läkemedel, till exempel mot multiresistent tuberkulos.

I en kort artikel som nyligen publicerats i Nature Reviews Drug Discovery diskuterar företrädare för programmet några av de viktiga värden och utmaningar som är förknippade med samarbeten mellan akademi och industri. Att utveckla antibiotika är kostsamt och många läkemedelskandidater läggs ner redan i de tidiga utvecklingsstadierna. Genom att dela risker och kostnader mellan flera organisationer har AMR Acceleratorn hittills kunnat bidra till utvecklingen av en stor portfölj av olika antibiotika. Vidare har de nio projekten utvecklat forskningsinfrastrukturer för bland annat modellering, datahantering och kliniska studier som kan gagna hela AMR-forskarsamhället. Den kritiska massa som genereras när 98 organisationer samarbetar kan dessutom generera nya idéer och synergier i arbetet mot AMR.

Det finns också utmaningar. Till utmaningarna hör att balansera olika aktörers perspektiv och behov i programmet, inte minst i samarbetena mellan akademi och industri, där samarbetsavtal och regelbundna möten har behövts för att hantera skillnader i kultur och arbetssätt. AMR Accelerator-programmet har också fungerat som neutral mark för konkurrerande företag, som kunnat samarbeta inom ramen för projekten.

Enligt författarna återstår den största utmaningen: vad händer när projekten tar slut? Innovative Medicines Initiative har investerat 479 miljoner euro i programmet. Frågan är nu hur de nio projekten och samarbetspartnerna ska hitta långsiktig hållbarhet för de tillgångar och infrastrukturer de etablerat. Det behövs någon form av fortsatt finansiering för att de resurser som skapats inom AMR Acceleratorn ska kunna användas i nästa fas av arbetet, där slutmålet är att ge tillgång till läkemedel som kan behandla antibiotikaresistenta infektioner.

Artikeln avslutas med en uppmaning till regeringar, forskningsfinansiärer, läkemedelsföretag och andra aktörer att investera i forskning och utveckling av nya läkemedel och forskning för att stödja kampen mot antibiotikaresistens. För att säkerställa att vi på lång sikt kan dra nytta av investeringar som AMR Acceleratorn behövs regelbundna utlysningar av medel för att upprätthålla expertis, infrastrukturer, data och nätverk.

Läs den högaktuella artikeln här: The AMR Accelerator: from individual organizations to efficient antibiotic partnerships.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Fernow J, Olliver M, Couet W, Lagrange S, Lamers MH, Olesen OF, Orrling K, Pieren M, Sloan DJ, Vaquero JJ, Miles TJ & Karlén A, The AMR Accelerator: from individual organizations to efficient antibiotic development partnerships, Nature Reviews Drug Discovery, first online 23 September, DOI: https://doi.org/10.1038/d41573-024-00138-9

Detta inlägg på engelska

Vi tar upp aktuella frågor

Etiska ramverk kring forskning

Ordet etiskt ramverk väcker tanken på något fast och avskiljande, som staketet runt trädgården. Forskningen som växer fram inom ramarna är dynamisk och ständigt ny. Men för säkerhets skull inramas den i ett etiskt ramverk, som sätter tydliga gränser för vad forskarna får göra i sitt arbete.

Att detta är en överförenklad bild, står klart efter läsning av en uppslagsrik diskussion av etiska ramverk i neurovetenskapliga forskningsprojekt, som Human Brain Project. Artikeln är skriven Arleen Salles och Michele Farisco vid CRB och är publicerad i AJOB Neuroscience.

Artikeln ifrågasätter inte bara bilden av etiska ramverk som statiska gränser för dynamisk forskning. Inspirerad av tankar inom så kallad ansvarsfull forskning och innovation (RRI), ifrågasätts även bilden att forskning kan avskiljas från omgivande etik och samhälle.

Forskare tenderar att betrakta forskning som deras egen angelägenhet. Det finns dock tendenser mot alltmer samarbete inte bara över disciplingränser, utan även med intressenter såsom patienter, industri och olika former av utomvetenskaplig expertis. Dessa tendenser gör forskning till en alltmer utspridd, gemensam angelägenhet. Inte bara i efterhand i form av tillämpningar, vilket förutsätter att själva forskningsinsatsen kan avskiljas. Utan redan när forskning initieras, planeras och genomförs.

Detta kunde låta hotfullt, som om främmande makter påverkade det fria sanningssökandet. Men det kan även ligga något hoppfullt i utvecklingen. Men för att se det hoppfulla, behöver vi befria oss från bilden av etiska ramverk som statiska gränser, separata från den dynamiska forskningsutvecklingen.

Med exempel från Human Brain Project försöker Arleen Salles och Michele Farisco visa hur etiska utmaningar i neurovetenskapliga projekt inte alltid kan kontrolleras i förväg, genom deklarerade principer, värden och riktlinjer. Även det etiska arbetet är dynamiskt och kräver levande intelligent uppmärksamhet. De försöker även visa hur denna etiska uppmärksamhet når rakt in i de neurovetenskapliga frågorna, begreppen och arbetssätten.

När forskning om mänskans hjärna inte är medveten om sina egna kulturella och samhälleliga villkor, utan tar dem för givna, kan det innebära att relevanta frågor inte ställs samt att forskningsresultat inte alltid får den giltighet som man antar.

Vi har alltså goda skäl att se etiska och samhälleliga reflektioner som levande delar av neurovetenskapen, snarare än som stela ramar omkring den.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Arleen Salles & Michele Farisco (2020) Of Ethical Frameworks and Neuroethics in Big Neuroscience Projects: A View from the HBP, AJOB Neuroscience, 11:3, 167-175, DOI: 10.1080/21507740.2020.1778116

Detta inlägg på engelska

I dialog med forskare

Inspiration till ansvarsfull forskning och innovation

Vår inställning till vetenskapen förändras. Frågan är om vi längre kan tala högstämt om den i bestämd form singularis, eller ens om vetenskaper. Det tycks idag mer träffande att tala om forskningsaktiviteter som producerar nyttiga och tillämpbara kunskaper.

Vetenskapen har detroniserats, tycks det. Förr vördades den som fritt och självständigt sanningssökande. Vi bugade som inför en högre sanningsinstans. I dag kräver vi att den levererar nyttigheter och anpassar sig till samhället. Förändringen är motsägelsefull eftersom vi samtidigt vill kunna åberopa vetenskaplig expertis som högre auktoritetskälla. Ska vi böja oss för experterna eller korrigera dem om de inte levererar ”rätt kunskaper” eller ”önskvärda fakta”?

Ett sätt att aktivt hantera den riskabla förändringen är ansvarsfull forskning och innovation, RRI (Responsible Research and Innovation). Långsiktigt försöker man anpassa vetenskapen till nya samhälleliga krav. Som du hör av namnet är RRI delvis ett uttryck för samma attitydförändring. Man kunde tala om ansvarsfull detronisering av vetenskapen.

Somliga sörjer detroniseringen, andra gläds. Här vill jag bara förknippa RRI med den ändrade inställningen till vetenskap. RRI kan uppfattas som ett försök att ansvarsfullt genomdriva förändringen, som man i grunden bejakar. Den tvetydiga inställningen till vetenskaplig expertis, som nämndes ovan, visar hur viktigt det är att vi tar ansvar för människors förtroende för vad som numera alltså kallas forskning och innovation. För varför bör vi lyssna till företrädare för en sektor med så föga aktningsvärd benämning?

RRI har införts i europeisk forskning inom Horisont 2020. Flera projekt handlar specifikt om att implementera och studera RRI. Viktiga aspekter av RRI är genus och jämställdhet; publicering med öppen tillgänglighet; vetenskapsundervisning och forskningskommunikation; allmänhetens delaktighet; samt etik. Det handlar om att anpassa forskning och innovation till ett samhälle med nya krav och förhoppningar på vad som förr stolt benämndes vetenskapen.

En nyutkommen bok redovisar erfarenheter av implementering av RRI i ett antal biovetenskapliga organisationer runtom i världen. Boken är skriven inom projektet STARBIOS2, som med partners i Europa, Afrika, Syd- och Nordamerika planerat och genomfört RRI-satsningar och reflekterat över arbetsprocessen. Syftet i STARBIOS2 har varit att förändra organisationerna långsiktigt och strukturellt. Med boken vill man hjälpa läsare att själva formulera handlingsplaner och initiera strukturförändringar på de egna arbetsplatserna.

Boken beskrivs något missvisande som riktlinjer (”guidelines”). Några formulerade riktlinjer hittar du inte. Däremot hittar du något som kanske är mer hjälpsamt, nämligen självreflekterande exempel på hur man i praktiken arbetat med RRI-handlingsplaner. Du hittar konkreta förslag på hur man lyfter ansvar i forskning och utveckling. Du kan således läsa om sätt att stödja jämställdhet, utbyte med allmänhet och samhälle, öppen publicering, samt etik och forskningskommunikation. Läs och inspireras!

Avslutningsvis kan jag nämna att Etikbloggen, liksom etikverksamheten på CRB, kan betraktas som exempel på RRI. Jag hoppas återkomma längre fram med ett inlägg om forskningskommunikation.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Declich, Andrea. 2019. RRI implementation in bioscience organisations: Guidelines from the STARBIOS2 project.

Detta inlägg på engelska

Vad är hållbarhet i framtiden?