Etikett: filosofi (Sida 18 av 21)

Det bär mig emot att ständigt göra vad en modern, fri människa förväntas göra: fatta beslut, göra val. Jag föredrar att uppmärksamt invänta att läget får en sådan tydlighet att jag inte har något val. Märkligt nog upplever jag då den största friheten: så här måste livet gå vidare.

Genom att invänta nödvändigheten, ställs levandet på sin spets. Jag hamnar på ett slags gränslinje där konturerna skärps. Hade jag gjort ett tidigt medvetet val, hade jag aldrig tagit mig fram till avgörandets gränslinje. Jag hade fattat ett beslut… men fångats i min egen viljebubbla, i mitt eget fantasibygge.

Livet skulle gå vidare, men inte som det måste. Bara som jag beslutar att det går vidare. Det blir något godtyckligt i det beslutet; något godtyckligt i det levandet.

Det här kan låta bara som ett personlighetsdrag. Men jag tror att det berör ett centralt moralfilosofiskt problem. Nämligen frågan om vari det moraliska ”måstet” består. Hur kan vi ta oss ur våra privata viljor och försök att tillfredsställa olika behov, och i stället leva ”som man måste”?

Filosofen Kant försökte formulera ett formellt kriterium för detta ”måste”, det kategoriska imperativet:

• ”Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag”

Senare filosofer, som Nietzsche, uppfattade Kants imperativ som ett verbalt trick som Kant trodde skulle trolla fram moralen ur förnuftshatten. Och då är vi tillbaka i det egna viljandet: som om det moraliska ”måstet” på sin höjd kan förstås som styrkan i min vilja.

Däremellan kompromissar vi väl än idag. Vi tror att moralen bara kan bestå i att fatta beslut och göra val: etiska sådana. Ska beslut fattas och val göras, så bör de vara etiska. Men kanske finns det en annan etik också, där vi inväntar nödvändigheter på levandets gränslinjer.

Jag skulle alltså vilja omforma Kants kategoriska imperativ till ett väntandets imperativ. Tiden spelar den roll som Kant hoppades att förnuftet skulle spela. Där finns en annan frihet än det kalkylerande beslutandets och väljandets.

Pär Segerdahl

Jag hörde ett förbryllande föredrag av en framstående amerikansk sociol­­og. Föredraget handlade om den humanistiska bildningens betydelse. Vad som förbryllade var den gigantiska betydelse som denna bildning tillmättes.

Det talades nämligen som om först humanistisk bildning danade oss till människor: äkta människor. Jag trodde ju att redan barnen var människor. Men det är de tydligen inte. De är bara förstadier till det mänskliga. Först den rätta bildningen föder den egentliga människan (vilken arbetsmarknadsanpassad högskoleutbildning som helst duger inte).

Uppenbarligen förknippas människan här med ett bildningsideal; med strävanden som ska ta människan utöver de gåvor som naturen skänkt oss, och bortom de konventioner som samhället lärt oss. Och som förpassar de flesta av oss till ett förmänskligt stadium.

Jag har hört lika förbryllande evolutionspsykologiska föredrag om människans ideala strävanden; föredrag om religiositet och moral. Vad som förbryllar här är hur dessa ideala strävanden försvinner som inget annat än emotionella böjelser som naturen skänkt vår art och dess förstadier för tiotusentals, ja miljontals år sedan.

Jag trodde ju att saker och ting stod på spel här och nu, att våra ansträngningar och beslut gjorde en avgörande skillnad. Men så är det tydligen inte. I grund och botten upprepas samma gamla psykologiska manuskript för arten människa.

Här förknippas människan med en nedärvd emotionell apparat som bara mal.

Så vilken människa är vi? Bägge människorna samtidigt: ideal och naturlig i god tvärvetenskaplig samförståndsanda? Kan det förbryllande i de humanistiska och evolutionära föredragen om människans väsen upphävas genom korsbefruktning?

Jag tror snarare att vi behöver en friare överblick över drivkrafterna i dessa prestigefulla försök att fånga människan: hon som efter Guds borttynande tycks ha blivit högstatusvillebrådet för söndagshögtidliga föredrag och tevedokumentärer.

Vi ville förstå människan, men snärjde in oss i intellektuell lokalpatriotism. Ja, ville vi egentligen förstå, eller snarare imponera med den mest åtrådda jakttrofén, vilket berättar en annan, mer svidande historia om oss?

Pär Segerdahl

Kära bloggläsare, jag hoppas att ni har en avkopplande sommar! Har ni märkt att när vi kopplar av, så dagdrömmer vi mer? Jag älskar det tillståndet.

Läser vi böcker, så förlorar vi oss mer i dem under sommaren. Boken i hängmattan är något annat än boken på nattygsbordet… bredvid väckarklockan. Friheten från sysslor väcker andra skeenden inombords, som bubblar upp och syresätter oss, och allt omkring oss. Det är som om sommaren öppnade ett annat sätt att vara till. Lite som om vi blev barn på nytt.

Det brukar kallas ”att ladda batterierna”. Men i det ligger väl tanken att den egentliga människan är strängt sysselsatt och schemalagd?

De senaste veckorna har jag dagdrömt med en filosof: Martin Heidegger. Nej, jag ska inte jaga bort lättjan med utläggningar av svåra texter. Det kan jag för övrigt inte.

Detta är alltså rent dagdrömmeri, där Heidegger antar gestalten av sommarmänniskans filosof. För även hos honom finns två sätt att vara människa. Även hos honom är det ena sättet egentligt; det andra oegentligt.

Det är bara tvärtom. Sommarmänniskan, som öppnas i sysslolöshet, är den egentliga människan. Medan den strängt sysselsatta, som tar världen hon är schemalagd i för given, är den oegentliga människan. Vilket stöd för sommaren!

Heideggers egentliga människa är väsentlig för världen. Världen öppnas egentligen först genom sommarmänniskan. Som ett skeende i solgasset, där världen märkligt nog behöver människan: för att vara så där nyfött närvarande som bara då. Även världen är då som ett barn: sommarmänniskans tvilling.

Plötsligt syns en öppen horisont, inte bara uppgiften på bordet.

Men man kan dagdrömma även kritiskt. Jag tror nämligen att den tyske filosofen så att säga överdrev sommaren som den egentliga årstiden. Får jag säga det mitt i sommaren? Människan kan vara både lättjefullt öppen och frenetiskt inrutad: ingetdera är mer egentligt.

Även sommarmänniskan har ”batterier som behöver laddas”. De laddas av alla intryck, av all schemalagd verksamhet som hopar sig till en ogenomskinlig sörja… som vi till slut måste dra oss tillbaka ifrån och besinna oss på: betänka på det där somrigt öppna sättet.

Tänkaren är utan tvekan sommarmänniska. Men trots att vi behöver mer öppet tänkande bortom all inrutad verksamhet – mer fritt tänkande! – så är årstidsväxlingen nödvändig även för att tänkandet ska ha betydelse.

Tänkaren är inte den egentliga människan, men kanske är hon alltmer dold i snö?

(Intresserad av hur man hoppar över sin egen skugga? Läs The Ethics Blog.)

Pär Segerdahl

I somras försökte jag besvara frågan

• Vad är filosofi?

genom att ange det vanligaste ordet när man filosoferar: den irriterande invändningen ”Men…”. Den envisa invändningen får mig att tänka på Sokrates och hur han presenteras av Platon i ”Sokrates försvarstal”.

Platon låter nämligen Sokrates berätta om sina svårigheter att tala och agera offentligt. Han säger att han hör en inre gudomlig röst, en demon, som mitt i en replik kan hindra honom från att tala varmt för sina idéer.

I stället för att agera som en tankens entreprenör, tycks rösten mana Sokrates att i enskildhet granska sina idéer, säger han: att ställa granskande frågor.

När Sokrates beskriver demonen som hindrar honom från att tala, kan man lätt tro att Sokrates led av någon sjukdom, ungefär som man spekulerat över om Heliga Birgittas syner kan förklaras av epilepsi (det finns de som menar att Sokrates var epileptiker).

Jag vågar föreslå en annan tolkning: Sokrates demon är den hyperuppriktiga röst som filosofer utmanas av, som ständigt kommer med invändningar – ”Men…”.

Den tankeaktivitet som ordet ”Men…” driver fram är inte monologisk, utan blir av naturliga skäl en dialog med sig själv: en självgranskning där man försöker hantera demonens oändligt varierande invändningar – en dialektik.

Man blir inte filosof om man inte är beredd att plåga sig själv med invändningar; om man inte, som Nietzsche skrev, har modet att utföra en attack på sina egna övertygelser.

I Platons dialoger granskar Sokrates sina egna och andras idéer. En möjlighet i mitt tolkningsförslag är att rösten som Platon framställer som Sokrates, kanske inte alltid är Sokrates själv, utan snarare hans demon som envist attackerar till synes riktiga idéer.

Sokrates frågar på ett maniskt sätt; ja som om han vore besatt en filosofisk demon.

Det finns i så fall ingen anledning att spekulera över hur Sokrates demon lät inuti hans skalle. Jag vågar nämligen hävda att Platon släppte lös demonen, i dialog efter dialog.

Lägg märke till vilken unik verksamhet filosofi är, hur den skiljer sig från vad vi förväntar oss av en offentlig debatt. Åsiktsdebatt är just den verksamhet som Sokrates demon hindrade honom från att delta i: att ställa sig upp som sina egna idéers advokat, och framföra dem som sanningar.

Filosofi är självkritik och därmed även samtidskritik. Glöm inte möjligheten av denna högre uppriktighet, som inte bara modigt står för sina idéer, utan som framförallt har modet att attackera dem.

Om sofister är sina egna advokater, så är filosofer är sina egna demoner.

Pär Segerdahl