Etikett: filosofi (Sida 16 av 20)

Om ett enda ord kunde sammanfatta allt som rör och upprör människor, så vore det: normativitet.

Så fort vi rörs eller upprörs av någons frisyr, av något politiskt partiprogram, eller av hur forskare behandlat forskningsdeltagare, så ägnar vi oss åt någon form av normativ aktivitet.

Tänk på allt vi dagligen säger eller hör sägas:

• – Det ser snyggare ut om du kammar bakåt
• – Betalar du fortfarande med kontanter?
• – Kommer du först nu?
• – Så där behandlar man inte människor
• – Att förvägra människor abort bryter mot mänskliga rättigheter

Alla dessa normativa attityder om allt från smått till stort! Lägg sedan till alla envetna försök att uttala sig myndigt om dessa rörande och upprörande frågor: av hårstylister, av opinionsbildare, av politiker, av etiker, av påven, av sektledare, av aktivistorganisationer…

En person som rördes och upprördes just av försöken att uttala sig myndigt om allt som rör och upprör människor, var Sokrates. Är dessa förståsigpåare verkligen myndiga, eller är de bara fräcka typer som lärt sig tala med myndig stämma?

Han vandrade runt i Aten och prövade ungtupparnas anspråk på att veta vad som är rätt och riktigt, äkta och sant. Utfrågningarna slutade ofta i att man tvingades erkänna att man inget visste: varken ungtuppen eller Sokrates själv.

Sokrates utfrågningar framstår som en serie misslyckanden. Ingen vet inte vad de tror sig veta. De vet inte ens vad kunskap är!

Men för Sokrates är varje misslyckande en framgång. Han har omvänt en annan dödlig och fått den att vända sig mot… ur-normativiteten: idéernas myndighet som evig standard för allt som är. Ingen dödlig har normativ auktoritet, bara normerna själva. Du måste söka efter dem, inte följa vältalande opinonsbildare. Du måste orientera dig mot det normativa som sådant, mot de eviga urförebilderna, mot det absolut perfekta.

Sokrates var febrigt attraherad av denna dröm om ren normativitet. Han kallade drömmen ”kärlek till visdom”: filosofi. Men för att drömmen ska vara mer än feberyra, måste drömmen vara verklig och verkligheten en dröm. En annan sida av Sokrates samtalskonst var därför en serie myter, liknelser och berättelser, som antydde en mer verklig värld bortom denna: en sfär av rena normer, alla tings yttersta standard.

En sådan berättelse handlade om en slavpojke som, trots att han var obildad, kunde fås att ”se” en sanning i geometrin. Hur var det möjligt? Naturligtvis för att slavpojkens odödliga själ skådat geometrins normer innan han föddes bland de dödliga! Återerinring av en ursprunglig normativ myndighet, mer verklig än alla dödligas anspråksfullhet, gjorde det möjligt för slaven att ”se”.

Något liknande sker, antydde Sokrates, varje gång vi ser ”en vacker byggnad” eller ”en modig soldat”. Något mer verkligt och ursprungligt än huset och soldaten – skönhetens, modets, byggnadens och soldatens rena normer – skiner igenom och låter oss se vad vi naivt tar för givet som verkligheten.

Den sanna verkligheten – normerna – genomlyser allt med sitt eviga idealsken och låter oss se den vackra byggnaden eller den modiga soldaten (om de liknar sina normer).

Alldagliga normativa verksamheter – som vi ägnar oss åt när vi rörs och upprörs – sublimeras här (enligt min mening) av Sokrates, som bakomliggande ”ren” normativitet som tillåter oss att uppfatta allt som engagerar oss. Ett klart fall av normfeber.

Men om normativitet kan sammanfatta allt som engagerar oss, så är det kanske inte konstigt om vi lätt yrar om normativitet.

Frågan är: Yrar vi än idag, när normteoretiker ”ser” normativitet genomsyra alla mänskliga aktiviteter, snarare än förknippar normativitet med just de specifika aktiviteter som vi faktiskt ägnar oss åt, när vi rörs och upprörs?

Pär Segerdahl

Litteraturvetare tror inte att de blivit romanförfattare eller poeter för att de studerat sådana författare och sådan litteratur. De vet vad de blev: de blev forskare som lärt sig att producera vissa typer av kommentarer till litterära verk. Skillnaden mellan arbetena de producerar och arbetena de studerar är uppenbar och oftast omöjlig att förbise.

I filosofin är skillnaden inte lika uppenbar. Människor som studerar filosofiska författare, texter, idéer och begrepp, och som tar doktorsexamen i filosofi, brukar kalla sig filosofer.

De kunde också, ofta mer korrekt, kalla sig filosofivetare som lärt sig att producera vissa typer av kommentarer till filosofiska författare, texter, idéer och begrepp.

Har filosofin ätits upp av studiet av den? Det verkar finnas en tro att filosofin existerar i det lärda formatet av kommentarer till filosofiska författare, texter, idéer och begrepp, och att filosofin frodas och utvecklas genom utvecklingen av sådana kommentarer.

Ett problem med denna ”fasadkonception” av filosofin är att de betydande tänkarna i historien, som legitimerar studiet av filosofi, aldrig producerade den typen av lärd litteratur när de själva filosoferade.

Ett ännu större problem är att om du idag vill filosofera och tänka själv, som de gjorde, så kommer ditt arbete att anses ”mindre filosofiskt” eller ”sakna filosofiskt intressanta tankar”, eftersom det inte är skrivet på det lärda formatet av kommentarer till kanoniserade författare, texter, idéer och begrepp.

Tack gode Gud för att litteraturen inte lika lätt låter sig ätas upp av studiet av den. Ingen skulle kalla en roman ”olitterär” för att den inte producerats enligt normerna för litteraturvetenskapligt arbete.

Pär Segerdahl

Varifrån kommer idén att moraliska överväganden bygger på etiska principer? Idén får våra sätt att tala om livets angelägenheter att likna överläggningar mellan stater vid förhandlingsbordet, där man hänvisar till diverse högtidliga deklarationer:

1. ”Enligt principen om lyckliga konsekvenser bör du här ljuga; sanningen skulle skada många”.
2. ”Enligt principen om att alltid tala sanning är det rätta att berätta; även om många kommer till skada”.

Så talar vi inte, utan kanske:

1. ”Det bär mig emot att ljuga, men jag måste, annars skadas många”.
2. ”Det är hemskt att många kommer att lida, men sanningen måste fram”.

Så som vi faktiskt talar, utan att hänvisa till principer, bär vi själva ansvaret för hur vi agerar. Såväl att ljuga som att tala sanning är en börda, även när vi anser att vi gör ”det rätta”. Men om moraliska överväganden bygger på principer för det rätta, finns inget ansvar att bära. Vi hänvisar till principerna!

Principerna ger oss rätten att ljuga, eller tala sanning, och vi kan gå genom livet med ett självgott leende. Men varifrån kommer idén om moraliska principer?

Mitt svar: Genom behovet att intellektuellt och socialt kontrollera hur vi talar om viktiga saker i det offentliga rummet.

Såsom indiska grammatiker formulerade regler för det rätta uttalet av heliga ord, formulerar etiker principer för moraliska resonemang. Enligt den första principen resonerar den första personen moraliskt rätt; den andra fel. Enligt den andra principen placeras bockarna och stjärnorna tvärtom.

Men ingen skulle ens drömma om att formulera dessa principer, om vi inte redan talade som vi gör om viktiga saker. Principerna är sekunda varor, rekonstruktioner, byggnadsställningar på det levande livet, som i efterhand fyller en social kontrollfunktion.

Principerna spelar alltså en roll i det offentliga rummet, liksom grammatiska regler som kodifierar hur man skriver och talar rätt. Vi kommer överens om vilka principer som ska gälla vid offentliga förhandlingar.

Problemet är att principerna sirligt utläggs som moralens allmänna väsen och grundval, i imposanta verk som vördas som intellektuella biblar.

Sanningen måste fram: det är tvärtom. Principerna är hjälpkonstruktioner som kodifierar hur vi själva redan bär orden och ansvaret. Låt inte principernas funktion i offentliga rum dölja detta.

Pär Segerdahl

Vad gör tänkare när de tänker, undrade jag förra veckan. Det finns ju forskare som studerar världen, som tittar efter hur det ligger till med saker och ting. Tänkare forskar inte på detta vis, utan de bara tänker sina tankar. Vad ska vi med de tankarna till?

Om tankarna är upplysande, måste de väl handla om verkliga förhållanden? Och om tankarna handlar om verkliga förhållanden, måste väl tänkarna studera förhållandena empiriskt innan de uttalar sig om dem? Är inte det elementärt? Och då är de inga tänkare, utan forskare.

Jo, det är klart man tittar efter i kylskåpet innan man säger att det finns mjölk till middagen!

Men forskning liknar i praktiken sällan att öppna ett skåp och titta efter. Albert Einstein började sitt arbete kring relativitet genom att erkänna att han inte visste hur man ser om två händelser är samtidiga!

De flesta anser nog att de lätt ser om två händelser är samtidiga. Lika lätt som de öppnar kylskåpet och ser om det finns mjölk. Men hur gör man om händelserna inträffar på två planeter på så stort avstånd från varandra, att man inte kan lägga klockor bredvid varandra och synkronisera dem?

Om klockorna på planeterna inte kan synkroniseras, så kan vi inte jämföra tidsrapporter från planeterna. Så länge vi inte konstruerat en metod för att synkronisera avlägsna klockor, vet vi inte vad det betyder att säga händelser på planeterna är samtidiga.

Vi måste så att säga konstruera skåpet, och sättet att titta in i det, innan vi kan ”se efter” om händelser på planeterna är samtidiga.

Hur kom Einstein fram till detta problem? Genom empiriska studier av hur människor förstår ordet ”samtidighet”?

Nej, ingen enkätstudie gav Einstein empirisk evidens för att vi inte förstår vad samtidighet betyder. Det var han själv som tänkte att han inte förstod vad samtidighet betyder. Inte förrän det finns ett konkret förslag på hur man synkroniserar avlägsna klockor.

Dessa tankar banade vägen för relativitetsteorin.

Exemplet med relativitetsteorin kan förefalla extremt. Men faktum är att även enkätstudier och psykologiska experiment är omgärdade av outtalade antaganden som inte alltid är helt genomtänkta.

Tänker man efter, som Einstein tänkte efter, är det inte alltid klart ens vad en enkät eller ett psykologiskt experiment egentligen säger om förhållanden i världen.

Tankar kan alltså vara upplysande på ett annat sätt än forskningsresultat är upplysande. Tankar uttalar sig kanske inte om förhållanden i världen, men de kan behövas för att vi klart ska kunna se och forska och tala om världen.

Pär Segerdahl