Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: etiska principer

AI-etiken förlorar sin betydelse utan etikforskning

läkare vid dator
3 november, 2026 / / 1 kommentar

Det finns ett stort behov av etik gällande utveckling, implementering och användning av artificiell intelligens – ett behov AI-etik. En sådan etik utformas vanligen i termer av vissa etiska principer, såsom rättvisa, transparens och ansvarsskyldighet.

Att identifiera relevanta principer är ett första steg på vägen mot en välfungerande AI-etik. Men vad betyder abstrakta begrepp som ”rättvisa” i de konkreta sammanhang där människor lever, arbetar och använder AI? Om etiska principer ska göra verklig skillnad och inte bara skapa en etisk gloria runt tekniken måste de knytas närmare till de praktiska sammanhangen. Men var hittar vi AI-etikens sammanhang?

Kan AI-etikens sammanhang identifieras med egenskaper hos AI-tekniken – till exempel det faktum att AI-system tränas på data? Handlar AI-rättvisa om att AI-system ska tränas opartiskt så att vissa grupper inte missgynnas? Handlar AI-transparens om öppenhet gällande hur AI-system tränas och fungerar? Handlar AI-ansvarsskyldighet om tydlighet om vem som har ansvar för fel som uppkommer? Handlar AI-etik om dessa sidor av tekniken?

Givetvis kan AI-etik sägas handla om sådana sidor av tekniken – men AI-etikens sammanhang kan faktiskt inte avgränsas. AI-system utvecklas på bred front för otaliga tillämpningsområden: inom hälso- och sjukvård, utbildning, läkemedelsutveckling, finans- och bankverksamhet, inom handel och transport och mycket mer. De etiska problemen på dessa olikartade områden tenderar att vara unika och oväntade. AI-etiken måste följa med och anpassas till varje nytt användningsområde. Men inte ens hälso- och sjukvården är ett enda avgränsat användningsområde, för det finns många olika användningar av AI bara inom vården, och fler är på gång. Tekniken tycks vara närmast gränslöst tillämpbar och är därigenom omvälvande. Därför saknar AI-etiken ett givet sammanhang.

Vidare är principefterlevnad inte etiskt tillräckligt. Att implementera ett AI-system på ett visst område kan vara oetiskt även om systemet tillfredsställer AI-etikens centrala principer – för tillämpningen kan ändå ha oacceptabla konsekvenser på området. Kanske för skolbarns förmåga att läsa, skriva och tänka själva, om det handlar om en pedagogisk AI-tillämpning. Det finns alltså en klyfta mellan AI-etikens centrala principer och de sammanhang där tekniken tillämpas – konkreta sammanhang som alstrar oväntade utmaningar som behöver hanteras etiskt genomtänkt.

Detta ger upphov till en enormt viktig fråga. Hur får vi AI-etiken att hålla jämna steg med tillämpningarna? Frågan diskuteras i en artikel av Jennifer Viberg Johansson och Jessica Nihlén Fahlquist, publicerad i tidskriften AI and Ethics. Man skulle kunna tro att författarna förenklar frågan genom att avgränsa den till AI-etik tillämpad inom hälso- och sjukvården. Men som sagt utgör inte ens vården ett avgränsat användningsområde av AI. AI-etiken har inget givet sammanhang – inte ens inom vården. Frågan om hur AI-etiken håller jämna steg med AI-tillämpningarna är således lika stor och utmanande inom vården som överallt i samhället. Hur besvarar författarna den viktiga frågan?

Det svar som Jennifer Viberg Johansson och Jessica Nihlén Fahlquist ger kan överraska den som tror att etik huvudsakligen består av principer som sedan ska följas i praktiken – där etiker agerar som experter som kan rabbla sådana principer i sömnen. Etik är faktiskt inte minst en fortlöpande forskningsaktivitet som ständigt uppdaterar etiska principer och begrepp i relation till aktuella sammanhang. Det är genom sådan etikforskning som AI-etiken kan hålla jämna steg med de många olikartade AI-tillämpningarna. Genom att samordna empiriska studier av sammanhangen kring aktuella AI-tillämpningar med normativ etisk analys, blir det möjligt att identifiera och hantera de reella etiska utmaningar som alstras i dessa sammanhang.

Kort sagt: Utan fortlöpande etikforskning är AI-etiken blind och handfallen inför de etiska utmaningar som AI-utvecklingen ställer oss inför.

Läs författarnas resonemang om hur AI-etiken kan följa tillämpningarna av tekniken genom att samordna empiriska studier med normativ analys: Why applied AI ethics in healthcare requires the integration of empirical inquiry and normative ethical analysis.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Viberg Johansson, J., Nihlén Fahlquist, J. Why applied AI ethics in healthcare requires the integration of empirical inquiry and normative ethical analysis. AI Ethics 6, 533 (2026). https://doi.org/10.1007/s43681-026-01370-2

Detta inlägg på engelska

Varumärkta psykoterapier

Fåtöljer. Bild av Ron Lach från Pexels
7 februari, 2023 / / 1 kommentar

Idag vill jag rekommendera ett inlägg på den engelska versionen av denna blogg. Inlägget är skrivet av Sylvia Martin, som praktiserat som psykoterapeut i Frankrike och är specialiserad inom kognitiv beteendeterapi (KBT). Idag arbetar hon som forskare vid CRB.

I inlägget reflekterar Sylvia Martin kring floran av ”varumärkta” psykoterapier, såsom dialektisk beteendeterapi (DBT), överföringsfokuserad terapi (TFT) och schemafokuserad terapi (SFT), för att bara nämna tre. Dessa namn (och förkortningar) ger naturligtvis en viss struktur, skriver hon, som kan hjälpa patienter och kolleger att förstå vad som sker i terapin. Men samtidigt finns risken att vi skapar en förvirrande jargong av förkortningar. Redan idén att psykoterapier kan bli varumärkta skulle kunna förskjuta fokus från vårdens värden till ekonomiska intressen. Samt från det personliga mötet till behandlingsmanualen.

Sylvia Martin skriver utifrån sin erfarenhet som psykoterapeut och utvecklare av en egen form av KBT-terapi (med den långa förkortningen ECCCLORE). Hon skriver om fördelar med att namnge terapiformen, men samtidigt om utmaningen att inte alienera eller stigmatisera patienter. Namnet på terapin valde hon att skapa i samråd med den första patientgruppen. Sylvia Martin beskriver även utmaningen att skydda behandlingsstrukturen och samtidigt uppmuntra andra terapeuter att utveckla och förbättra den utifrån egna erfarenheter.

Ta del av Sylvia Martins reflektioner här: The branding of psychotherapy and responsible practice.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

I dialog med patienter

När etiska principer skapar moraliska hallucinationer

20 februari, 2013 / / Inga kommentarer

I förra veckan skrev jag på The Ethics Blog om oväntade fynd. När forskare analyserar biologiska prover från människor för att studera hur arv och miljö samspelar vid sjukdom, kan de råka upptäcka genetiska variationer hos enskilda deltagare som kan vara relevanta för deras framtida hälsa. En aktuell etikfråga är om deltagarna bör informeras om dessa oväntade fynd.

Artikeln jag kommenterade förra veckan tog ytterligare ett steg och frågade:

  • Om vi antar att forskare är skyldiga att informera deltagare om oväntade genetiska fynd, har de en skyldighet att även aktivt leta sådana fynd?

Med andra ord: Har genomikforskarna en skyldighet att inte bara vara forskare, utan även fungera som ett slags läkare som utför genetiska hälsoundersökningar?

Joanna Forsberg hade en mycket träffande kommentar till inlägget. Förutom att det låter märkligt att ”leta efter oväntade fynd”, så framhöll hon att inte ens läkare har någon skyldighet att göra de vårdinsatser som här diskuteras.

Inom vården undviker man oväntade fynd genom att bara göra de tester som det finns kliniska skäl att genomföra, framhåller Joanna. Någon plikt att använda all tillgänglig teknik på sjukhuset för att totalskanna en patient som sökt för ledvärk, för att se om hen kanske dessutom har ett antal oväntade åkommor och sjukdomsrisker, finns inte.

Så hur i herrans namn kan den forskningsetiska debatten ha nått därhän att man diskuterar om forskare har skyldigheter att ge mer vård än vården själv?

Joanna och jag diskuterade detta i kommentarfältet utan att finna något riktigt tillfredsställande svar. Men jag gissar att professionaliseringen av etiken bidrar. Det har blivit en yrkesskyldighet att tillämpa etiska principer på medicinsk forskning. Detta fungerar hjälpligt så länge det går att identifiera drag i verkligheten som gör principerna tillämpbara:

– Vill man tillämpa principer om att göra gott, att inte skada, eller att kompensera för uppoffringar och risker, så är det väsentligt att går att identifiera sådant som faktiskt gör gott, som faktiskt skadar eller som faktiskt utgör en uppoffring eller en risk.

Problemet är att när det handlar om biobanksforskning och genetisk riskinformation, så är det i dagsläget oerhört svårt att veta om de oväntade fynd man kan göra om deltagare gör gott eller skadar (t.ex. genom att oroa i onödan). Det är oklart vilka risker forskningsdeltagare egentligen tar eller vilka uppoffringar de gör, liksom vilken relation forskare och deltagare har, när forskarna inte arbetar med deltagarna själva, utan bara med deras prover.

Frestelsen är då stor att leta med ljus och lykta efter drag i verkligheten som gör principerna tillämpbara. Kan man i dunklet ana något ”gott” för forskningsdeltagarna? Kan man ana ”risker” eller ”uppoffringar” som detta ”goda” eventuellt kunde ”kompensera”?

De etiska principerna börjar plötsligt styra verklighetsbeskrivningen och orsakar lätt moraliska hallucinationer. Risken att etiken i dessa fall gör alltför oväntade upptäckter av skyldigheter blixtbelystes av Joannas träffande kommentar.

Pär Segerdahl

Vi diskuterar aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se