Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Etikett: dödshjälp

Att glida utmed ett sluttande plan

11 april, 2017 / / 1 kommentar

Pär SegerdahlI debatter om dödshjälp, abort eller embryonal stamcellsforskning förekommer ofta resonemang i termer av det sluttande planet. Här är ett exempel på ett sådant resonemang:

Om vi tillåter läkarassisterat självmord i livets slutskede, så förskjuts moralen i sjukvården i farlig riktning. Snart kan läkarassisterat självmord komma att praktiseras även på människor som inte är i livets slutskede och som inte begär det. Även om det inte går så långt, så kommer allmänhetens förtroende för sjukvården att urholkas. Därför måste läkarassisterat självmord i livets slutskede förbjudas.

Att resonera om framtiden är viktigt. Vi behöver bedöma konsekvenser av att tillåta nya praktiker. Men hur bedömer vi framtiden på ett trovärdigt sätt?

I en artikel i Medicine, Health Care, and Philosophy menar Gert Helgesson, Niels Lynøe och Niklas Juth att många resonemang i termer av det sluttande planet inte är empiriskt underbyggda, utan bygger på värdemässiga faktaantaganden. Den som anser att alla former av dödshjälp är absolut fel, anser att läkarassisterat självmord i livets slutskede är ett fatalt steg i farlig riktning. Därför antar man att steget kan följas av fler steg i samma farliga riktning. Slår man in på fel väg, hamnar man ju allt längre fel. Det tycks ofrånkomligt att första steget följs av andra steget…

Problemet är bara att detta siande av framtiden bygger på den ursprungliga moraliska tolkningen. Den som inte är övertygad om fataliteten i det ”första” steget, har inte samma böjelse att se det just som ett ”första steg” med en inneboende tendens att leda till ”nästa steg” och slutligen till katastrofen.

Att resonera i termer av sluttande plan kan ibland upplevas som om man själv befann sig på ett sluttande plan. Ens tankar glider skräckfyllda iväg mot stupet. Kanske innehåller artikeln av Helgesson, Lynøe och Juth en analys av detta fenomen. Det sluttande planet har blivit ett cirkelresonemang, där siandet av katastrofala följdverkningar styrs av den moraliska tolkning som man försvarar med hänvisning till det sluttande planet.

Att resonera i termer av sluttande plan är inte fel i sig. Ibland befinner sig utvecklingen på ett sluttande plan. Men det är en resonemangsform som fordrar försiktighet, för ibland är det de egna tankarna som glider iväg utmed ett sluttande plan.

Och det kan få konsekvenser.

Pär Segerdahl

Helgesson, G., Lynøe, N., Juth, N. 2017. Value-impregnated factual claims and slippery-slope arguments. Medicine, Health Care, and Philosophy 20: 147-150.

Detta inlägg på engelska

Vi tolkar framtiden - etikbloggen

Jag respekterar inte ditt beslut, för jag vill stödja din autonomi

26 november, 2013 / / Inga kommentarer

Ibland blir viktiga ord totalitära. De börjar med att säga något angeläget, så vi lyssnar uppmärksamt. Men efterhand blir uppmärksamheten så ingrodd i själva orden, att de blir måttstocken på vad som är viktigt i mänskligt liv.

Ett ord som genomgått en sådan process är ordet autonomi. Det började med att säga något angeläget. Nämligen att patienter och forskningsdeltagare måste behandlas med respekt. De har rätt få veta vad som är i görningen, och att själva bestämma om de vill genomgå en viss behandling eller delta i ett visst experiment.

Patienter och forskningsdeltagare har rätt till denna fullt begripliga autonomi.

Men allteftersom ordet användes för att säga denna angelägenhet, började alltmer kretsa kring ordet. Om patienter har rätt till ”autonomi”, måste väl autonomi vara ett värdefullt drag hos människan, som kan stödjas så att vi får ännu mer av detta värde?

Kanske är autonomi till och med den värdefullaste sidan hos människan: vårt utmärkande drag när vi är i vårt bästa, sundaste, mest förnuftiga tillstånd?

Från att ha varit en begriplig rättighet, började autonomi framstå som en superviktighet att ständigt söka efter, som efter en helig graal.

Frågan dök upp: Bör vi inskränka människors frihet att fatta egna beslut, om besluten hotar deras framtida autonomi?

Utan tvekan går vi ibland emot människors beslut: för deras skull. Vad jag skriver om idag, är tendensen att ersätta ”för deras skull” med ”för den framtida autonomins skull”.

En ny artikel tar upp problematiken. Du hittar den genom länken nedan:

Artikeln är skriven av Manne Sjöstrand, Stefan Eriksson, Niklas Juth och Gert Helgesson. De diskuterar kritiskt idén om en paternalistisk policy att begränsa människors frihet för att stödja deras framtida autonomi.

De väljer att argumentera på motståndarens planhalva. De utgår alltså från tolkningen av autonomi som något superviktigt, och försöker sedan visa att en sådan policy blir självupphävande. Framtida autonomi kommer snarare att hotas av en sådan policy, ungefär som proletariatets diktatur aldrig befriade människor, utan låste dem vid en totalitär ordning.

Artikeln är välskriven och välargumenterad, och borde få alla som förhäxats av ordet autonomi att ta intryck och se över sina anspråk.

Även om artikeln inte avförtrollar autonomibegreppet genom den filosofiska humor som jag beskrev i ett tidigare blogginlägg, så slog det mig hur tragikomiskt det låter att säga att det yttersta skälet till att sjukvårdspersonal inte bör respektera en patients vilja att få hjälp att dö är… att dödshjälp skulle förstöra patientens autonomi.

Pär Segerdahl

Kommer med lästips - Etikbloggen

Läkare invänder mot organiserad dödshjälp

7 juni, 2012 / / Inga kommentarer

Nyligen krävde tyska läkarförbundet ett förbud mot organiserad dödshjälp. Man stödde även ett regeringsförslag att göra marknadsföring av självmord brottsligt.

Ungefär samtidigt publicerade Iona Heath två invändningar mot dödshjälp. Detta i tidskriften British Medical Journal.

En av hennes invändningar är att det inte går att formulera en tillåtande lag som samtidigt skyddar sårbara personer. Människor fattar inte alltid självständiga beslut. Vi påverkas mer eller mindre av varandra. En sjuk person med stort vårdbehov kan fås att känna att hon, för att inte bli en börda för anhöriga, bör begära dödshjälp, skriver Heath.

Och vad händer om en ond regim får makten i ett samhälle som tillåter aktiv dödshjälp?

Heaths andra invändning är att medicinen återigen föreslår en teknisk lösning på ett livsproblem. Varför ”återigen”? Hon tänker på det rutinmässiga bruket av livsuppehållande åtgärder, när läkarna egentligen kanske borde ta upp frågan om att avsluta behandlingen och acceptera dödens realitet.

”Det har blivit allt tydligare att medicinen inte vet när den ska sluta”, skriver hon.

Heaths tanke är att när läkare väjer inför döendes existentiella lidande, och i stället överanvänder högteknologiska livsuppehållande åtgärder, finns risken att patienter, av rädsla och misstro inför en vård som bara förlänger lidandet, börjar önska dödshjälp.

Vi hamnar i en sorts teknologisk kapprustning i dödens närhet, tycks hon mena, där livsuppehållande och dödande arsenaler riktas mot varandra.

Iona Heaths artikel är ett genomtänkt ställningstagande. Oberoende av om man håller med henne eller inte, så har hon, vågar jag säga, en bestående poäng. Även den mest avancerade medicinska vård har gränser. Vård i livets gränstrakter behöver ta steget att tala liv och död.

”Vi vill alltid ingjuta hopp om bot genom aktiv behandling, i stället för att ta upp frågan om att övergå till behandling i livets slutskede”, säger Tove Godskesen, doktorand vid CRB och sjuksköterska.

Vården har inte bara ekonomiska och tekniska gränser. Den har även existentiella gränser som vi behöver besinna oss på.

Pär Segerdahl

svåra frågor - Etikbloggen

Etik vid universitetet – vad är det?

26 januari, 2012 / / Inga kommentarer

Etikforskning kan vitalisera växelspelet mellan fakta och värderingar.

Hur kan man forska om etik? Finns det vetenskapliga svar på moraliska frågor? Hur ska samhället och människorna förhålla sig till etikforskning? Ska de böja sig som inför nya forskningsrön:

  • ”Intressant, nu har etikforskarna bevisat att det är rätt att odla stamceller från mänskliga embryon”?

Nej, det vore komiskt att ge etikforskningen den auktoriteten. Men något slags auktoritet måste den väl ha, om den ska höra hemma vid universitetet. – Vilken?

Någon skulle kanske säga att etik handlar om våra värderingar. Därför kan vetenskaplig etikforskning enbart kartlägga människors värderingar. Men den kan inte ge oss skäl att ändra våra värderingar.

Jag är inte säker på det. Jag tror att etikforskning kan ge oss skäl att ändra vår etik. Men då menar jag inte på det där komiska sättet, att etikforskare ”bevisar” vad som är rätt och fel.

Varför tror jag att etikforskning kan ge oss skäl att ändra våra etiska uppfattningar? Därför att etik inte handlar om ”rena” värderingar. Etiska övertygelser är inte frikopplade från fakta. Vår etik är inte frikopplad från vår värld.

Anta till exempel att jag ansåg att dödshjälp är en viktig rättighet. Människor ska slippa lida sin sista tid. Jag ser för min inre syn hur miljoner döende lider i onödan.

Sedan visar en forskningsstudie (tänker vi oss) att vården i livets slutskede är så bra, med så effektiv smärtlindring, att inte ens människor som är döende i cancer, eller muskelsjukdomen ALS, brukar uttrycka önskemål om dödshjälp. Studien visar att friska är mer positiva till dödshjälp än de som faktiskt är döende i svåra sjukdomar.

– Det hade jag inte väntat mig!

Jag kunde givetvis behålla min övertygelse, även om jag tog del av sådana rön. Men det är svårt att påstå att sådana forskningsreslutat vore etiskt irrelevanta. Jag kunde mycket väl ändra min etiska övertygelse, om jag läste en sådan studie.

Fakta och etik går hand i hand. Ingen av dem har järnhand. Båda är känsliga för varandra. Det betyder också att de förändras tillsammans.

Detta att fakta och värde går hand i hand öppnar enligt min mening upp för etikforskning som kan påverka vår etik. Det öppnar upp för en akademisk genomlysning av viktiga etiska frågor. En genomlysning med viss auktoritet, även om den inte är av den där komiskt bevisande arten.

Bioetiker kan ägna sig åt empirisk etik. Via intervjuer och enkäter undersöks hur patienter eller vårdpersonal uppfattar exempelvis vård i livets slutskede. Här vid CRB har inte minst Anna Höglund ägnat sig åt empirisk etik. En avhandling om medicinstudenters och döende cancersjuka patienters inställning till dödshjälp lades fram förra året vid Karolinska Institutet.

Syftet med empirisk etik är att söka upp etiskt relevanta fakta. Fakta som kan ge oss skäl att ändra våra etiska uppfattningar. Fakta som vi kanske inte hade förväntat oss. Och sedan resonera om vad dessa normalt ouppmärksammade fakta kan betyda för våra etiska frågor.

Etikforskning handlar lika ofta om att ifrågasätta ”fakta” som om att ifrågasätta ”värderingar”. Kanske att svårt sjuka som inte uttrycker önskemål om dödshjälp i själva verket ger uttryck för att det är förbjudet? Hur tillförlitliga är studier som tycks visa människor är mer positiva till dödshjälp när de är friska än när de faktiskt är svårt sjuka? Kan resultaten tolkas annorlunda?

Etikforskning publiceras i vetenskapliga tidskrifter. Där utsätts den för kritisk granskning. Är fakta riktiga? Har något relevant förbisetts? Är tolkningar rimliga? Är resonemangen klara och genomtänkta.

Etikforskning är något annat än att driva sina egna personliga uppfattningar. Men också något annat än att bevisa absoluta sanningar. Den har sin egen etiska röst att lyssna till och samtala med, i en föränderlig och svåröverblickbar värld.

Pär Segerdahl

Vi tänker om bioetik : www.etikbloggen.crb.uu.se