Humoristiska och komiska tänkare

6 november, 2013

När jag läser filosofer slås jag av att somliga kan vara riktigt roliga. De har humor och jag skrattar med dem. Andra är snarare komiska i sitt krävande allvar; svåra att inte hitta på skämt om.

Humor är inte det första man förknippar filosofi med. Knappast någon läser filosofi för att få sig ett gott skratt, inte heller jag. Men när man väl filosoferar ligger skämtet förvånansvärt ofta nära.

Skämtet sätter då ofta fingret på den riktigt ömma punkten.

Filosofin kommer med extrema krav. Krav på absolut visshet, krav på fullständig allmängiltighet: krav på att ha funnit en utgångspunkt som är så ursprunglig att den inte ens hör det vanliga livet till, utan ”föregår” allt knytande av skorna och andra trivialiteter som folk sysslar med utan att reflektera.

Behovet att skämta uppstår under trycket av dessa krav.

Kontrasten mellan kraven och livet som man ändå lever blir komisk. Antingen håller man då ännu hårdare fast vid kraven och blir en komisk tänkare. Eller så blir man en humoristisk tänkare som skämtar under trycket av kraven – för att bli mänsklig igen.

Derrida drog i den andan följande vits om den absoluta utgångspunkt som Descartes menade sig finna i sitt cogito ergo sum (”jag tänker alltså är jag”):

  • ”Jag andas alltså är jag” ger i sig ingen visshet. Däremot är ”jag tänker att jag andas” alltid säkert och otvivelaktigt, även om jag misstar mig. Och därför jag härleda ”alltså är jag” från ”jag tänker att jag andas”.

”Även om jag misstar mig”: även om jag är död! Derridas skämt öppnar upp för att betvivla Descartes krav på visshet. En absolut visshet om mitt mänskliga väsen som är förenlig med att jag inte längre lever – hur kan det vara ”vad jag är”!?

Wittgenstein sa att han kunde tänka sig ett seriöst och bra filosofiskt arbete som enbart bestod av skämt. Jag kunde tänka mig att det arbetet började med Derridas skämt.

Behovet att tänka kan vara ett behov att skämta.

Pär Segerdahl

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen


Debatten om abort av nyfödda fortsätter

8 maj, 2013

Förra året publicerade en brittisk etiktidskrift en artikel av två filosofer som hävdade att samma argument som stödjer abort av foster även stödjer abort av nyfödda.

Artikeln väckte starka reaktioner och jag själv skrev ett inlägg här på Etikbloggen.

Vad är det som är så upprörande? Jag är inte så säker på att det är själva slutsatsen, att om vi tillåter abort borde vi även tillåta abort av nyfödda. De två filosoferna ansåg sig heller inte ha beslutsunderlag för några praktiska rekommendationer. De ville bara rent teoretiskt testa logiken i argumenten kring abort.

Kanske är det just detta som är upprörande, eller snarare tragikomiskt: den anda i vilken man närmar sig frågor om liv och död, nästan som en företagsledare använder årsrapporten för att testa skälen för att avsluta ett projekt som kan bli en belastning för företaget.

Nyligen publicerade samma brittiska etiktidskrift samma kritiserade artikel en gång till, nu tillsammans med två ledarartiklar och ett stort antal kommentarer från etiker (här).

Om denna andra utgivning av artikeln stödjer något, så är det väl just inställningen att brännande livsfrågor ska hanteras som en rationell företagsledare sköter sitt företag.

Ska vi tillåta abort av nyfödda? Vi får väl skjuta upp beslutet tills vi fått årsrapporten från hjärnforskarna om nyföddas tankeförmåga.

Pär Segerdahl

Vi bevakar debatten : www.etikbloggen.crb.uu.se


Läkare invänder mot organiserad dödshjälp

7 juni, 2012

Nyligen krävde tyska läkarförbundet ett förbud mot organiserad dödshjälp. Man stödde även ett regeringsförslag att göra marknadsföring av självmord brottsligt.

Ungefär samtidigt publicerade Iona Heath två invändningar mot dödshjälp. Detta i tidskriften British Medical Journal.

En av hennes invändningar är att det inte går att formulera en tillåtande lag som samtidigt skyddar sårbara personer. Människor fattar inte alltid självständiga beslut. Vi påverkas mer eller mindre av varandra. En sjuk person med stort vårdbehov kan fås att känna att hon, för att inte bli en börda för anhöriga, bör begära dödshjälp, skriver Heath.

Och vad händer om en ond regim får makten i ett samhälle som tillåter aktiv dödshjälp?

Heaths andra invändning är att medicinen återigen föreslår en teknisk lösning på ett livsproblem. Varför ”återigen”? Hon tänker på det rutinmässiga bruket av livsuppehållande åtgärder, när läkarna egentligen kanske borde ta upp frågan om att avsluta behandlingen och acceptera dödens realitet.

”Det har blivit allt tydligare att medicinen inte vet när den ska sluta”, skriver hon.

Heaths tanke är att när läkare väjer inför döendes existentiella lidande, och i stället överanvänder högteknologiska livsuppehållande åtgärder, finns risken att patienter, av rädsla och misstro inför en vård som bara förlänger lidandet, börjar önska dödshjälp.

Vi hamnar i en sorts teknologisk kapprustning i dödens närhet, tycks hon mena, där livsuppehållande och dödande arsenaler riktas mot varandra.

Iona Heaths artikel är ett genomtänkt ställningstagande. Oberoende av om man håller med henne eller inte, så har hon, vågar jag säga, en bestående poäng. Även den mest avancerade medicinska vård har gränser. Vård i livets gränstrakter behöver ta steget att tala liv och död.

”Vi vill alltid ingjuta hopp om bot genom aktiv behandling, i stället för att ta upp frågan om att övergå till behandling i livets slutskede”, säger Tove Godskesen, doktorand vid CRB och sjuksköterska.

Vården har inte bara ekonomiska och tekniska gränser. Den har även existentiella gränser som vi behöver besinna oss på.

Pär Segerdahl

svåra frågor - Etikbloggen


Abort av nyfödda som logisk skalövning

13 mars, 2012

Jag har funderat mer kring hur man bör reagera när filosofer argumenterar för ”after-birth abortion”. Läs på The Ethics Blog.

Pär Segerdahl

Frågar efter den samtida etiken - Etikbloggen


Etikens röster

8 november, 2011

Det är väl rimligt om jag på en etikblogg funderar lite över vad etik är!

Om jag skulle förklara ordet ”etik” och fick använda bara en mening, skulle jag kanske säga att etik är ett annat ord för ”de viktigaste frågorna i livet”. Frågor som håller oss vakna om nätterna brukar vara etiska. Var jag feg när jag…? Är det min uppgift att…? Är jag självisk om jag inte…? Är det rätt att…?

När vi (efter sömnlösa nätter) finner svaren på sådana ”superangelägna” frågor, repar vi mod och talar plötsligt som gudar, som om vi såg det rätta och kunde informera människorna. Snart gör vi tyvärr en nedslående upptäckt. Andra invänder med samma myndiga stämma! Förvirrade av den oväntade upptäckten återgår vi till ett blygsamt, ”Enligt min mening”. Bara för att nästa dag tala som sanningsskådande gudar igen!

Filosofer har i årtusenden upplevt den växlande moraliska rösten som pinsam. Vi talar ju som om vi var i målbrottet, än myndigt, än barnsligt. Rationalister (som Platon och Kant) tog fasta på den myndiga rösten. Om vi får fatt på förnuftet, så får den myndiga stämman det stabila vuxna stöd den behöver. All oenighet upplöses med rationella skäl. Relativister (som Nietzsche) tog fasta på den barnsligare rösten. Det finns ingen absolut sanning, den myndiga rösten ljuger. Det sanna är att tala utifrån sig själv.

Filosoferna har inte lyckats upphäva vårt moraliska målbrottstillstånd. Som moraliska varelser förblir vi i målbrottet, och vi borde inte skämmas över det. Jag hoppas att bloggarna här ska innehålla många målbrottsväxlingar!

– Vill du lyssna på några av etikens röster? På Urplays hemsida finner du ett panelsamtal, ”Mänskliga kvarlevor – spara eller begrava?”, arrangerat av Historiska museet. En journalist, en bioetiker (Malin Masterton från oss på CRB), en arkeolog, en tidigare diskrimineringsombudsman, och en museichef samtalar om hur vi bör hantera de mänskliga kvarlevor som fyller våra museer.

Pär Segerdahl

Vi vill ha djup : www.etikbloggen.crb.uu.se


%d bloggare gillar detta: