En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Kategori: Tänkvärt (Sida 8 av 20)

Att bli medveten om något

Pär SegerdahlDet finns många beskrivningar av företeelsen jag uppmärksammar i detta inlägg. Här är några beskrivningar: Att uppmärksamma något; att notera; att lägga märke till; att slås av; att observera; att bli klar över; att inse; att bli medveten om något.

Alla är vi med om det. Med jämna mellanrum sker det som beskrivningarna pekar mot. Vi inser något, vi blir medvetna om något. Det kan handla om elementära saker, som att slås av hur blå himlen är. Det kan handla om känsliga saker, som att bli varse (ännu en beskrivning) hur självupptagna vi är eller hur ogint vi behandlar någon.

Vad vore livet om vi inte då och då blev medvetna om livet?

Det kan också handla om mer komplexa, filosofiska insikter. Som att bli klar över vad det innebär att förlåta någon. Förlåtelse kan inte beordras, lika lite vi kan beordra någon att vara glad. Orden ”Jag förlåter dig” låter kanske som en viljemässig handling som kan beordras, men enbart några tomma ord kommer att lyda ordern. Själva förlåtelsen kommer spontant, eller inte alls. Jag utbrister ”Jag förlåter dig” när jag med lättnad märker (ännu en beskrivning) att jag förlåtit; att jag inte längre tänker oförsonliga tankar etc.

Vad vore mänskligt liv utan dessa insikter om hur vi lever? Vad vore etiken?

Lika lite som förlåtelse kan beordras, kan medvetenhet beordras. ”Inse detta!” är ingen uppmaning, utan ren och skär desperation. Medvetenheten är lika skygg som förlåtelsen. Den kommer spontant, eller inte alls. Så snart en medvetenhet beordras, avkrävs, eller förutsätts, så krymper den till påbjuden norm för tanken. Så skapas trosgemenskaper, kyrkor, eller filosofiska skolor. Där bekräftar medlemmarna varandra och talar illa om ”de andra”, de insiktslösa, som måste uteslutas.

Med tanke på hur medvetenheten vägrar lyda order, kunde man se den som något radikalt. Den tar oss bortom alla normer och trosgemenskaper! Plötsligt inser vi något som överträffar allt vi trodde oss veta. Men försöker vi plumpt meddela andra våra insikter, bevisa dem som fakta, så reducerar vi vår fria öppna klarhet till tvingande slutna normer. Vår radikala frihet är omärkbar på ytan, vi kan inte skylta med den utan att förlora den.

Om medvetenheten är fri och omöjlig att fånga som faktum, betyder det att vi måste tiga om alla skygga insikter? Nej, filosofiskt arbete försöker att med ord locka fram dem i ljuset: hos oss själva och hos andra. Genom slående exempel, betraktelser, liknelser och träffande ordvändningar, försöker vi locka fram vad som radikalt vägrar lyda order. Detta är hemligheten bakom en äkta filosofisk undersökning. Den bevisar inte utan lockar fram sanningen. Huruvida undersökningen lyckas får var och en bedöma själv. I filosofin kan ingen säga, ”Elementärt, min käre Watson”. Men många yrkestänkare drömmer om det. De drömmer om de tvingande normerna för tanken. Förnuftstro är ren och skär desperation.

Detta inlägg kan tyckas innehålla orakeluttalanden om exempelvis förlåtelse. Men meningen är inte att någon ska tro på mig eller använda inlägget som norm för tanken. Uttalandena är till sist frågor människor emellan: Ser du också dessa drag, som jag ser hos förlåtelse och medvetenhet? Annars fortsätter vi att undersöka tillsammans. För i filosofin kan vi inte framtvinga sanningen, bara locka fram den. Den kommer spontant, eller inte alls.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se

Intellektuella vanor hindrar självgranskning

Pär SegerdahlIntellektet är världsligt utåtriktat. Det försöker få ordning på fakta om världen. Även när det riktas inåt, mot vårt eget medvetande, där intellektet hör hemma, tolkar intellektet medvetandet som om det vore ett objekt i världen.

Intellektet blir aldrig medvetet om sig självt. Det expanderar alltid utåt, mot något annat.

Den kinesiske filosofen Konfucius gav en fantastisk bild av en självgranskande människa: ”Då bågskytten missar pricken på tavlan vänder han sig om och söker orsaken till sitt misslyckande hos sig själv.”

Intellektet är som en bågskytt som inte kan vända sig om. Om intellektet skulle försöka att granska sig självt, så skulle det tolka sig självt som ännu en måltavla att träffa med sina spetsiga pilar! Intellektet är oförmöget till visdom och vet inget om självkännedom. Intellektet kan bara avfyra projektiler mot världen, det kan bara expandera och erövra.

Jag skriver filosofi. Det betyder att jag alltid vänder mig om för att söka orsaken till våra misslyckanden hos oss själva. Jag skjuter sällan pil, och definitivt inte mot yttre måltavlor.

Samtidigt stöter detta inre arbete på hinder i akademiska vanor och ideal, som i hög grad är intellektuella och syftar till att få koll på fakta om världen. Jag kan exempelvis inte undersöka våra sätt att tänka, utan att belägga dessa tänkesätt genom att ange litteraturkällor som gör det troligt att tänkesätten faktiskt förekommer i världen (hos författarna x, y och z, till exempel).

Därigenom förvandlas tänkesätten till världsliga måltavlor som jag måste skjuta mot. Men jag ville ju vända mig om och söka orsaken till våra misslyckanden hos oss själva!

Vad behöver vi idag? Vi behöver något radikalt annat än bara faktakoll. Vi behöver lära oss konsten att vända oss om. Vi behöver lära oss att söka orsaken till våra misslyckanden hos oss själva. Intellektets ihärdiga skjutande av projektiler mot världen har blivit mänsklighetens mest utmärkande ovana – närmast det mänskliga tillståndet.

Tror ni att intellektet kan skjuta sig ur de kriser som dess egen skjutgladhet orsakar? Tror ni att det kan expandera sig ur de problem som dess egen expansion producerar?

Om Elon Musk tar oss till Mars, så löser han säkert alla våra problem!

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen

Förbered er på robottrams

Pär SegerdahlI takt med att datorer och robotar tar över uppgifter som hittills bara kunnat utföras av människor, som att köra bil, kommer vi antagligen att utsättas för alltfler försåtliga språkliga glidningar från teknikens prästerskap.

Idén om intelligenta datorer, om medvetna robotar, är av någon anledning ohyggligt fascinerande. Vi ser oss själva som intelligenta och medvetna varelser. Tänk om robotar också kan vara intelligenta och medvetna! Faktum är att vi redan har sett dem (nästan): på bioduken. Snart ser vi dem kanske i verkligheten också (på riktigt)!

Tänk om artefakter som vi betraktat som dött mekaniska en vacker dag får livets karaktär! Tänk om vi skapar intelligent liv! Har vi tillräckligt många utropstecken för ett sådant mirakel?

Idén om intelligent liv i superdatorer kommer ofta tillsammans med idén att det finns ett test som kan avgöra om en superdator är intelligent. Det är lite som om jag ville göra idén om evighetsmaskiner trovärdig genom att tala om ett evighetsmaskin-test, uppfunnet av en supersmart matematiker på 1600-talet. Frågan om något är en evighetsmaskin är i princip avgörbar och alltså värd att beakta! Snart driver de kanske våra intelligenta, robotstyrda bilar!

Det finns en välkänd idé om ett intelligenstest för datorer, uppfunnet av den brittiske matematikern Alan Turing. Testet antas kunna avgöra om en maskin ”har vad vi har”: intelligens. Hur funkar testet? I princip handlar det om huruvida du kan skilja en dator från en människa – eller inte kan göra det.

Men det är väl ingen konst att skilja en dator från en människa? Nej, visst! Jag glömde säga att det finns dimridåer i testet, så att du varken ser, hör, känner, smakar eller luktar något! I princip skickar du in nedskrivna frågor i dimman. Ur dimman kommer nedskrivna svar. Men vem skrev/genererade svaren? Människa eller dator? Om du inte kan skilja de datorgenererade svaren från mänskliga svar – ja, då är det säkrast att du hukar, för då lurar en intelligent superdator i dimman!

Testet är alltså anpassat till datorn, som inte kan ha ett intelligent ansiktsuttryck eller se perplex ut, och som inte kan stöna ”Åh neej, vilken dum fråga!” Testet är anpassat till ett ingenjörsbegrepp om intelligent hantering av skrivna symbolsekvenser. Att den stackars testpersonen är en människa som inte alltid är säker på ”vem” som ”genererat” det skrivna svaret, döljer allt detta.

Dessa språkliga glidningar syns ovanligt tydligt i en artikel jag stött på via en ganska smart sökmotor. Artikeln frågar om maskiner kan vara medvetna. Och den svarar: Ja, och ett nytt Turing-test kan bevisa det.

Artikeln börjar med att hänryckas av medvetandet som ”vårt obeskrivliga och gåtfulla inre liv”. Medvetandet exemplifieras sedan med virveln av sensationer som väcks inom oss när vi äntligen återser vår käresta, hör ett underbart violinsolo, eller avnjuter en makalös måltid.

Efter denna extatiska hyllning av medvetandet, börjar anpassningarna av begreppet, så att det till slut bara är ett begrepp om maskinell informationshantering. Författarna ”visar” att medvetande inte förutsätter något samspel med omgivningen. Det förutsätter inte heller minnen. Medvetande förutsätter vidare inga känslor som ilska, rädsla eller glädje. Det förutsätter varken uppmärksamhet, självreflektion, språk eller förmåga att agera i världen.

Vad blir då kvar av medvetandet, som det nyss lät så läckert att ha? Svaret i artikeln är att medvetande har att göra med ”mängden integrerad information som en organism, eller en maskin, kan generera”.

Begreppet anpassas alltså gradvis till vad som skulle bevisas. Det blir slutligen något som föga överraskande kan karaktärisera en datamaskin. Efter att vi svalt denna anpassning, är det meningen att vi i slutet av artikeln återigen ska häpna och känna hänryckning över att en maskin kan ha ”detta gåtfulla inre liv” som vi har, medvetande: ”Åh, vilket utsökt violinsolo, för att inte tala om sniglarna, åh så ljuvligt att återses så här!”

Det nya Turing-test som författarna föreställer sig är såvitt jag förstår ett slags bildidentifierings-test: Kan en dator identifiera innehållet i en bild som ”ett rån mot ett affärsbiträde”? En medveten dator ska kunna identifiera bildinnehåll lika bra som en människa. Jag gissar att tanken är att uppgiften kräver supermycket integrerad information. Inga enkla tumregler av typen man + pistol + byggnad + rädd kund = rån. Det måste handla om så himla mycket integrerad information att datorn verkligen alldeles själv fattar att det är ett rån (och inte en femåring som leker med en leksakspistol).

Tron på testet förutsätter alltså att vi svalt anpassningarna av begreppet medvetande och börjat hänryckas av superstora mängder integrerad information som: ”Vårt obeskrivliga och gåtfulla inre liv”.

Den här typen av försåtliga språkliga glidningar kommer att attrahera oss ännu mer i takt med att robottekniken utvecklas. Tänk dig en android med mimik och röst som kan uttrycka intelligens och som kan stöna inför dumma frågor. Då har vi väl en intelligent och medveten maskin!

Eller bara en bedrägligare dimridå, en vandrande interaktiv superbioduk?

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se

Att inte veta varför

Pär SegerdahlOfta vet vi inte varför vi tycker som vi gör. Vi kanske tycker om en teckning, men vi kan inte säga varför vi tycker den är bra. Vi kanske finner det obehagligt att forskare studerar mänskliga embryon som sedan förstörs, men vi kan inte säga varför vi tycker så.

Personligen finner jag det intressant att inte veta och har inget emot att tillbringa långa tider utan att kunna ange ett enda vettigt skäl. Det finns något fruktbart i det, något hemlighetsfullt lovande. Men det kan också irritera folk till vansinne. Det märkliga är att man ofta kan ange vilket idiotiskt skäl som helst för att tillfredsställa dem, bara det på ett ytligt plan låter som om man ”säger varför”. Det tillfredsställer nämligen intellektet, som överhuvudtaget inte kan begripa hur någon kan tycka något utan att ha en grund. Det påminner mig om Torssons textrad om grannens hund, ”Den skäller ofta utan rimlig grund”.

Jag skulle inte platsa i ett debattprogram på TV. Det märkliga är att där om någonstans skäller man på varandra, just genom att ange grunder: ”Din åsikt är fullständigt idiotisk, för vov-vov-vov”! – Debatter är antagligen överskattade… men varför tycker jag det?

Att omedelbart tillfredsställa intellektets krav på skäl tycks oklokt. Förutom att det binder oss vid åsikter som måste försvaras, vilket gör det svårt att ändra sig, så tvingas vi att ge prematur form åt våra tankar. De får inte tillfälle att fördjupas och överraska oss.

En kinesisk filosof sa: ”Den som tror sig veta vad han icke vet är sjuk”. Men intellektet tvingar oss att låtsas veta. Intellektet blir vansinnigt om vi inte uppvisar detta vansinne.

Att erkänna att man inte vet, och sedan ge sig tid, det är visdom.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha djup : www.etikbloggen.crb.uu.se

Stora frågor har inte små svar

Pär SegerdahlVissa frågor upplever vi som ”större” än andra frågor. Vad är det att leva, existera – snarare än inte vara till? När börjar livet och när slutar det? Vad är en människa? Har livet en mening med oss eller är det vi som ger mening åt livet?

Det här är frågor som man inte väntar sig bestämda svar på, annat än på skämt. Det är undringar som man bär med sig och då och då konfronteras med. Märkligt nog kan man märka att man har en inställning till frågorna. Kanske en annan idag än för tio år sedan. Inställningen är inget bestämt svar, ingen doktrin om verkligheten som torra undersökningar kunde stödja eller kullkasta.

Bioetiken kommer ibland nära dessa stora frågor, nämligen när forskare studerar sådant som vi förknippar med mysteriet att vi lever, existerar, är. Ett exempel är embryonal stamcellsforskning, där forskare skördar stamceller från mänskliga embryon. Till och med förespråkare av sådan forskning kan uppleva att något är mycket känsligt med embryot. Jag skulle inte leva, inte vara till, inte existera, om det inte en gång funnits ett embryo…

Embryot förknippas alltså lätt med de stora frågorna om livet. Det betyder att även bioetiken måste hantera dessa frågor. Hur gör den det?

Vanligen genom att söka mycket bestämda svar på frågorna. Lite som supersmarta advokater som äntligen tar sig an de där dunkla gamla livsfrågorna för att få lite rätsida på dem.

Vet ni till exempel när en människa börjar existera? Två bioetiker studerade frågan såväl biologiskt som filosofiskt, och gav ett bestämt svar: En människa börjar existera sexton dagar efter befruktningen.

Fel, invände andra bioetiker. Även de studerade frågan grundligt men nådde ett annat bestämt svar: Människan börjar existera i befruktningsögonblicket. Enda undantaget är tvillingar. De börjar existera senare, men mycket tidigare än sexton dagar efter befruktningen.

Bioetikerna jag talar om här är mäkta stolta över att kunna ge bestämda svar på en så stor fråga om mänsklig existens. Men om stora frågor inte har små svar, annat än på skämt, så har man väl levererat svaret till priset av att förlora frågan?

Den fråga jag själv arbetar med just nu är hur bioetiken undviker att förlora frågorna som vi upplever som ”större” än andra frågor.

Pär Segerdahl

Smith, B. & Brogaard, B. 2003. Sixteen days. Journal of Medicine and Philosophy 28: 45-78.

Damschen, G., Gómez-Lobo, A. & Schönecker, D. 2006. Sixteen days? A reply to B. Smith and B. Brogaard on the beginning of human individuals. Journal of Medicine and Philosophy 31: 165-175.

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha djup : www.etikbloggen.crb.uu.se

Ta människors oro på allvar

Pär SegerdahlJag skrev nyss ett inlägg om hur oro kan ta intellektet i besittning. Om hur oron, när den tolkas av tankar som försöker rationalisera oron, kan orsaka moralpanik.

Ett vanligt sätt att hantera människors oro i bioetiken är att ta oron på intellektuellt allvar. Man försöker hitta logiska skäl för eller emot att oron är ”korrekt”. Är embryot en liten person? Om det är en person, så är det korrekt att oroas av embryonal stamcellsforskning. Personer dödas då av forskarna, som närmast är mördare. Men om embryot inte är en person, utan bara en anhopning av celler, så saknas åtminstone ett logiskt giltigt skäl att oroa sig.

Alltså skrider bioetikerna till verket för att avgöra den metafysiska frågan om embryots status. Så att vi vet om det är intellektuellt korrekt att oroa sig eller inte! En anledning till detta intellektualiserade tillvägagångssätt, är antagligen samhällets behov av beslutsunderlag. Ska forskning med embryon tillåtas och i så fall i vilka former? Beslutsfattare behöver kunna motivera sina beslut med intellektuellt godtagbara skäl.

Alltså behandlar bioetiken människors oro som ett folkligt intuitivt tänkande som kanske inte alltid är helt logiskt eller faktaunderbyggt, men som man nog ska kunna få rätsida på. Detta för att tillfredsställa samhällets behov av intellektuellt beslutsunderlag som ”tar människors oro på allvar”.

Problemet med detta sätt att ta människors oro på allvar, är att oron hanteras först i intellektualiserad skepnad. Men oroas vi av logiska skäl? Är barn rädda för spöken för att de har en metafysisk princip i huvudet som tilldelar spöken farlig status? Kan barns rädsla hanteras genom att bevisa för dem att den metafysiska principen om spökens farlighet är bristfällig? Eller genom att påpeka för de små liven att det saknas evidens för existensen av varelser med de rysliga egenskaper som deras principer tilldelar ”spöken”?

Varför är många människor tveksamma till forskning med mänskliga embryon? Jag har inga definitiva svar, men tvivlar på att det skulle bero på några folkligt utbredda metafysiska doktriner om embryots status. Kanske har det snarare att göra med att embryot står i förbindelse med så mycket som är betydelsefullt för oss. Det är kopplat till graviditet, födelse, barn, familjebildande, liv och död. Kopplingen till dessa intima sidor av livet gör att man, utan att nödvändigtvis ha åsikten att embryoforskning är fel, ändå kan känna tveksamhet.

Embryoforskning är, genom dessa känsliga förbindelser, inte vilken forskning som helst. Frågan är: Hur tar vi den ofta oartikulerade tveksamheten på allvar? Hur tillbakavisar vi villfarelser och lugnar ner oss när tankarna börjar rusa iväg med oss? Hur gör vi det utan att släta över tveksamheten och utan att mästra varandra?

Jag gissar att bioetiken bör undvika att intellektualisera oro, upphöra att framställa oro som slutsatsen av ett metafysiskt resonemang. Om människor inte oroar sig på grund av några folkmetafysiska embryodoktriner, så har vi ingen anledning att debattera embryots status. I stället bör vi till att börja med uppriktigt fråga oss själva: Varifrån kommer tveksamheten?

Det vore att ta oss själva på allvar.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Frågar efter den samtida etiken - Etikbloggen

Moralpanik i intellektet

Pär SegerdahlMoralpanik utvecklas antagligen i intellektet. Det är våra tankar som rusar iväg med oss. Mentala bilder gör så starkt intryck på oss, att vi tar dem för Verkligheten, för Sanningen, för Fakta. Tro inte att intellektet är iskallt och objektivt. Det kan koka av oroliga tankar.

Detta visar sig i bioetiken, där många frågor svettas ångest. Forskningsinformation om klonade djur, om nya tekniker för att redigera i arvsmassan, eller om embryonal stamcellsforskning, frammanar otäcka bilder av samhällsomstörtande forskning som hotar mänsklig moral. Paniken förutsätter ett känsligt intellekt. Där får bilderna sådana dimensioner, att vi inte längre kan se forskningen inramad i sina vardagliga sammanhang. Bilderna av forskningen tar i stället över intellektet som sanningens referensram. Alldagliga påpekanden, som kunde stödja besinning, framstår för intellektet som naiva.

Mina funderingar föranleds av en vetenskapsnyhet i National Geographic. Nyheten handlar om det första försöket i USA att genetiskt redigera mänskliga embryon. Forskarna använde så kallad CRISPR-teknik för att redigera bort en mutation som är associerad med ärftligt hjärtfel. Efter det lyckade försöket förstördes embryona.

När man tar del av sådan forskningsinformation, känner man onekligen oro i kroppen. Oron tar snart intellektet i besittning: Vad ska de göra härnäst? Utveckla nya supermänniskor som ser oss vanliga människor som lägre stående? Får vetenskapen verkligen ändra människans natur? NEJ, vi måste genast införa lagstiftning som definitivt förbjuder all genetisk redigering av mänskliga embryon!

Om intellektet kan koka av sådana ångestfyllda tankar, och om det vore oklokt att paniklagstifta på grundval av överhettade föreställningar, då tror jag att bioetiken behöver utveckla mer terapeutiska färdigheter än den har idag. Somliga bioetiska frågor behöver antagligen behandlas som ett slags intellektets sjukdomar. Bioetisk ångest uppkommer ofta, tror jag, när forskningskommunikation presenterar vetenskap som sanningens horisont, i stället för att ge vetenskapen en alldaglig, mänsklig horisont.

Nu kan det låta som om jag ensidigt tagit ställning för vetenskapen, genom att framställa kritiker som förblindade av moralpanik. Så är det inte, för moralpanikens andra sida är storhetsvansinnet. Hypade bilder av Stora Genombrott och Miralkelkurer kan lyfta hela forskningsfält. Mentala bilder som oroar de flesta av oss, stimulerar andra personlighetstyper. Måhända var Paolo Macchiarini  en sådan personlighet. Och kanske lyftes han fram i en vetenskapskultur präglad av vansinniga mentala förväntningar på forskningen och dess hjältar.

Vi behöver en terapeutisk bioetik som lugnar ner det oroliga intellektet.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om bioetik : www.etikbloggen.crb.uu.se

Vi filosoferar när vi inte vet hur vi ska tänka

Pär SegerdahlFilosofer kallas även tänkare. Det är lätt att tro att filosofer är specialister på tänkande, ungefär som språkvetare är specialister på tal och skrift. Om någon vet hur vi ska tänka, så måste det väl vara en filosof, tänker vi.

Jag tror  att vi har fel, när vi tänker att filosofer vet hur vi ska tänka. Snarare är de personer som vet när vi inte vet hur vi ska tänka. De erkänner (åt oss alla) när vi inte vet hur vi ska tänka (fast vi trodde att vi visste). Sådana erkännanden skulle nog behövas lite oftare!

Om du anser dig veta hur vi bör tänka om invandring, eller om stamcellsforskning, så har du en åsikt. Åsikten må vara underbyggd, men den gör dig knappast till tänkare, utan snarare till opinionsbildare. Eftersom du redan vet hur vi ska tänka, så behöver du inte tänka. Du behöver bara hålla låda, i enlighet med vad du anser dig veta.

”Jag behöver mer tid för att tänka om detta; jag vet inte hur jag ska tänka”. Vi glömmer att det finns ett tänkande som börjar just när vi inte vet hur vi ska tänka. I det ögonblicket öppnar sig tänkandets filosofiska dimension.

När du vet hur du ska tänka, så tänker du inte längre. Inte i den filosofiska meningen. Träffar du på en argumenterande pratkvarn, eller en skolmästaraktig tankespecialist, så kan du vara säker på att det inte är en filosof.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen

Vem tar ansvar för den förarlösa bilen?

Pär SegerdahlTeknikutvecklingen går allt snabbare. Tempot i samhället blir allt högre. Faktum är att teknikutvecklingen kan påminna om en av dess senaste produkter: den förarlösa bilen.

Vem tar ansvar när tekniken fattar besluten? Vem tar ansvar för teknikutvecklingen? Frågorna ställs av Jessica Nihlén Fahlquist i en debattartikel i NyTeknik.

Hon påpekar att teknikutvecklingen trots allt inte är förarlös, utan styrs av människor. Eftersom tekniken har både positiva och negativa konsekvenser, bör vi ta oss tid att reflektera över etik och ansvar kring ny teknik – i stället för att använda människor och miljö som labbråttor i olika samhällsexperiment, skriver hon.

Nihlén Fahlquist poängterar inte bara företagens ansvar, utan även de enskilda ingenjörernas. De bör få adekvat etikundervisning och hjälp att reflektera över sin egen roll i samhället. Genom att integrera etik och teknik från början, kan etiken förbättra tekniken i stället för att kritisera den i efterhand, påpekar hon.

Men har vi tid att tänka efter, när allt går så snabbt? Etisk eftertanke kommer måhända att innebära att teknikutvecklingen går något långsammare. Men kanske är det ett pris vi måste betala om vi vill ta ansvar för vad som annars kan likna en förarlös bil.

Läs artikeln och tänk efter!

Pär Segerdahl

Vad är hållbarhet i framtiden? - Etikbloggen

Forskning är inte en magisk praktik

Pär SegerdahlHur kommer det sig att forskning ibland skrämmer på ett hissnande sätt. Jag menar känslan att forskare ibland gräver för djupt, att de genomskådar vad som inte borde genomskådas, att de manipulerar livets fundamentala villkor.

Det behöver inte handla om genetiskt modifierade organismer (GMO) eller om embryonal stamcellsforskning. Jag arbetade under en period med språkforskning om samtal. När jag berättade att jag skrev om samtalsanalys, kunde jag få reaktionen: ”Åh nej, nu vågar jag inte prata med dig, för du ser säkert igenom allt jag säger och bedömer hur bra jag egentligen talar.”

Varför kan vi reagera så? Som om forskare såg igenom livets alldagliga yta, som igenom en tunn slöja, och fick makt över livet genom att kontrollera dess dolda mekanismer.

Mitt intryck är att vi i dessa reaktioner tolkar forskning som en form av magi. Magi är just en gränsöverskridande verksamhet. Magikern står i kontakt med ”andra sidan”: med krafterna som styr livet. Genom att kommunicera med dessa dolda krafter får magikern makt över livet. Det är åtminstone ofta attityden i en magisk praktik.

Är det inte så vi tolkar forskning när den skrämmer på ett hissnande sätt? Vi tänker i termer av en gräns mellan livets yta och dolda krafter; en gräns som forskare överskrider för att uppnå makt över livet. Forskningen ter sig då gränsöverskridande på ett svindlande sätt. Vi tolkar den som en magisk praktik, som ett otillåtet grävande i livets grundvalar.

Lantbrukaren som vill kontrollera vattennivån på åkern genom att gräva diken är däremot ingen magiker som kommunicerar med dolda krafter. Att gräva diken ger vanlig makt i livet: kontroll av vattennivån i marken. Jag vill påstå att forskning mer liknar att gräva diken för att kontrollera vattennivån än att ägna sig åt magi för att kontrollera livet självt. Visst ger forskning makt och kontroll – men i livet, inte över ”livet självt”.

Därmed inte sagt att forskningsgrävande inte behöver regleras. Det behöver antagligen även dikning.

Ibland förförs vi av den magiska auran kring karismatiska forskare. Vi tror att de är nära ”gåtans lösning” och ger dem fria tyglar… Vi får akta oss från att ge forskningsarbete en magisk tolkning.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen

« Äldre inlägg Nyare inlägg »