En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Kategori: Tänkvärt (Sida 15 av 20)

Vad är embryot nu då?

Man brukar tala om vikten av att ha en moralisk kompass. De ideologiska vindarna blåser än hit än dit. Därför behöver vi kunna ta ut de moraliska väderstrecken – gott-ont; rättvist-orättvist – och följa kursen snarare än bara driva med vindarna.

Bioetik kunde med samma liknelse förstås som livsvetenskapernas etiska kompassavdelning. Forskarna vill utforska allt möjligt. Därför måste de granskas av etiska navigatörer som övervakar att tillfälliga forskningsintressen inte driver skutan ur moralisk kurs.

Utan att förneka att man kan tala om människor med ”osviklig moralisk kompass”, så får vi inte glömma att det är ett talesätt. Även talesätt kan leda vilse, om de tas alltför bokstavligt.

Frågan är om jag inte redan hamnat ur kurs, just för att jag styrts av talesättet. Jag har placerat forskare och etiker på olika nivåer: Forskarna driver omkring som vildhjärnor i sina laboratorier. Etikerna sitter med sina kompasser högt uppe i skutans mast och övervakar att vildhjärnorna inte far vilse eller överskrider absoluta gränser.

Talesättet har skapat en mytisk bild av en etisk styrkonst.

Ibland antar bioetiken denna mytiska skepnad i verkligheten. Bioetiker agerar då som om de från sin position kunde granska forskarna och leda dem rätt på det farofyllda etikhavet. Att forskarna i sin tur kan granska etiken slår dem inte. Forskarna är ju djupt nere i sina laboratorier under däck, där de inte riktigt kan se moraliska gränser eller ta ut etiska vädersträck!

Mot denna bakgrund är den senaste stamcellsforskningen intressant, för den tycks ifrågasätta en etisk kompass som konstruerats omkring det mänskliga embryot.

Embryot framställs av somliga etiker som moraliskt unikt, för att det kan utveckla kroppens alla celler och delar: en hel människa, en person. Embryot är därför en absolut gräns. Det måste behandlas med samma respekt som personen det kan utvecklas till. Embryot är redan en person i sin linda, eller en ”pre-person”.

Den senaste stamcellsforskningen antyder att man kan programmera om i princip vilken cell som helst i kroppen – en hudcell till exempel – så att den får samma förmåga att bilda kroppens olika celler och delar.

Kompassnålen börjar plötsligt snurra vilt. Ska vi respektera varje cell i kroppen som en pre-person? Eller ska vi sluta tala om personer som redan närvarande i celler som senare kan bli personer?

Vad vi än kommer fram till, så tycks den etiska kompassen påverkas av de mänskliga verksamheter som den skulle styra efter moraliska väderstreck.

Låt inte kompassliknelsen göra etiken till en platonsk myt!

Pär Segerdahl

Frågar efter den samtida etiken - Etikbloggen

Antirörelsers självmotsägelser

Man kan inte säga, ”Jag är världens blygsammaste människa”, utan att visa sig högmodig. Man kan inte protestera, ”Hur vågar ni kalla mig arrogant? Jag som hela livet tjänat individer som inte ens når mig till knäna!”, utan att återigen visa sig arrogant.

Eller lyssna på det här: ”Inget är säkert; här är beviset”.

Anti- och post-rörelser – antimetafysik, posthumanism etc. – har liknande svårigheter att undvika komisk självmotsägelse. Det är svårt att tillbakavisa metafysikens storvulna anspråk på att beskriva världsordningen, utan att försöka beskriva en världsordning som inte låter sig beskrivas.

Retoriskt skickliga antimetafysiker tävlar om att kläcka de mest lysande språkliga nybildningarna för att avtäcka världens undflyende väsenskärna… en nomadisk värld av kvasi-objekt, hybridisering och gränsöverskridanden.

”Hur vågar ni kalla mig pretentiös metafysiker? Jag som vet allt om världens oförklarlighet!”

Pär Segerdahl

(Inledningen inspirerad av Ernesto Sabatos roman Tunneln.)

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen

När granskningsapparaten tar över

Ingen undkommer dem. Det går knappt att lämna in bilen på service utan att det slutar med en förfrågan om att delta i en utvärdering.

Som om vi alla blivit osäkra tonåringar: Hur betedde jag mig på en skala från ett till fem? Vad kan jag göra för att bli bättre?

I utvärderingssamhället är ingen myndig.

Återkoppling och kontroll är givetvis viktiga, med måtta och sans. Föräldrar kan behöva utöva viss kontroll av sina omyndiga barn, för att vara ansvarsfulla. Men då förutsätter vi att föräldrarna har förstånd, och i betydande utsträckning även barnen. Samt att det finns grundläggande ömsesidig tillit.

Vad händer om vi stryker förståndet och tilliten ur ekvationen? Vad händer om vi i stället systematiskt styr och utvärderar, som om alla vore omyndiga?

Vässar vi oss till etthundratio procent då? Är det kanske nödvändigt för att maximera kvalitet, effektivitet och tillförlitlighet i ständigt föränderliga och ofta skattefinansierade verksamheter?

En understreckare i SvD tar upp frågan:

Den ger tragikomiska exempel på vad som kan hända när utvärderingsmaskineriet tar över:

  1. I ett biståndsprojekt lades så stor vikt uppföljning, revision och utvärdering, att man glömde syftet med biståndsprojektet: att minska spridningen av hiv. Viktiga åtgärder lades åt sidan för att de inte var utvärderingsbara.
  2. När trafikpolisens alkoholtester effektiviserades genom att medelstilldelningen kopplades till antalet tester, gjordes verkligen massor av tester, men på fel tidpunkter och fel platser.
  3. Skolan utvärderas mer än någonsin, men kunskaperna och bildningen försämras.
  4. I sjukvården blir det allt oklarare om patienten står i centrum, eller om uppgiften snarare är att förbättra statistiken.
  5. När amerikanska läkemedelsverket krävde att nya läkemedel ska kunna påvisas vara effektivare än placebo i minst två tester, massproducerades nya tester ända tills man fick två fullträffar i rad.

Analysen av dessa beteenden är enkel:

  • ”Målen för verksamheterna suddas ut för att ersättas av utvärderingsbara kriterier för framgång. Indikatorer, som ska spegla hur man förmår styra mot de övergripande målen, blir mål i sig”.

Snarare än att hjälpa oss mot målet, gör styrmedlen självmål.

Kanske något att tänka på även när det gäller den svällande etikgranskningen, den växande floran etiska riktlinjer, och de alltmer rutinmässiga kraven på informerat samtycke. Även där görs ett och annat självmål.

Pär Segerdahl

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se

Mänskligt och omänskligt

Orden ”mänsklig” och ”omänsklig” används ofta som värdeord. Till exempel: Den som resonerar är mänsklig. Den som använder våld är omänsklig.

Det är helt i sin ordning att tala så. Däremot går man lätt vilse, om man talar så som diagnos av världsproblemen och vägen mot fred. Och det är mer frestande än man tror, särskilt om man är förståndig.

Människan renodlas som förnuftsvarelse. Våld och konflikter förstås som resultat av omänskligt grus i förnuftsmaskineriet. Vad kan en så idealiserad analys säga om verkliga problem?

Vad som föranleder dessa funderingar är en recension i The Guardian för, i bloggtermer, en evighet sedan. Tänkvärda saker skrevs dock redan 2006. Den brittiske filosofen John N. Gray recenserade då Amartya Sens bok, Identity and Violence: The Illusion of Destiny.

I boken förklarar Sen våld mellan grupper som orsakat av omänsklig störning av det mänskliga. En riktig människa fattar rationella beslut i en pluralitet av grupptillhörigheter. Men illasinnade propagandister får lättlurat folk att tro att deras mänskliga identitet redan är given genom tillhörigheten till en enda grupp. Detta kortsluter förnuftet och får dem att spränga bilbomber och utöva etnisk rensning gentemot andra, lika propagandistiskt inskränkta identiteter.

Utan att förneka realiteten av identitetsdrivet våld eller propagandans fara, ifrågasätter Gray den oskuldsfulla intellektualismen i Sens diagnos. Sen får det att låta som om folk tar till våld av misstag, för att de itutats en felaktig teori om den mänskliga naturen. Dessutom får han det att låta som om våldet orsakas av att omänskliga faktorer stör den mänskliga naturen.

Men folk som lynchar varandra gör det knappast ”av misstag”. Rädslan, desperationen och grymheten i deras agarande är bara alltför djupt rotade mänskliga drag, konstaterar Gray bistert.

Det är svårt att tänka klart om människan. Frågan är om inte även Gray, klarsynen till trots, ibland utgår från en moralisk avgränsning av människan. En mer desillusionerad sådan, som hellre klandrar än upphöjer det mänskliga.

(Grays egen nya bok diskuterades nyss i SvD: Var glad och nöjd som ett djur.)

Pär Segerdahl

svåra frågor - Etikbloggen

Källor inom oss till metodologiska felsteg

På måndagsseminariet diskuterade vi en artikel om svårigheten att tolka vad människor menar när de svarar på enkäter. Jag bloggade nyss om detta: Vad svarar folk på enkäten?

Artikeln vi diskuterade innehöll (som ni kanske minns från blogginlägget) två varningar till forskare som gör enkäter – varningar för:

  1. Egocentrism: Är frågorna du ställer verkliga för personerna som besvarar dem? Om inte, så kommer människor att uppfatta andra frågor än de du trodde att du ställde. De kommer i praktiken att besvara andra frågor, och därför blir det oklart om enkäten ger det empiriska stöd du önskar.
  2. Bokstavsmentalitet: Svarar folk verkligen bokstavligen på frågorna? Om enkäten frågar, ”Hur säker är du på att behandlingen ska hjälpa?”, och folk svarar ”80%”, så tror du nog att de menar, ”Jag är 80% säker på att behandlingen ska hjälpa”. Men folk kan göra andra saker med dessa ord än beskriva eventuella sannolikhetsbedömningar. De kan uttrycka sin hoppfulla inställning eller sitt förtroende för sjukhuspersonalen. Återigen blir det oklart om enkäten ger det empiriska stöd du önskar.

Idag vill jag ta upp en annan poäng i artikeln. Författaren påpekar nämligen att (1) och (2) inte är exempel på metodologiska felsteg, utan är orsaker till sådana felsteg. De är tendenser hos oss själva till ett slags närsynthet, som utgör en aldrig sinande källa till metodologiska felsteg, även hos erfarna forskare.

Detta fann jag intressant, eftersom fokus läggs på forskarens person snarare än på beteendet.

Det är ovanligt att uppmärksamheten fästs på oss som personer. Det vanliga är att betona beteendet och möjligheten att kontrollera beteendet genom regelverk. Om det förekommer felsteg, så begärs omedelbart bättre metodologiska föreskrifter som korrigerar forskarbeteendet så att det resulterar i mer välgjord forskning.

Artikeln begär i stället att vi även uppmärksammar oss själva: försöker göra oss mer medvetna om våra tankevanor, om våra språkvanor, om våra utblickar på världen… och om möjligheten att andra människor ibland är ganska annorlunda.

Tro nu inte att jag menar att vi ska ersätta metodologiska föreskrifter med något slags augustinska självbetraktelser. Det finns metodologiska föreskrifter som ofta hindrar de felsteg som (1) och (2) kan orsaka i enkätstudier. Den beteendedisciplineringen är ofrånkomlig.

Men om vi ska se poängen med föreskrifterna, själva motivbilden, bör vi nog ta på allvar att forskare även finns som livs levande personer, inte bara som utförare av mer eller mindre korrekta beteenden.

Pär Segerdahl

Vi tänker om bioetik : www.etikbloggen.crb.uu.se

Humoristiska och komiska tänkare

När jag läser filosofer slås jag av att somliga kan vara riktigt roliga. De har humor och jag skrattar med dem. Andra är snarare komiska i sitt krävande allvar; svåra att inte hitta på skämt om.

Humor är inte det första man förknippar filosofi med. Knappast någon läser filosofi för att få sig ett gott skratt, inte heller jag. Men när man väl filosoferar ligger skämtet förvånansvärt ofta nära.

Skämtet sätter då ofta fingret på den riktigt ömma punkten.

Filosofin kommer med extrema krav. Krav på absolut visshet, krav på fullständig allmängiltighet: krav på att ha funnit en utgångspunkt som är så ursprunglig att den inte ens hör det vanliga livet till, utan ”föregår” allt knytande av skorna och andra trivialiteter som folk sysslar med utan att reflektera.

Behovet att skämta uppstår under trycket av dessa krav.

Kontrasten mellan kraven och livet som man ändå lever blir komisk. Antingen håller man då ännu hårdare fast vid kraven och blir en komisk tänkare. Eller så blir man en humoristisk tänkare som skämtar under trycket av kraven – för att bli mänsklig igen.

Derrida drog i den andan följande vits om den absoluta utgångspunkt som Descartes menade sig finna i sitt cogito ergo sum (”jag tänker alltså är jag”):

  • ”Jag andas alltså är jag” ger i sig ingen visshet. Däremot är ”jag tänker att jag andas” alltid säkert och otvivelaktigt, även om jag misstar mig. Och därför jag härleda ”alltså är jag” från ”jag tänker att jag andas”.

”Även om jag misstar mig”: även om jag är död! Derridas skämt öppnar upp för att betvivla Descartes krav på visshet. En absolut visshet om mitt mänskliga väsen som är förenlig med att jag inte längre lever – hur kan det vara ”vad jag är”!?

Wittgenstein sa att han kunde tänka sig ett seriöst och bra filosofiskt arbete som enbart bestod av skämt. Jag kunde tänka mig att det arbetet började med Derridas skämt.

Behovet att tänka kan vara ett behov att skämta.

Pär Segerdahl

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen

Friheten att vara tvungen

Det bär mig emot att ständigt göra vad en modern, fri människa förväntas göra: fatta beslut, göra val. Jag föredrar att uppmärksamt invänta att läget får en sådan tydlighet att jag inte har något val. Märkligt nog upplever jag då den största friheten: så här måste livet gå vidare.

Genom att invänta nödvändigheten, ställs levandet på sin spets. Jag hamnar på ett slags gränslinje där konturerna skärps. Hade jag gjort ett tidigt medvetet val, hade jag aldrig tagit mig fram till avgörandets gränslinje. Jag hade fattat ett beslut… men fångats i min egen viljebubbla, i mitt eget fantasibygge.

Livet skulle gå vidare, men inte som det måste. Bara som jag beslutar att det går vidare. Det blir något godtyckligt i det beslutet; något godtyckligt i det levandet.

Det här kan låta bara som ett personlighetsdrag. Men jag tror att det berör ett centralt moralfilosofiskt problem. Nämligen frågan om vari det moraliska ”måstet” består. Hur kan vi ta oss ur våra privata viljor och försök att tillfredsställa olika behov, och i stället leva ”som man måste”?

Filosofen Kant försökte formulera ett formellt kriterium för detta ”måste”, det kategoriska imperativet:

  • ”Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag”

Senare filosofer, som Nietzsche, uppfattade Kants imperativ som ett verbalt trick som Kant trodde skulle trolla fram moralen ur förnuftshatten. Och då är vi tillbaka i det egna viljandet: som om det moraliska ”måstet” på sin höjd kan förstås som styrkan i min vilja.

Däremellan kompromissar vi väl än idag. Vi tror att moralen bara kan bestå i att fatta beslut och göra val: etiska sådana. Ska beslut fattas och val göras, så bör de vara etiska. Men kanske finns det en annan etik också, där vi inväntar nödvändigheter på levandets gränslinjer.

Jag skulle alltså vilja omforma Kants kategoriska imperativ till ett väntandets imperativ. Tiden spelar den roll som Kant hoppades att förnuftet skulle spela. Där finns en annan frihet än det kalkylerande beslutandets och väljandets.

Pär Segerdahl

Frågar efter den samtida etiken - Etikbloggen

Forskningen och retoriken

Vetenskaplig forskning når ut i samhället i en prestigefull retorik:

  • ”Det är inte bara något som vi tror, det är ett vetenskapligt faktum”
  • ”Många tror att akupunktur påverkar de inre organen, men det saknas vetenskaplig evidens”
  • ”Läkare behandlar traditionellt stroke-patienter genom att…, men en ny studie från Uppsala universitet visar att…”

I denna form tar beslutsfattare del av evidensen. Sedan planeras skola, sjukvård och klimatåtgärder. Ett modernt samhälle låter senaste forskningen avgöra sanningen, och bygger på vetenskaplig grund.

Detta är viktigt och legitimt… Men ibland får retoriken eget liv.

Retoriken har stort sensationsvärde. Media nappar; ibland alltför snabbt, som i denna kuriösa vetenskapsnyhet:

  • ”Det finns studier som säger att vi tänker runt 50 000 tankar om dagen”

Hur räknar man tankar? När slutar en tanke och när börjar nästa?

Retoriken ger intellektuell tyngd; ibland alltför lättvindligt. Med hjälp av PowerPoint kan snabbpratande åsiktsbildare trycka fram evidens i exakt rätt ögonblick, så att varje påstående omedelbart får sin vetenskapliga grund.

Jag minns en lysande PowerPoint-presentation av en framstående kognitionsforskare från Harvard. I början hade jag några kritiska frågor. Men efter en timme av tätt packade diagram och videoklipp med experiment, var jag stum. Han briljerade i den empiriska evidensens intellektuella retorik.

Förra året befanns han skyldig till forskningsfusk: han hade fabricerat sina data!

Retoriken tillfredsställer ett allmänt krav i språket: att ha grund för sina påståenden. ”Varför tror du det?” – ”Det finns ny empirisk evidens.” Det är ett kraftfullt svar.

Om forskare pressas att publicera positiva resultat, eller har en agenda, så frestas även den bäste att låta retorikens krav styra forskningen. Man fabricerar den evidens som man behöver för att producera sensationella rubriker och bländande PowerPoint-presentationer.

Detta är problemet: Samtidigt som den empiriska evidensens retorik uttrycker den legitima ställning som forskning har i ett modern samhälle, så riskerar retoriken att urholka den kritiska vetenskapliga anda som legitimerar ställningen. Nämligen när retoriken får sitt eget intellektuella liv, driven av sin egen prestige.

Och hur är det med utvärderingarna som duggar allt tätare på universiteten? Ger de evidens för beslutsfattande, eller är de fabricerade för att tillfredsställa beslutsfattandets retoriska evidensbehov?

Har retoriken, som det sägs i en SvD-streckare, smugit sig in bakvägen och gjort oss moraliskt förvirrade?

Pär Segerdahl

Vi vill ha djup : www.etikbloggen.crb.uu.se

Rädda mänskligheten från människan

Vi måste genast förbättra människan, annars går mänskligheten under. Så drastiskt kan man sammanfatta bioetikern Julian Savulescus TEDx-föredrag i Barcelona i juli.

Föredraget är femton minuter långt, du kan se och höra det själv: The Need for Moral Enhancement.

Tanken är att vi måste använda medicin och teknologi för att dopa upp våra moraliska färdigheter, annars kan vi inte hantera de globala hoten: klimatet, kärnvapnen, terrorismen, svälten, det eskalerande våldet. (Jag har bloggat om detta: Bara ett moralpiller kan rädda oss nu.)

När jag hör föredraget, slås jag av hur arkaiskt det låter, trots anspelningarna på modern medicin och teknologi. Så har domedagspredikanter alltid fått människor att känna att världens undergång är nära. Så har domedagspredikanter alltid fått människor att känna att skulden ligger inom dem själva. Så har predikanter alltid omvänt människor:

  • ”Ni är på orätt väg, jag kan leda er rätt!”

Skillnaden är att predikandet görs med modern vetenskaplig retorik, där uttalanden alltid underbyggs med empirisk evidens… det vill säga, med PowerPoint-bilder. Retoriken verkar dock styra över evidensen, för evidens som pekar i andra riktningar nämns inte.

Inte heller provar Savulescu att tänka tvärtom: har globaliseringen verkligen gjort världen så stor att vi inte kan hantera den? Kan man inte lika gärna säga att globaliseringen gjort världen så liten och hanterlig, att man kan vilja sörja den stora världens död?

I föredraget får den mest arkaiska formen av moraliserande en moderniserad retorisk fasad, för att övertyga församlingen om att bara en omvändelse till en biomedicinskt fulländad moral kan rädda oss nu. Paradoxalt.

Inte konstigt att publiken ser betryckt ut.

Pär Segerdahl

Vi bevakar debatten : www.etikbloggen.crb.uu.se

Utmaningen att låta biobanker vara vad de är

Jag skrev nyss om studiemissförståndet av biobanksinfrastruktur. Tanken var att göra en analogi med det terapeutiska missförståndet, där deltagare i kliniska studier blandar ihop forskningen som de deltar i med vård.

Studiemissförståndet av biobanker innebär att man blandar ihop biobankande med specifika forskningsstudier. Vi är ju vana vid att om man ställer upp som forskningsdeltagare, så ställer man upp för en specifik studie kring en bestämd forskningsfråga.

Biobanksdeltagande ser inte riktigt ut så. Utmaningen är att förstå biobankande bortom de invanda föreställningarna om medicinsk forskning.

Modernt biobankande handlar om att långsiktigt bygga upp en gemensam infrastruktur, där prover samlas och görs tillgängliga för framtida studier. Även om prover tas för en specifik studie, så ingår de i infrastrukturen och kan återanvändas i framtiden, i studier som ännu inte planerats.

Det finns mycket att vinna på att bygga upp en sådan infrastruktur, med en gemensam standard för hur prover samlas in och sparas, och för hur de dokumenteras. Men dessutom kräver den genetiska forskning som dagens teknik möjliggör en sådan infrastruktur.

Det tar tid innan gener uttrycker sig i sjukdom. För att kunna studera sjukdomsgenetik, för att kunna studera hur gener och miljö samverkar, måste prover sparas under lång tid, och den genetiska information som de innehåller måste samköras med data som samlas i hälsoregistren – av naturliga skäl i framtida studier.

Genetik kräver ett annat framtidsperspektiv än vi är vana vid. Uppbyggandet av biobanksinfrastruktur är inte minst ett svar på detta behov. Deltagande i medicinsk forskning behöver inte längre bara bestå i att delta i redan specificerade studier. Deltagande kan också betyda att bidra till den infrastruktur som dagens genetiska forskning behöver… med sitt framtidsperspektiv.

Vad hindrar modernt biobankande från att fullt ut vara vad det är? Varför fick inte LifeGene vara det stöd för framtida forskning som man ville åstadkomma? Varför stoppade Datainspektionen just den biobank som var mest genomtänkt som biobank?

Delvis på grund av studiemissförståndet av modernt biobankande. LifeGene framstod, utifrån detta missförstånd, som en vag studie utan specifika forskningsfrågor. Så vag att deltagarna inte ens kunde samtycka till ”den”.

Men inte bara gamla tankevanor ställde sig i vägen för LifeGene. Lagar, förordningar och anvisningar för etikgranskning är utformade för en äldre verklighet: en verklighet av specifika studier.

LifeGene försökte alltså bli verklighet som biobank. Men man tvingades att ge sken av att LifeGene var ett forskningsprojekt, eftersom spelreglerna inte riktigt erkänner någon annan forskningsverklighet. (Etikgranskning görs exempelvis bara av specifika forskningsprojekt.)

Centrala etikprövningsnämnden såg senare igenom skenet och fastslog att LifeGene inte är ett forskningsprojekt, utan infrastruktur för framtida forskning. Därmed verklighetsförvisades i praktiken LifeGene. Eller mer profant uttryckt: LifeGene stoppades av Datainspektionen.

Varför fetstilar jag dessa ord för verkligt och overkligt? Därför att jag vill klargöra inte bara modernt biobankande, utan också betydelsen av fritt tänkande, som kan öppna upp och karaktärisera nya verkligheter, för att det inte styrs av etablerade regler, förordningar och arbetsbeskrivningar.

Anta att jag vore en myndighetsperson eller en funktionär som måste följa spelreglerna när jag agerar. Då skulle jag inte kunna erkänna biobankens moderna sätt att vara. Jag skulle inte kunna karaktärisera den verkligheten, åtminstone inte i min yrkesutövning. Möjligen i enrum.

Jag skulle bara kunna säga: ”Enligt personuppgiftslagen…”; ”Enligt riktlinjerna för etikgransking…”; ”Enligt EU:s nya regler för…”. Jag skulle inte kunna tänka, bara redogöra för det ena och det andra.

Nya verkligheter kräver fritt tänkande. Därför är det till synes onyttiga filosoferandet så viktigt, så länge det inte stängs in och blir en egen profession, med sina spelregler. Alla kan tänka. Det kräver inte att man är inläst på någon specifik filosofisk litteratur.

Det kan till och med underlätta att inte vara alltför låst vid specifika texter. Risken är annars stor att man återigen börjar redogöra, nämligen för denna litteratur. ”Enligt den och den filosofen…”; ”Enligt den och den filosofiska teorin…”. Att tänka är inte att redogöra för filosofiska texter!

Jag ville alltså med detta inlägg klargöra både modernt biobankande och innebörden av fritt tänkande.

Pär Segerdahl

Vi tolkar framtiden - etikbloggen

« Äldre inlägg Nyare inlägg »