Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Kategori: Tänkvärt (Sida 15 av 20)

Forskningen och retoriken

5 september, 2013 / / Inga kommentarer

Vetenskaplig forskning når ut i samhället i en prestigefull retorik:

  • ”Det är inte bara något som vi tror, det är ett vetenskapligt faktum”
  • ”Många tror att akupunktur påverkar de inre organen, men det saknas vetenskaplig evidens”
  • ”Läkare behandlar traditionellt stroke-patienter genom att…, men en ny studie från Uppsala universitet visar att…”

I denna form tar beslutsfattare del av evidensen. Sedan planeras skola, sjukvård och klimatåtgärder. Ett modernt samhälle låter senaste forskningen avgöra sanningen, och bygger på vetenskaplig grund.

Detta är viktigt och legitimt… Men ibland får retoriken eget liv.

Retoriken har stort sensationsvärde. Media nappar; ibland alltför snabbt, som i denna kuriösa vetenskapsnyhet:

  • ”Det finns studier som säger att vi tänker runt 50 000 tankar om dagen”

Hur räknar man tankar? När slutar en tanke och när börjar nästa?

Retoriken ger intellektuell tyngd; ibland alltför lättvindligt. Med hjälp av PowerPoint kan snabbpratande åsiktsbildare trycka fram evidens i exakt rätt ögonblick, så att varje påstående omedelbart får sin vetenskapliga grund.

Jag minns en lysande PowerPoint-presentation av en framstående kognitionsforskare från Harvard. I början hade jag några kritiska frågor. Men efter en timme av tätt packade diagram och videoklipp med experiment, var jag stum. Han briljerade i den empiriska evidensens intellektuella retorik.

Förra året befanns han skyldig till forskningsfusk: han hade fabricerat sina data!

Retoriken tillfredsställer ett allmänt krav i språket: att ha grund för sina påståenden. ”Varför tror du det?” – ”Det finns ny empirisk evidens.” Det är ett kraftfullt svar.

Om forskare pressas att publicera positiva resultat, eller har en agenda, så frestas även den bäste att låta retorikens krav styra forskningen. Man fabricerar den evidens som man behöver för att producera sensationella rubriker och bländande PowerPoint-presentationer.

Detta är problemet: Samtidigt som den empiriska evidensens retorik uttrycker den legitima ställning som forskning har i ett modern samhälle, så riskerar retoriken att urholka den kritiska vetenskapliga anda som legitimerar ställningen. Nämligen när retoriken får sitt eget intellektuella liv, driven av sin egen prestige.

Och hur är det med utvärderingarna som duggar allt tätare på universiteten? Ger de evidens för beslutsfattande, eller är de fabricerade för att tillfredsställa beslutsfattandets retoriska evidensbehov?

Har retoriken, som det sägs i en SvD-streckare, smugit sig in bakvägen och gjort oss moraliskt förvirrade?

Pär Segerdahl

Vi vill ha djup : www.etikbloggen.crb.uu.se

Rädda mänskligheten från människan

22 augusti, 2013 / / Inga kommentarer

Vi måste genast förbättra människan, annars går mänskligheten under. Så drastiskt kan man sammanfatta bioetikern Julian Savulescus TEDx-föredrag i Barcelona i juli.

Föredraget är femton minuter långt, du kan se och höra det själv: The Need for Moral Enhancement.

Tanken är att vi måste använda medicin och teknologi för att dopa upp våra moraliska färdigheter, annars kan vi inte hantera de globala hoten: klimatet, kärnvapnen, terrorismen, svälten, det eskalerande våldet. (Jag har bloggat om detta: Bara ett moralpiller kan rädda oss nu.)

När jag hör föredraget, slås jag av hur arkaiskt det låter, trots anspelningarna på modern medicin och teknologi. Så har domedagspredikanter alltid fått människor att känna att världens undergång är nära. Så har domedagspredikanter alltid fått människor att känna att skulden ligger inom dem själva. Så har predikanter alltid omvänt människor:

  • ”Ni är på orätt väg, jag kan leda er rätt!”

Skillnaden är att predikandet görs med modern vetenskaplig retorik, där uttalanden alltid underbyggs med empirisk evidens… det vill säga, med PowerPoint-bilder. Retoriken verkar dock styra över evidensen, för evidens som pekar i andra riktningar nämns inte.

Inte heller provar Savulescu att tänka tvärtom: har globaliseringen verkligen gjort världen så stor att vi inte kan hantera den? Kan man inte lika gärna säga att globaliseringen gjort världen så liten och hanterlig, att man kan vilja sörja den stora världens död?

I föredraget får den mest arkaiska formen av moraliserande en moderniserad retorisk fasad, för att övertyga församlingen om att bara en omvändelse till en biomedicinskt fulländad moral kan rädda oss nu. Paradoxalt.

Inte konstigt att publiken ser betryckt ut.

Pär Segerdahl

Vi bevakar debatten : www.etikbloggen.crb.uu.se

Utmaningen att låta biobanker vara vad de är

13 augusti, 2013 / / Inga kommentarer

Jag skrev nyss om studiemissförståndet av biobanksinfrastruktur. Tanken var att göra en analogi med det terapeutiska missförståndet, där deltagare i kliniska studier blandar ihop forskningen som de deltar i med vård.

Studiemissförståndet av biobanker innebär att man blandar ihop biobankande med specifika forskningsstudier. Vi är ju vana vid att om man ställer upp som forskningsdeltagare, så ställer man upp för en specifik studie kring en bestämd forskningsfråga.

Biobanksdeltagande ser inte riktigt ut så. Utmaningen är att förstå biobankande bortom de invanda föreställningarna om medicinsk forskning.

Modernt biobankande handlar om att långsiktigt bygga upp en gemensam infrastruktur, där prover samlas och görs tillgängliga för framtida studier. Även om prover tas för en specifik studie, så ingår de i infrastrukturen och kan återanvändas i framtiden, i studier som ännu inte planerats.

Det finns mycket att vinna på att bygga upp en sådan infrastruktur, med en gemensam standard för hur prover samlas in och sparas, och för hur de dokumenteras. Men dessutom kräver den genetiska forskning som dagens teknik möjliggör en sådan infrastruktur.

Det tar tid innan gener uttrycker sig i sjukdom. För att kunna studera sjukdomsgenetik, för att kunna studera hur gener och miljö samverkar, måste prover sparas under lång tid, och den genetiska information som de innehåller måste samköras med data som samlas i hälsoregistren – av naturliga skäl i framtida studier.

Genetik kräver ett annat framtidsperspektiv än vi är vana vid. Uppbyggandet av biobanksinfrastruktur är inte minst ett svar på detta behov. Deltagande i medicinsk forskning behöver inte längre bara bestå i att delta i redan specificerade studier. Deltagande kan också betyda att bidra till den infrastruktur som dagens genetiska forskning behöver… med sitt framtidsperspektiv.

Vad hindrar modernt biobankande från att fullt ut vara vad det är? Varför fick inte LifeGene vara det stöd för framtida forskning som man ville åstadkomma? Varför stoppade Datainspektionen just den biobank som var mest genomtänkt som biobank?

Delvis på grund av studiemissförståndet av modernt biobankande. LifeGene framstod, utifrån detta missförstånd, som en vag studie utan specifika forskningsfrågor. Så vag att deltagarna inte ens kunde samtycka till ”den”.

Men inte bara gamla tankevanor ställde sig i vägen för LifeGene. Lagar, förordningar och anvisningar för etikgranskning är utformade för en äldre verklighet: en verklighet av specifika studier.

LifeGene försökte alltså bli verklighet som biobank. Men man tvingades att ge sken av att LifeGene var ett forskningsprojekt, eftersom spelreglerna inte riktigt erkänner någon annan forskningsverklighet. (Etikgranskning görs exempelvis bara av specifika forskningsprojekt.)

Centrala etikprövningsnämnden såg senare igenom skenet och fastslog att LifeGene inte är ett forskningsprojekt, utan infrastruktur för framtida forskning. Därmed verklighetsförvisades i praktiken LifeGene. Eller mer profant uttryckt: LifeGene stoppades av Datainspektionen.

Varför fetstilar jag dessa ord för verkligt och overkligt? Därför att jag vill klargöra inte bara modernt biobankande, utan också betydelsen av fritt tänkande, som kan öppna upp och karaktärisera nya verkligheter, för att det inte styrs av etablerade regler, förordningar och arbetsbeskrivningar.

Anta att jag vore en myndighetsperson eller en funktionär som måste följa spelreglerna när jag agerar. Då skulle jag inte kunna erkänna biobankens moderna sätt att vara. Jag skulle inte kunna karaktärisera den verkligheten, åtminstone inte i min yrkesutövning. Möjligen i enrum.

Jag skulle bara kunna säga: ”Enligt personuppgiftslagen…”; ”Enligt riktlinjerna för etikgransking…”; ”Enligt EU:s nya regler för…”. Jag skulle inte kunna tänka, bara redogöra för det ena och det andra.

Nya verkligheter kräver fritt tänkande. Därför är det till synes onyttiga filosoferandet så viktigt, så länge det inte stängs in och blir en egen profession, med sina spelregler. Alla kan tänka. Det kräver inte att man är inläst på någon specifik filosofisk litteratur.

Det kan till och med underlätta att inte vara alltför låst vid specifika texter. Risken är annars stor att man återigen börjar redogöra, nämligen för denna litteratur. ”Enligt den och den filosofen…”; ”Enligt den och den filosofiska teorin…”. Att tänka är inte att redogöra för filosofiska texter!

Jag ville alltså med detta inlägg klargöra både modernt biobankande och innebörden av fritt tänkande.

Pär Segerdahl

Vi tolkar framtiden - etikbloggen

Människans väsen, del II!

29 juli, 2013 / / Inga kommentarer

Jag hörde ett förbryllande föredrag av en framstående amerikansk sociol­­og. Föredraget handlade om den humanistiska bildningens betydelse. Vad som förbryllade var den gigantiska betydelse som denna bildning tillmättes.

Det talades nämligen som om först humanistisk bildning danade oss till människor: äkta människor. Jag trodde ju att redan barnen var människor. Men det är de tydligen inte. De är bara förstadier till det mänskliga. Först den rätta bildningen föder den egentliga människan (vilken arbetsmarknadsanpassad högskoleutbildning som helst duger inte).

Uppenbarligen förknippas människan här med ett bildningsideal; med strävanden som ska ta människan utöver de gåvor som naturen skänkt oss, och bortom de konventioner som samhället lärt oss. Och som förpassar de flesta av oss till ett förmänskligt stadium.

Jag har hört lika förbryllande evolutionspsykologiska föredrag om människans ideala strävanden; föredrag om religiositet och moral. Vad som förbryllar här är hur dessa ideala strävanden försvinner som inget annat än emotionella böjelser som naturen skänkt vår art och dess förstadier för tiotusentals, ja miljontals år sedan.

Jag trodde ju att saker och ting stod på spel här och nu, att våra ansträngningar och beslut gjorde en avgörande skillnad. Men så är det tydligen inte. I grund och botten upprepas samma gamla psykologiska manuskript för arten människa.

Här förknippas människan med en nedärvd emotionell apparat som bara mal.

Så vilken människa är vi? Bägge människorna samtidigt: ideal och naturlig i god tvärvetenskaplig samförståndsanda? Kan det förbryllande i de humanistiska och evolutionära föredragen om människans väsen upphävas genom korsbefruktning?

Jag tror snarare att vi behöver en friare överblick över drivkrafterna i dessa prestigefulla försök att fånga människan: hon som efter Guds borttynande tycks ha blivit högstatusvillebrådet för söndagshögtidliga föredrag och tevedokumentärer.

Vi ville förstå människan, men snärjde in oss i intellektuell lokalpatriotism. Ja, ville vi egentligen förstå, eller snarare imponera med den mest åtrådda jakttrofén, vilket berättar en annan, mer svidande historia om oss?

Pär Segerdahl

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se

Människa på två sätt

16 juli, 2013 / / Inga kommentarer

Kära bloggläsare, jag hoppas att ni har en avkopplande sommar! Har ni märkt att när vi kopplar av, så dagdrömmer vi mer? Jag älskar det tillståndet.

Läser vi böcker, så förlorar vi oss mer i dem under sommaren. Boken i hängmattan är något annat än boken på nattygsbordet… bredvid väckarklockan. Friheten från sysslor väcker andra skeenden inombords, som bubblar upp och syresätter oss, och allt omkring oss. Det är som om sommaren öppnade ett annat sätt att vara till. Lite som om vi blev barn på nytt.

Det brukar kallas ”att ladda batterierna”. Men i det ligger väl tanken att den egentliga människan är strängt sysselsatt och schemalagd?

De senaste veckorna har jag dagdrömt med en filosof: Martin Heidegger. Nej, jag ska inte jaga bort lättjan med utläggningar av svåra texter. Det kan jag för övrigt inte.

Detta är alltså rent dagdrömmeri, där Heidegger antar gestalten av sommarmänniskans filosof. För även hos honom finns två sätt att vara människa. Även hos honom är det ena sättet egentligt; det andra oegentligt.

Det är bara tvärtom. Sommarmänniskan, som öppnas i sysslolöshet, är den egentliga människan. Medan den strängt sysselsatta, som tar världen hon är schemalagd i för given, är den oegentliga människan. Vilket stöd för sommaren!

Heideggers egentliga människa är väsentlig för världen. Världen öppnas egentligen först genom sommarmänniskan. Som ett skeende i solgasset, där världen märkligt nog behöver människan: för att vara så där nyfött närvarande som bara då. Även världen är då som ett barn: sommarmänniskans tvilling.

Plötsligt syns en öppen horisont, inte bara uppgiften på bordet.

Men man kan dagdrömma även kritiskt. Jag tror nämligen att den tyske filosofen så att säga överdrev sommaren som den egentliga årstiden. Får jag säga det mitt i sommaren? Människan kan vara både lättjefullt öppen och frenetiskt inrutad: ingetdera är mer egentligt.

Även sommarmänniskan har ”batterier som behöver laddas”. De laddas av alla intryck, av all schemalagd verksamhet som hopar sig till en ogenomskinlig sörja… som vi till slut måste dra oss tillbaka ifrån och besinna oss på: betänka på det där somrigt öppna sättet.

Tänkaren är utan tvekan sommarmänniska. Men trots att vi behöver mer öppet tänkande bortom all inrutad verksamhet – mer fritt tänkande! – så är årstidsväxlingen nödvändig även för att tänkandet ska ha betydelse.

Tänkaren är inte den egentliga människan, men kanske är hon alltmer dold i snö?

(Intresserad av hur man hoppar över sin egen skugga? Läs The Ethics Blog.)

Pär Segerdahl

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen

Samtycket till verkligheten

22 maj, 2013 / / Inga kommentarer

Jag läste nyss Imre Kertész roman Mannen utan öde, om en pojkes väg in i de tyska koncentrationslägrens verklighet. Mot slutet av romanen blir pojken sjuk och behandlas av läkare. Också de är fångar, men med högre lägerstatus.

En av de många betydelsemättade detaljerna i romanen är pojkens överraskning när en av läkarna frågar honom om tillåtelse göra ytterligare en plågsam behandling av ett svårläkt sår. Att tillfrågas om samtycke, det bröt i grunden mot den lägerordning pojken stegvis funnit vara livets ordning.

Koncentrationslägret hade blivit verkligheten, det fullkomligt naturliga.

Våra stegvis utvecklade vanor avlagras som verkligheten där vanorna är naturliga. Att be om samtycke till en plågsam behandling kan vara lika naturligt som att inte göra det – men i olika verkligheter.

Personligen läser jag Kertész roman på två plan:

  • Å ena sidan visar den att även koncentrationslägret är en verklighet som kan upplevas, om det sker stegvis: koncentrationslägret är inte det absolut overkliga (namnlös fasa).
  • Å andra sidan, när koncentrationslägrets verklighet avslöjar att vår egen verklighet inte är så grundmurad som våra vanor gör den, så blir ansvaret desto större att vaka över hur vi med bedrägligt små steg gör vår verklighet.

Vanorna ger verkligheten outtalat samtycke. Å ena sidan är det en förutsättning för att leva och uppleva. Å andra sidan är det ansvar som vi tar, eller försummar att ta, för den verklighet som trots allt ständigt är i vardande.

Livet som både upplevelse och ansvar, den dubbelheten framhäver Kertész roman för mig. Livets dubbelhet är svår att balansera, man faller lätt åt ena eller andra hållet.

Samma dag som jag avslutade läsningen hade vi på CRB ett seminarium om en ny form av samtycke när forskare samlar prover och hälsodata för framtida forskning. Normalt är samtycke en punktvis händelse. Man informerar människor om forskningen och ber dem om samtycke till att utföra forskningen med deras prover och data. Sedan forskar man så långt samtycket tillåter.

Deborah Mascalzoni presenterade idén om ett alternativt, dynamiskt samtycke, där forskningsdeltagare i stället kontinuerligt följer forskningen via en hemsida på nätet, och lika kontinuerligt modifierar sitt samtycke eller väljer att dra sig ur. Hur nätaktiv man är som forskningsdeltagare väljer var och en själv.

Kertész roman blixtbelyste för mig hur dynamiskt samtycke skulle kunna förstås som ett försök att skapa en annan forskningsverklighet, med andra naturliga upplevelser. En dynamisk samtyckesordning skulle göra forskare och forskningsdeltagare mer jämbördiga. De forskar i någon mening tillsammans. De är partners där inte bara forskarna är aktiva, utan där även deltagarna har kontroll över den forskning som bedrivs.

Samtidigt skulle dynamiskt samtycke kunna vara ännu ett steg i en riktning vi vandrat länge, mot alltmer individuella val i stället för gemensamma politiska samtal och processer. Det inflytande som man naturligt upplever i den dynamiska samtyckesordningen, skulle kunna innebära ett mer outtalat samtycke till en fragmenterad verklighet med mindre delaktighet på ett övergripande politiskt plan.

Eller kan det vara tvärtom? Kanske kan den delaktighet och insyn i forskning som dynamiskt samtycke skapar leda till att även andra steg kan tas. Kanske mot en ordning där alltfler människor fullkomligt självklart samtalar om och har egna insatta tankar kring forskning. Forskningens inriktning och roll blir naturligt, i denna verklighet, en gemensam angelägenhet.

Vilken verklighet våra nästan omärkliga steg låter oss uppleva är svårt att förutsäga. Om dynamiskt samtycke fragmenterar verkligheten eller öppnar upp en gemensam, det tror jag vi ännu så länge bara kan vara vaksamma på.

Pär Segerdahl

Vad är hållbarhet i framtiden? - Etikbloggen

När problemet är upplevelsen av ett problem

15 maj, 2013 / / Inga kommentarer

Vi har en önskan att mänskliga livsproblem helst ska orsakas av diagnostiserbara tillstånd som läkarvetenskapen kan bota.

På seminariet i måndags diskuterade två amerikanska gäster hur denna önskan kan leda till en klåfingrighet som kanske snarare skadar än hjälper. Det handlar om viljan att korrigera människor med oklar könstillhörighet.

Milton Diamond diskuterade könskorrigerande operationer på barn som fötts med genitalier som gör det svårt att klassificera dem som antingen pojkar eller flickor. Oron att dessa barn ska få svårt att finna sin plats i livet gör att man, i bästa välvilja, kirurgiskt och på andra vis ger dem en tydlig könstillhörighet… som vi faktiskt inte vet om barnen kan leva med när de senare hamnar i puberteten eller blir vuxna.

Jag har skrivit ett inlägg om detta – Könskorrigera barn – eller korrigera samhället? – och jag övergår därför till den tanke som vår andra gäst väckte.

Constance Brinton-Diamond är psykoterapeut och kliniskt arbetande sexolog på Hawaii. Människorna som uppsöker henne har problem med livet. Det kan handla om föräldrar som oroar sig över hur dottern helst leker pojklekar med pojkarna. Det kan handla om män som förbryllas över hur de på dagen lever och fungerar som män (förväntas göra), men på kvällen helst klär sig i kvinnokläder och beter sig som kvinnor (förväntas göra).

Vad som slog mig var hur Brinton-Diamond undvek att göra vad hon förväntades göra som terapeut gentemot dessa människor.

En vanlig förväntan är nämligen att terapeuten ska diagnostisera ett bakomliggande tillstånd som orsakar problematiken; ett tillstånd som kan behandlas. Förväntningen är alltså att terapeuten ska reducera livsproblemet till ett tillstånd: ”Mitt problem är att mina hormonnivåer…”; ”Mitt problem är att mina föräldrar när jag var liten…” etc. etc.

I stället för att på detta vis gå från problemet till tillståndet som skulle orsaka det, försöker terapeuten att hjälpa personen som uppsökt henne att beskriva upplevelsen av problemet bättre. Personen är ofta ensam med sitt problem. Problemet framstår som ett mysterium och det saknas ord för att beskriva det. Alla sedvanliga ord bär på förväntningar som inte infrias, och detta är till stor del själva problemet.

Språket slår knut på sig själv, och i den knuten sitter man.

Terapeuten däremot har genom sin praktik en annan kontaktyta mot mångfalden av sätt att vara, och hon kan sammanföra människor som plågas av liknande oklarheter med sig själva. När dessa människor samtalar med terapeuten och med varandra, finner delvis nya ord, beskrivningar och inställningar förankring i vad som i den nya gemenskapen börjar få konturerna av möjliga sätt att leva. (Åtminstone i många fall.)

Beskrivningen av problemet övergår gradvis i beskrivningen av ett liv.

Så vad var min tanke? Jo, att detta kan gälla mer allmänt för livsproblem och moraliska problem. Dessa problem är inte ytterst någon hormonbrist, utan är just detta att ha dem. Livsproblemen är väsentligen upplevelsen av problemen, kunde man säga.

Sådana problem har ingen objektiv diagnos och behandling; de står alldeles för mitt i livet, alldeles för mitt i språket vi dagligen talar.

Att problemen väsentligen är problemupplevelsen gör dem inte till hjärnspöken. Om vi nu inte vill se hela tillvaron som en diagnostiserbar sjukdom som borde botas.

Att det saknas objektiv diagnos gör inte heller problemen ohjälpliga. Språkknutarna vi fastnar i när vi beskriver problemen kan som sagt lösas och övergå i friare beskrivningar av liv som därigenom visar sig vara möjliga att erkänna och leva.

Det är vad som sker när vi finner lösningen på moraliska problem, så som jag diskuterat dem här på Etikbloggen. Vi finner ett slags livets lag, vårt upplevda livs lag. Men den är inte inhuggen på någon stentavla, utan förankrad i just det liv som nu kan levas.

Utan att förneka att många upplevda problem kan diagnostiseras som tillstånd som behöver behandling, vill jag avsluta med ett Kierkegaardcitat som jag läste i en spännande streckare i Svenska Dagbladet:

  • ”Livet är inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som ska upplevas.”

Pär Segerdahl

Frågar efter den samtida etiken - Etikbloggen

Moralen som problem

9 april, 2013 / / Inga kommentarer

Friedrich Nietzsche skrev något märkligt om moralforskare. Han skrev att de saknade sinne för moralen som problem. Vad kan han ha menat?

Han tycks ha syftat på något som sker redan innan vi börjar forska om moral. Nämligen att vi antar att vi redan från början vet vad moralen kräver, åtminstone i grova drag. Uppgiften blir enbart att finna grunden för denna bekanta moral.

Moralen antas alltså vara given. Den känner varje sund människa av sig själv, eller hur!

Från början vet moralforskaren alltså att det är moraliskt att göra A och omoraliskt att göra B. Frågan är bara varför det ena är moraliskt och det andra omoraliskt.

Förr har främst filosofer och teologer spunnit svaret på denna (som det verkar) våghalsiga fråga om moralens yttersta grund. Idag föreslås även evolutionära förklaringar, som i apforskaren Frans de Waals böcker om omtänksamma apor, som får oss att reagera: ”Oh, titta de bryr sig om varandra, precis som vi!” Han låter ana att moralen i grunden är biologiskt spunnen.

Hur kan Nietzsche mena att försöken att finna den yttersta grunden för moralen är naiva för moralen som problem? Är det inte just filosoferna, teologerna och evolutionspsykologerna som formulerar moralen som problem? Vanligt folk går ju inte omkring och grunnar på varför det är moraliskt att sätta sig in i andras situation, och omoraliskt att vara självisk.

Men vi lever inte i ett lallande paradis av samsyn! Det finns skilda former av moralisk känslighet (och okänslighet) och vi ändrar oss inte så sällan själva. Vi blir oense och betraktar rentav varandras uppfattningar som absurda.

Mot bakgrund av denna variation, föränderlighet och konfliktfylldhet framstår frågan ”Varför är det moraliskt att göra A och omoraliskt att göra B?” – som om moralen vore given – snarast som ett försök att tillverka bronsstatyer av någons käpphästar.

Detta är naiviteten som Nietzsche talade om: moralisk hemmablindhet.

Man kan tycka vad man vill om Nietzsches egen uppgörelse med samtida moral, men jag tror att han hjälper oss att identifiera moralen som filosofiskt problem på ett skarpare sätt än när vi ger efter för den mänskliga tendensen till hemmablindhet, som är extra stark när det handlar om något så känsligt som de moraliska frågorna.

Hemmablindheten gör att vi förbiser att moral inte bara är stabilitet och säkerhet, utan även är förändring och osäkerhet. Att förstå dynamiken mellan dessa bägge sidor av moralen, tror jag är det filosofiska problemet.

Pär Segerdahl

I dialog med filosofer : www.etikbloggen.crb.uu.se

Filosofins demon

5 mars, 2013 / / Inga kommentarer

I somras försökte jag besvara frågan

genom att ange det vanligaste ordet när man filosoferar: den irriterande invändningen ”Men…”. Den envisa invändningen får mig att tänka på Sokrates och hur han presenteras av Platon i ”Sokrates försvarstal”.

Platon låter nämligen Sokrates berätta om sina svårigheter att tala och agera offentligt. Han säger att han hör en inre gudomlig röst, en demon, som mitt i en replik kan hindra honom från att tala varmt för sina idéer.

I stället för att agera som en tankens entreprenör, tycks rösten mana Sokrates att i enskildhet granska sina idéer, säger han: att ställa granskande frågor.

När Sokrates beskriver demonen som hindrar honom från att tala, kan man lätt tro att Sokrates led av någon sjukdom, ungefär som man spekulerat över om Heliga Birgittas syner kan förklaras av epilepsi (det finns de som menar att Sokrates var epileptiker).

Jag vågar föreslå en annan tolkning: Sokrates demon är den hyperuppriktiga röst som filosofer utmanas av, som ständigt kommer med invändningar – ”Men…”.

Den tankeaktivitet som ordet ”Men…” driver fram är inte monologisk, utan blir av naturliga skäl en dialog med sig själv: en självgranskning där man försöker hantera demonens oändligt varierande invändningar – en dialektik.

Man blir inte filosof om man inte är beredd att plåga sig själv med invändningar; om man inte, som Nietzsche skrev, har modet att utföra en attack på sina egna övertygelser.

I Platons dialoger granskar Sokrates sina egna och andras idéer. En möjlighet i mitt tolkningsförslag är att rösten som Platon framställer som Sokrates, kanske inte alltid är Sokrates själv, utan snarare hans demon som envist attackerar till synes riktiga idéer.

Sokrates frågar på ett maniskt sätt; ja som om han vore besatt en filosofisk demon.

Det finns i så fall ingen anledning att spekulera över hur Sokrates demon lät inuti hans skalle. Jag vågar nämligen hävda att Platon släppte lös demonen, i dialog efter dialog.

Lägg märke till vilken unik verksamhet filosofi är, hur den skiljer sig från vad vi förväntar oss av en offentlig debatt. Åsiktsdebatt är just den verksamhet som Sokrates demon hindrade honom från att delta i: att ställa sig upp som sina egna idéers advokat, och framföra dem som sanningar.

Filosofi är självkritik och därmed även samtidskritik. Glöm inte möjligheten av denna högre uppriktighet, som inte bara modigt står för sina idéer, utan som framförallt har modet att attackera dem.

Om sofister är sina egna advokater, så är filosofer är sina egna demoner.

Pär Segerdahl

I dialog med filosofer : www.etikbloggen.crb.uu.se

När etiska principer skapar moraliska hallucinationer

20 februari, 2013 / / Inga kommentarer

I förra veckan skrev jag på The Ethics Blog om oväntade fynd. När forskare analyserar biologiska prover från människor för att studera hur arv och miljö samspelar vid sjukdom, kan de råka upptäcka genetiska variationer hos enskilda deltagare som kan vara relevanta för deras framtida hälsa. En aktuell etikfråga är om deltagarna bör informeras om dessa oväntade fynd.

Artikeln jag kommenterade förra veckan tog ytterligare ett steg och frågade:

  • Om vi antar att forskare är skyldiga att informera deltagare om oväntade genetiska fynd, har de en skyldighet att även aktivt leta sådana fynd?

Med andra ord: Har genomikforskarna en skyldighet att inte bara vara forskare, utan även fungera som ett slags läkare som utför genetiska hälsoundersökningar?

Joanna Forsberg hade en mycket träffande kommentar till inlägget. Förutom att det låter märkligt att ”leta efter oväntade fynd”, så framhöll hon att inte ens läkare har någon skyldighet att göra de vårdinsatser som här diskuteras.

Inom vården undviker man oväntade fynd genom att bara göra de tester som det finns kliniska skäl att genomföra, framhåller Joanna. Någon plikt att använda all tillgänglig teknik på sjukhuset för att totalskanna en patient som sökt för ledvärk, för att se om hen kanske dessutom har ett antal oväntade åkommor och sjukdomsrisker, finns inte.

Så hur i herrans namn kan den forskningsetiska debatten ha nått därhän att man diskuterar om forskare har skyldigheter att ge mer vård än vården själv?

Joanna och jag diskuterade detta i kommentarfältet utan att finna något riktigt tillfredsställande svar. Men jag gissar att professionaliseringen av etiken bidrar. Det har blivit en yrkesskyldighet att tillämpa etiska principer på medicinsk forskning. Detta fungerar hjälpligt så länge det går att identifiera drag i verkligheten som gör principerna tillämpbara:

– Vill man tillämpa principer om att göra gott, att inte skada, eller att kompensera för uppoffringar och risker, så är det väsentligt att går att identifiera sådant som faktiskt gör gott, som faktiskt skadar eller som faktiskt utgör en uppoffring eller en risk.

Problemet är att när det handlar om biobanksforskning och genetisk riskinformation, så är det i dagsläget oerhört svårt att veta om de oväntade fynd man kan göra om deltagare gör gott eller skadar (t.ex. genom att oroa i onödan). Det är oklart vilka risker forskningsdeltagare egentligen tar eller vilka uppoffringar de gör, liksom vilken relation forskare och deltagare har, när forskarna inte arbetar med deltagarna själva, utan bara med deras prover.

Frestelsen är då stor att leta med ljus och lykta efter drag i verkligheten som gör principerna tillämpbara. Kan man i dunklet ana något ”gott” för forskningsdeltagarna? Kan man ana ”risker” eller ”uppoffringar” som detta ”goda” eventuellt kunde ”kompensera”?

De etiska principerna börjar plötsligt styra verklighetsbeskrivningen och orsakar lätt moraliska hallucinationer. Risken att etiken i dessa fall gör alltför oväntade upptäckter av skyldigheter blixtbelystes av Joannas träffande kommentar.

Pär Segerdahl

Vi diskuterar aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

« Äldre inlägg Nyare inlägg »